Igår hade jag tillsammans med vännen en utfärd och den skulle visa sig vara helt fantastisk och helt annorlunda än vad jag i min fantasi kunde föreställa mig. I flera år har den lilla staden Ardales med sina 2260 innevånare kallat på mig, kanske på grund av Jean M Aurel böcker om stenåldersflickan Ayla och hennes uppväxt bland neanderthalfolket.
Av Frida Hansson
e-post: farida392@hotmail.com
Dessa böcker fascinerade mig, men att jag så många år senare skulle kunna uppleva eller känna in en sådan grotta i Andalusien ingick absolut inte i min vildaste fantasi, ännu mindre att jag skulle bo halva året i Andalusien och andra halvan av året i Sverige. Men som jag brukar säga ” Livet är i ständig förvandling ” och då är ingenting omöjligt.
1977 påbörjade Jean M Auel att göra efterforskningar om istiden för att kunna använda detta material till sin första bok. Hon gick med i en överlevnadsgrupp för att lära sig att bygga isgrottor, göra upp eld och tillverka lädervaror och flintagods som på stenåldern. Hon besökte även Ardales grottor och vem vet om hon inte fick den rätta känslan och inspirationen under detta besök. 1980 kunde hon publicera sitt första verk, Grottbjörnens folk. Det första utkastet var på hela 450 000 ord och indelat i sex delar som Auel senare delade upp för att bli grunden till sex olika böcker i en serie. ”Grottbjörnens folk”…. ,1982; ”Hästarnas dal …1985; ”Mammutjägarna”… 1990; ”Stäppvandringen”… 2002; ”Nionde grottan”….2011; ”De målade grottornas land”.
Nåväl, igår blev denna dröm verklighet och jag som älskar att besöka grottor och låta fantasin springa sin väg blev helt tagen av denna grotta. Den liknar ingen annan grotta som jag tidigare besökt (och det har varit många). Denna grotta hade inga snitslade upplysta vägar som besökare leddes igenom. Nej, denna grotta låg i fullständigt mörker, bara våra ficklampor lyste upp där vi satte våra fötter och så förstås guidens lilla strålkastare som under kort stund lyste upp målningarna och inristade konstverk på väggarna. Jag kan inte med ord beskriva vad mina ögon såg och ännu mindre kan jag beskriva vad jag kände i min själ och hjärta. Jag som alltid ”känner in” och föreställer mig hur det måste ha varit att bo på stenålder såg här rester/minnen av vad folk lämnade efter sig för 35000 år sedan. Här fanns över 50 målade konstverk (fast slitna av tidens tand) av hästar-råddjur-getter-fiskar-hjortar-händer och även ett erotiskt konstverk av en naken kvinna och även andra inristade konstverk. Helt fabulöst , nästan så man tappade andan i den konstant 17 gradiga grottan.
Inte nog med all klättringen utmed några trappor i olika höjder, som tar musten även ur bergsklättrare, så tappade jag även andan när min ficklampas stråle vandrade runt väggar och tak där stalaktiter och stalagmiter visade upp sin skönhet och ficklampans sken och fick de små bergskristallerna att blänka som diamanter i skymningen.
Tänk att se en eldhärd, som om den precis lämnats ( kanske för att leta efter nytt bränsle) sotet fanns kvar liksom aska som numera införlivats i grunden. Tom en förstenad vedträ låg på det som en gång var eldhärden. Även en trädstam som för ca 30 000 år sedan skulle huggas till ved var numera omsluten av droppande vatten som bildat ett hölje rumt stammen.
Efter avslutad rundtur på ca 800 meter avslutades besöket med en liten begravningsplats i en av skrevorna i grottan. Här låg två kranier, den ena av en ung man på cirka 25 år och en flicka på cirka 10 år. Besöket avslutades med en minuts tystnad i mörkret, där man tydligen kunde höra ljudet av droppar som föll från taken. Magiskt!
Cueva de Ardales, även känd som Cueva de Doña Trinidad Grund eller Calinoria, upptäcktes 1821 efter den stora jordbävningen i Alhama de Granada som visade en ingång till grottan, som hade stängts vid ras för mer än 8000 år.
Denna grotta kan endast besökas om man beställer biljetter vid museum i Ardales och endast mindre grupper åt gången visas runt i de till dags dato upptäckta och undersökta grottrummen. Mycket återstår att upptäcka för geologer och arkeologer och andra vise män och kvinnor som efter upptäckten sprider kunskaperna till oss intresserade. I museum finns även en utställning med föremål från grottan och annat av historiskt värde och då rör det sig om hundra miljoner år tillbaka i tiden.
Kunde bara konstatera att det var precis med nöd och näppe vi sex som gick i grottan orkade med denna strapatsrika vandring. Jag säger Once in a Life time, men aldrig mer att jag tar en så strapatsrik promenad i nästan mörker i denna grotta. Grotta är mer för geologer och arkeologer att studera, än att se det som en trevlig utfärd. Jag som alltid varit intresserad av dåtid, arkeologi, gamla kulturer och händelser från det förflutna MÅSTE ju bara besöka grottan hur jobbigt det än var.
Mitt motto är ju : Ångra aldrig det du inte gjort.
