En ekonomisk kris som den som drabbar Spanien blottar ett lands svagheter, men uppenbarar också dess starka sidor. I krissituationer mobiliseras ett samhälles ”dolda resurser”, det ”sparkapital” vi har, eller borde ha, för att klara nödsituationer. Av Mauricio Rojas
e-post: mauriciojose.rojas@madrid.org
Det handlar inte primärt om ekonomiska resurser utan om det som har kallats socialt kapital, styrkan i våra sociala relationer, förmågan att hålla ihop och hjälpa varandra.
Detta tänker jag på när jag funderar på hur Spanien klarar en arbetslöshet på 20 procent, där ungefär en tredjedel av landets 4,6 miljoner arbetslösa inte får något som helst statligt stöd och ytterligare en tredjedel enbart får lite mer än 400 euro per månad. Enligt min mening finns det en viktig anledning till att Spanien klarar sig trots detta.
Den heter familjen och civilsamhället. Ja, den spanska familjen må ha förändrats och krympt en hel del under de senaste decennierna men den är fortfarande en familj, av den sorten som knappast finns längre i Sverige.
Under goda tider är familjen viktig för spanjorerna men inte livsviktig, som under kristider. Då är familjen den enda ”välfärdsstat” man verkligen kan lita på. Till föräldrahemmet går man tillbaka när det krisar, även om man är 40 år gammal. Eller det lämnas allt senare. När man inte har en anställning då fixar någon i släkten något att göra som kan ge några slantar.
För många spanjorer betyder familjen också byn (”el pueblo”), där rötterna finns, fortfarande levande och starka ty merparten av spanjorerna flyttade till städerna för inte så länge sedan. Den som inte har en by att återvända till är en fattig spanjor. I släktens by semestrar man, och dit kan man också flytta om så skulle behövas. Och till byn åkte fotbollsvärldsmästarna för att gråta av glädje som det bara kan göras på byns torg. Till och med i storstaden Madrid syns att spanjorerna vägrar lämna sina byar, ty Madrids charm ligger till stor del i att vara en storstad bestående av hundratals byar med sina kvartersbarer, småbutiker och levande grannskap.
Familjen, byn, vännerna, grannskapen, de olika sällskap som organiserar fester eller processioner, det är krismotståndets fästen, det sociala kapitalets kassakistor med dess värdefulla tillgång till resurser och möjligheter. Där finns också en nyckel till den svarta arbetsmarknaden, som är så omfattande i medelhavsländerna. Det uppskattas att var femte anställd i Spanien saknar arbetskontrakt!
Detta är problematiskt, liksom mycket annat som kan frodas i ett starkt civilt samhälle, inte minst om staten inte gör vad staten bör göra. Detta ser vi i till exempel Italien. Ur svensk horisont är allt detta främmande. Det är inte ett starkt civilsamhälle som är vårt problem, utan motsatsen. Vi har låtit staten ta över nästa alla livsviktiga funktioner. Så har vi kunnat bli ”fria individer”, det vill säga befriade från de flesta av dessa mellanmänskliga åtaganden som direkt binder oss till varandra. Må vår stat hålla vad den lovat ty från ett samhälle bestående av så fria individer finns det ingen återvändo.
(Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd)
