Ett norskt krutpar

Hur kommer det sig att alla norrmän är så otroligt pigga, glada och positiva? Det är ju nästan så att man blir avundsjuk. Här är ett sådant par, Ben, 76 år, och Jon-David, 80 år, ett riktigt krutpar Av Annika Jonsson
De köpte sin villa här alldeles nedanför Mijas Pueblo för bara tre år sedan. Det visar att det är aldrig för sent att starta ett nytt äventyr i livet. Jag kallar det för Norskdalen för det fullständigt vimlar av glada norrmän. Det visar sig att de är alla släkt eller goda vänner med Ben och Jon-David.
Jag börjar med att fråga: Hur kom det sig att ni köpte just här?
Ben: Grejen var den att vi hade absolut inte tänkt att köpa något alls. Vi tillbringade två semestrar här för vi har ju en stor del av vår familj här. En dag så såg vi en ”For Sale” skylt så vi blev nyfikna och gick dit för att titta. Bara för att titta! När vi kom runt hörnet på huset,”öppnade det sig” för oss och sa: ”Välkomna”! Och på den vägen är det.
J-D: Ja så var det.
Ni skall veta att Ben är den som pratar yvigt och glatt medan J-D är mer tystlåten. Rollerna är väldigt tydliga. De bestämde sig på stört att detta hus skulle bli deras.
Ben: Ja jag tänkte att vintrarna hemma (i Oslo) bara blir värre och värre. Det blir ”glattere og glattere” och snödrivorna blir högre och högre. Så när vi såg det här huset så försvann alla tankar på att vi absolut inte skulle köpa oss ett hus. Så enkelt var det! Och nu är vi här konstaterar Ben med ett leende.
J-D: Ja så var det.
Ben: Vi har det bästa av två världar. Vi delar nu vår tid mellen Oslo och Mijas. Vi har vår familj omkring oss var vi än är. Det är toppen! Det är aldrig för sent att prova på nya äventyr, eller hur J-D?
J-D: Nä det är riktigt.
Jag fortsätter: Vad är det ni tycker om mest här nere?
Ben: Vädret så klart! Och utsikten vi har, vem kan inte älska den? Men också att jag kan sitta här och röka i lugn och ro, inte som hemma då jag måste stå på balkongen och huttra i femton minusgrader!
J-D: Ja, och jag är väldigt glad i att påta i trädgården. Vi bor nu i en lägenhet i Oslo utan trädgård, så jag får mitt lystmäte här nere.
Ni verkar ha en stor tomt här?
J-D: Ja den är runt femtusen kvadratmeter, det räcker och blir över!
Vem av er är det som bestämmer när det kommer till designen av ert hus?
J-D: Det är hon!
Ben: Ja det är det, men min älskade J-D är oftast med på noterna även om det ibland kan ta lite tid, säger Ben och plirar med ögonen.
Ben tänder en ny cigarrett, skrattar och ser genuint lycklig ut. J-D går in och hämtar ett askfat som han ställer framför henne.
Ben och J-D har varit gifta i hela femtiosex år. Något som idag inte är helt vanligt. Det känns gott på något vis att träffa ett par som har hållt ihop så länge.
Ni har ett väldigt stort hus för att bara vara två?
Ben: Vi är bara två men vi har dessutom familjen och de kommer och hälsar på så fort de kan. Vi älskar att ha dem här så vi var tvungna att ha ett hus som kan rymma allihopa.
J-D: Ja men så är det också så att när jag snarkar blir jag utkastad till ”annexet”.
Ben, vad är det för typ av design som har inspirerat dig?
Ben: Ja, jag är ju från Norge så det kommer naturligt för mig att ha det skandinaviskt med mycket öppna ytor. Fast nu börjar jag se charmen i det spanska. Det kommer nog att bli mer och mer spanskt med tiden.
Är det något annat ni vill berätta för mig om ert liv här nere?
Ben: Ja vi har träffat så många trevliga människor här. Vet du va, häromdagen så träffade jag av en slump två gamla skolkamrater uppe i byn. Vi hade inte sett varandra på evigheter. Lustigt va?
Jag tittar mig omkring och får syn på en sandsäck (boxboll) hängande från taket på terassen. Jag frågar: Vems är det?
Ben svarar: Det är min, säger hon stolt. Den fick jag i födelesdagspresent av mina barnbarn när jag fyllde 75 år!
Detta säger absolut allt om Ben. En pigg, glad norska som älskar att leva, och leva kan hon. Tänk er själva; En boxboll och två boxhandskar i 75-årspresent!
J-D och Ben utsrålar båda värme och kärlek. Man har inte en tråkig sekund i deras närvaro. Ben med sina skratt och sitt ständiga leende på läpparna. J-D mer återhållsam men också han bryter ut i ett charmerande leende emellanåt. De måste vara världens bästa farföräldrar. De fullständigt avgudar sina barnbarn och återkommer till dem ideligen. Och jag är övertygad om att det är ömsesidigt. Hur kan man annars ge sin mormor en boxboll och ett par boxhandskar i present.
Jag har en liten historia till att berätta om Ben. Hon berättade följande för mig för ett tag sedan.
”Vi har ett TV-program hemma i Norge som heter ”Vad jag önskar att göra innan jag dör”. Där kan man skicka in en önskan om något som man hemskt gärna skulle vilja göra men av någon anledning inte har gjort. Jag tänkte skriva till dem”.
Jaha sa jag och undrande givetvis vad hon önskar göra som hon inte redan har gjort. Vet ni vad hon sa då?
”Jo jag skulle så hemskt gärna vilja lära mig att gå i högklackat”.
Hur kul är inte det, helt underbart. När jag går därifrån känner jag mig glad och uppåt. Det känns nästan som om jag har blivit medlem i deras stor familj.
Saludos amigos/amigas
PS. Jag kan ju inte lämna er här utan att berätta en norgehistoria. Den chansen kan jag bara inte missa. Jon från Lillhammer hittar Alladins lampa och börjar gnida på den. Ut kommer anden och frågar: Master du har släppt ut mig från min lampa, jag ger dig tre önskningar. Vad önskar du dig?
Jon river sig i huvudet och svarar: En flaska vodka som aldrig tar slut. Det är vad jag vill ha.
Självklart säger anden och ger honom flaskan.
Jon blev överlycklig och totalt plakat av vodkaflaskan i flera veckor tills han kom på att han hade ju två önskningar till.
Han gnider på lampan igen och anden kommer ut och säger: Ja master, du har två önskningar till vad önskar du dig? Jon svarar: Jo du vet den där magiska, eviga vodkaflaskan jag fick tidigare. Den gillar jag, så mina två sista önskningar är; två till.