Elvira Herrador Quero, är lärare i Svenska Skolan i Fuengirola, välkänd förespråkare för spansk kultur och med återkommande bidrag i denna tidning. Elvira är uppvuxen i Porcuna, som är ett samhälle med drygt 7000 innevånare i nordvästra hörnet av Jaéndistriktet. I år blev Elvira ombedd att hålla invigningstalet där vid Ferian i september. Av Mona Lidman Valdemarsson

Invigningstal i sådana sammanhang är mycket högtidligare och märkvärdigare än, vad i alla fall jag hade förstått. Det är en stor ära att bli ombedd att hålla ett invigningstal och Elvira lade ner tankemöda och formuleringskonst på att det skulle bli bra.
Naturligtvis gör det sig ju bäst på spanska, men jag vill ändå översätta delar av talet, så att läsekretsen ska förstå att ett sådant invigningstal är mycket mer än de tacktal, som exempelvis Oscarsvinnare brukar haspla ur sig.
Ack ja! Jag kan omöjligen föreställa mig ett sådant invigningstal av marknaden i Ludvika eller Hoting.

Feria Real de Porcuna
Invigningstal av Doña Elvira Herrador Quero
3 september 2008

Sanningen är att jag känner mig imponerad. Detta att se ett helt samhälle framför mig för första gången gör mig rörd. Vid ett tillfälle som detta har jag ingen nytta av min långa erfarenhet att tala inför publik

Under många år har jag undervisat utlänningar i spanska och hållit kurser om spansk kultur i olika sammanhang både i Sverige och Argentina. Om jag nu hade befunnit mig i en aula i Fuengirola eller konferenssal i Sverige, skulle jag ha pratat om Porcuna, dess traditioner och vanor utan något som helst problem.

Men att vara här i Porcuna och tala om Porcuna, är något helt annat. Och det är första gången jag håller ett invigningstal. Det är inte konstigt att jag känner mig nervös och orolig, om att jag anslår den rätta tonen. Jag vet inte om den är så högstämd, som vårt samhälle förtjänar, men jag litar på vår Virgen de Alharilla och vårt helgon San Benito och på er generositet.

Högt ärade Herr Borgmästare, medlemmar i kommunstyrelsen, myndigheter, vänner och alla som lyssnar till mina ord.
Jag har på inbjudan av Herr Borgmästaren, D. Miguel Moreno, som jag nu tackar för att han givit mig äran och privilegiet att inför mina grannar framträda som invigningstalare, glädjen att idag sammankalla er till festligheterna till ära för vårt skyddshelgon San Benito och La Virgen de la Soledad, till vår Feria Real 2008, medveten om att jag överväldigas av kärlek och vänskap till min hembygd, saknande ord och ingivelse för att värdigt återge vad jag upplevt här, allt som jag skulle vilja berätta, men jag ska försöka låta mitt hjärta tala för mig.

Jag ska tala lite om min historia som dotter av Porcuna, om allt i detta historiskt lantliga samhälle, som har betytt och betyder något för mig. Jag föddes i det här samhället, tog mina första steg här och började skolan hos nunnorna här. Min historia skulle inte vara någonting utan de äldres beskyddande, erfarenheter, lärdomar och råd. Åt de gamla, mina far- och morföräldrar och särskilt till min mormor Amparo, mamma Amparo som vi barnbarn kallade henne, vill jag först ägna mina tankar och åt dem som lärde oss värdet av traditioner, som till oss överförde stoltheten att vara från Porcuna, över ett väl utfört arbete, över att uthärda svårigheter, åt dem som för alltid gav mig tro på högre värden ochfortfarande inspirerar mig vid varje steg jag tar och idag sporrar mig att utföra mitt yrke på ett värdigt sätt.

Jag växte upp bland dessa olivodlingar, bland lantfolk, som i torrtider tittade på himlen och bad våra helgon att de skulle ge oss det önskade regnet. Det kunde hända att jag deltog i hårda arbetsdagar under olivskörden tillsammans med mina föräldrar och syskon, Pepe och Amparo och jag formades och mognade bland olivträden i Porcuna.

Jag minns våra första lekar på dessa gator, våra uttryck och platser och med rörelse minns jag dessa Ferias Reales, när jag med mina föräldrar plötsligt hamnade i en fantasivärld fylld av karuseller, spöktåg, radiobilar. Vi barn uppslukades av denna värld och levde i den under några dagar och kvällar utan att tänka på mer än de leksaker vi skulle vilja ha och som vi inte kunde köpa. Processionerna minns jag och som tur är har de inte förändrats under årens lopp.

Men åren går och Ferian måste som allt annat förändras i takt med tiden så att den passar dagens besökare. Porcuna har lyckats hålla en modern Feria utan att tappa sin identitet. Och hur som helst denna Feria är inte bättre och inte sämre än dem i andra samhällen. Men vår Feria är vår, öppen, intim, välkomnande och överflödande av glädje för alla, för dem som bor här och för dem som kommer bortifrån och framför allt för oss, är det den bästa Ferian i världen.

En dag måste jag dock lämna Porcuna. Låt mig i detta sammanhang skicka en hyllning till alla dem som liksom jag, var tvungna att en grå och trist dag fara till andra platser för att söka sin framtid. Fast det är sant att det känns mindre svårt, när man vet att man kan återvända till den plats där resan började, till den jord som livnärt dig, till den omgivning som format dig.

Men detta samhälle skulle vara ingenting utan alla er, som bor här. Ni som har era liv, förhoppningar och drömmar här i Porcuna. Ni som med kärlek sköter samhället och värnar om det och öppnar era armar för dem som kommit långt ifrån, där de sökt nya möjligheter. Det är ni som låter Porcuna överleva. Ni är framtiden för detta samhälle och det är ni som bevarar traditionerna och äktheten i en värld som blir allt konstigare och svårbegripligare.

Till sist vill jag, med min far Antonios tillstånd, tillägna min mor, Manolita Quero, detta tal och även alla andra mödrar i Porcuna. Mamma, tack för att du alltid har uppmuntrat mig att fortsätta framåt. Tack för din kärlek, din tillgivenhet, ditt engagemang och för att du har lärt mig kämpa. Du ska veta att jag känner stor beundran och kärlek för dig, liksom för alla andra mödrar. Ni är skälet till vår goda existens.

Nu börjar festligheterna på Feria Real 2008, varken mer eller mindre, så nu ska vi alla ägna oss åt dem, delta i dem med jubel, glädje och dans, men också med respekt för allvarligare inslag. Vi ska åter känna att vi befinner oss under samma tak av glädje och enighet. När festen sedan är slut, ska vi alla bege oss dit ödet fört oss för att fullfölja våra uppgifter.

Jag vill inte sluta förrän jag tackat alla vänner, som kommit bort ifrån för att delta i festen och som i kväll känner sig som Porcunas barn. Ni ska alla ha tack och jag önskar en glad fest och hoppas att den blir den bästa av alla.

Och nu ropar vi alla: VIVA PORCUNA! VIVA LA FERIA REAL!