Två gånger tackade Torcuato Fernández-Miranda nej till att bli regeringschef i Spanien. I stället tog han på sig en ledande roll till förmån för Spanien. Monarkin skulle återinföras och han undervisade en ung Juan Carlos utan böcker, i stället var det samtal och reflektioner. Av Ola Josefsson
Torcuato Fernández-Miranda var påtänkt att efterträda Carrero Blanco som regeringschef som hade mördats av ETA 1973. Men han tackade nej till Francos erbjudande och tillade: ”Så fungerar inte politiken”. Det var julafton 1973 och Torcuato Fernández-Miranda hade precis meddelat sin fru Carmen och sju barn att han inte tänkte efterträda Carrero Blanco.
Svenska Magasinet har tidigare berättat om Torcuato Fernández-Miranda som svenska journalister och författare har tappat bort när de skriver om spansk nutidshistoria. Dock hade statsvetaren Jakob Lewander ifjol en mycket läsvärd text i SvD där han rankar Torcuato Fernández-Miranda bland dem som bidrog till att Spanien blev en demokrati.
Efter terrorattacken som dödade Carrero Blanco rådde det spänning, oro och politisk osäkerhet i Spanien som hade kunnat förhindra ankomsten av demokrati.
I maj månad utgavs boken ”El guionista de la Transición” (Plaza & Janés) av journalisten och författaren Juan Fernández-Miranda som är barnbarn till politikern och professorn Torcuato Fernández-Mirandas bror. Det är den första heltäckande biografin över en av arkitekterna bakom övergången, ”Transición”.
Boken beskrivs som den första politiska biografin över mannen från Asturien. Författaren har granskat hans personliga anteckningar och intervjuat dem som kände honom bäst. Torcuato Fernández-Miranda var arkitekten då Spanien gick från diktatur till demokrati i enlighet med gällande lagstiftning och utan våld.
Juan Fernández-Miranda beskriver sin släkting som en självständig politiker som inte ville ingå partnerskap med någon. Privat var han en vänlig, mycket artig person med säregen humor. Ett av hans mest kända politiska tal innehöll orden:
”Det har sagts att jag är hjärtlös, iskall och utan nerver. Men det är inte sant. Jag är från Asturien” sa han i januari 1974 till en grupp Franco-politiker.
”Jag slutar inte. I stället fortsätter jag min resa att tjäna folket”.
Fernández-Miranda var redan i slutet på 1960-talet en anhängare av Juan Carlos och han ville precis som Franco (!) minska de radikala falangisternas inflytande i den nationella rörelsen. Fernández-Miranda var också övertygad om att det var Juan Carlos som skulle leda förändringen av Spanien. Från då lanserades en strategi baserad på ”bekräfta Juan Carlos utan att förneka Franco”.
Det är mycket ovanligt att en kung skriver förordet till en bok. I förordet till boken skriver don Juan Carlos om sin lojala lärare och rådgivare. Fernández-Miranda undervisade en ung Juan Carlos utan böcker, i stället var det samtal och reflektioner. Kapitel 7 i boken har följande konversation:
Eleven: ”Ska jag inte ta med några böcker?”
Läraren: ”Ers Höghet behöver inte det.”
Eleven: ”Är det inte nödvändigt? Jag behöver studera.”
Läraren: ”Nej, nej. Ers Höghet borde lära sig genom att lyssna och titta Er omkring”.
Boken beskriver hur Torcuato Fernández-Miranda tog på sig den enorma uppgiften att återinföra monarkin i Spanien under försoning och harmoni.
”Deras relation var mycket hjärtlighet, de hade största förtroende för varandra och visade varandra odelade lojalitet” säger författaren Juan Fernández-Miranda. De träffades 1960 då Torcuato Fernández Miranda utsågs som handledare till en mycket ung prins. Förhållandet mellan dem blev allt tajtare vilket gjorde att regimen blev misstänksam.
Franco insatte en militär som skulle närvara under deras stunder som utvecklade sig till mer akademiska samtal medan andra konfidentiella möten arrangerades. Torcuato kunde ta sig till prinsen genom bakdörren till Casita de Arriba, en mindre herrgård som Franco hade ställt i ordning till andra världskriget om han hade behövt fly.
Här bodde Juan Carlos, med ett vardagsrum, en matsal, tre sovrum och ett kontor. Ett typiskt stenhus nedanför Sierra de Madrid. Genom dessa hemliga möten kunde läraren och eleven började designa stegen till att återupprätta demokratin.
Efter Francos död tackade Fernández-Miranda nej till att bli premiärminister efter Arias Navarro när kung Juan Carlos kom med erbjudandet. I stället valdes en då okänd Adolfo Suárez som skulle genomföra nödvändiga reformer för att demokrati skulle införas.
Fernández-Miranda lät formulera en metod för att få till en politisk stabilitet med att övergången måste säkras ”från lagen, till lagen, genom lagen” (de la ley, a la ley, a través de la ley). Den kom att kallas för Lagen för politiska reformer och röstades igenom den 15 december 1976 då också sju politiska partier godkändes. Precis som Suárez ingick Fernández-Miranda i Francos statsapparat från början.
Det är inte konstigt att Fernández-Miranda, don Juan Carlos och Adolfo Suárez beskrivs som ”övergångens” fäder som gjorde Spanien till en demokrati. Fernández-Miranda dog redan 1980 bara 64 år gammal. Suárez avled den 23 mars 2014. Kvar är don Juan Carlos, 77 år.
Fotnot. I år är det 100 år sedan Torcuato Fernández-Miranda föddes. Han föddes i Gijón 10 november 1915 och avled i London 19 juni 1980.
