Centralbankernas stödprogram har till största delen misslyckats. Tanken var att bankerna skulle använda de enorma kapitalinjektioner som de fick genom stödprogrammen till att stimulera ekonomin. Men bankerna har inte slussat vidare pengarna via sin utlåning och företagen har inte investerat. Av Jesper Hertz, Chief Representative Nordea Bank S.A.
Finanskrisen har gjort försiktighet till en dygd, och de har helt enkelt varit rädda att göra dyrköpta misstag. Även i USA, där stödprogrammet faktiskt hållit bostads- och arbetsmarknaden på fötter, är tillväxten fortfarande allt annat än hållbar.
Frustrationen över hur lite stödprogrammen har åstadkommit, och den senkomna insikten att för mycket budgetsanering är kontraproduktivt, har fått allt fler regeringar att sätta sina förhoppningar till exporten för att få fart på sin tillväxt. Många försöker nu göra sina varor mer konkurrenskraftiga på världsmarknaden genom att försvaga sina valutor. Men en regering som vill devalvera behöver ofta hjälp från landets centralbank eftersom det är de som sitter på de nödvändiga verktygen. Japan är det senaste landet som hoppat på devalveringståget. Den nya regeringen har lovat att lyfta upp landets ekonomi ur det deflationsträsk som man befunnit sig i under två decennier, och detta även om centralbankens oberoende måste offras.
Att konkurrera genom devalvering är inget nytt. På 1930-talet rasade ett internationellt valutakrig med kraftiga kurssvängningar som fick världshandeln att rasa och bidrog till den stora depressionen. I dag är världshandeln inte lika känslig för valutakrig, inte minst eftersom företagen kan skydda sig mot kursförändringar genom valutasäkringar av olika slag. Men risken för deflation som sprider sig över hela världen är lika verklig i dag som den var för 80 år sedan.
Tveksamma fördelar
Det är riskabelt att devalvera. Exportföretagen gynnas till en början. Deras varor blir billigare än konkurrenternas och det ökar försäljningen. Men samtidigt blir importen dyrare. Förr eller senare, och särskilt i länder med stor tillverkningsindustri som måste importera råvaror och komponenter, kommer de stigande importkostnaderna att leda till inflation (vilket i Japans fall är något eftersträvansvärt) när de högre råvarupriserna slår igenom i konsumentledet. Exportföretagen hamnar också i knipa: högre råvarupriser gör att deras varor blir dyrare att tillverka, så de måste antingen höja sina priser eller offra sina marginaler. För exportberoende länder är fördelarna med en devalvering alltså tillfälliga och begränsade om de måste importera en stor del av det material och de komponenter som används i tillverkningen.
I extrema fall kan en devalvering också slå tillbaka. När ett land devalverar kan kanske exportföretagen (och deras underleverantörer) i andra länder inte anpassa sig till det nya konkurrensläget. De kan tvingas att säga upp personal eller kanske till och med går i konkurs. Om detta sker för många företag kan den efterföljande arbetslösheten slå hårt mot landets konsumtion. De ”devalverade” exportföretagen riskerar därmed att förstöra de marknader som de vill sälja mer till.
Det finns förstås undantag, men de flesta ekonomer är ense om att konkurrens via devalvering är skadligt för världsekonomin, främst på grund av deflationsrisken. Vissa ekonomer efterlyser närmare internationellt samarbete och globala tillväxtfrämjade reformer istället för att enskilda länder ser till sitt egenintresse, vilket bara riskerar att leda till instabilitet i världsekonomin. Men världens länder fortsätter att slåss med näbbar och klor för få sin del av den ännu svaga tillväxten, så denna politiska altruism kan inte beskrivas som något annat än en utopi.
