Man bör inte börja en skrift med ordet jag, så då gör jag inte det. Ändå blir det jag och mitt, hela vägen här, jag och mina cirka 30 vintrar på Solkusten.
Först en kort historik.
Min och Spaniens tid började år 1968. Landet slukade mig helt, nåja, men jag blev mig aldrig lik sedan dess. Jag kom till Spanien, inte som de flesta för solens och den billiga spritens skull. Nej, jag kom dit för att dansa jazzbalett.
Detta för självaste dansaren Walter Nicks som kom till Sverige år 1961 och där introducerade något som i hans hemland USA kallades jazzdancing, fritt efter filmen West Side Story och dess världspremiär år 1960.
Sitges
Sverige kom detta fenomen att starta något av en dans-revolution, under benämningen jazzbalett. Alla skulle dansa jazzbalett och knäppa med fingrarna så som de gjorde i filmen. Så klart for även jag in i den fåran och for iväg på en kort danskurs som gick av stapeln i Sitges, en semesterort utanför Barcelona. Kursen arrangerades av samme Walter Nicks.
Nu skulle här knäppas med fingrarna. Och nog för att jag knäppte med mina fingrar men till andra takter. Jag visste då noll och intet om den spanska danskulturen, men den dagen glömmer ingen, då min blivande lärare i spansk dans, Barbro Thiel-Cramér samt den dynamiske dansaren José de Udaeta från Barcelona presenterade för oss elever en sydspansk folkdans, Sevillanas. Vi bara dånade.
För mig blev det metamorfosen som kom att prägla mitt fortsatta liv. Bland annat fick jag representera Spanien i den allra första Invandrarfestivalen, ja du läste rätt, gör om det idag, detta i samband med invigningen av Stockholms Kulturhus år 1974.
Vi som framförde bland annat sevillanas där och då var Marion Wiener, Dick Edlund samt jag och Estrella Arcos Montiel, spanjorska, malagueña men född på Karolinska och uppväxt i Sundbyberg, numera Fuengirola-bo sedan länge.
Svenska Magasinet
Det blev spansk dans mer än något annat för mig sedan dess. År 1989 skulle jag bila ner för att kolla in Andalusien. Innan avfärd mötte jag ”oraklet” Git Magnusson som tipsade mig om en kompis, Birgitta Terpstra, med orden:
Sök upp henne, kan vara en bra kontakt för dig där nere. Det blev det. Med råge.
Året efter startade som sagt Inge Fuxholt tidningen Svenska Magasinet med Birgitta Terpstra som chefredaktör. Vi blev kompisar och jag åkte runt på reportage runt Andalusien. Bättre guide kunde jag inte ha fått.
Min personliga epok på Solkusten, ca 30 sköna vintrar började med en hejdundrande fest som Birgitta och jag fick uppdraget att ställa till där på skolgården. Svenska skolan i Fuengirola startade år 1969 och fyllde således 20 år. Alla var där utom HKH prinsessan Christina fru Magnusson som missade flyget från Madrid.
Den festen lärde mig minns jag ett nytt spanskt ord, toldo, baldakin som vi hyrde i Malaga. Under den bjöds publiken på en enastående föreställning där så klart även ingick förutom hyllningar i sång och dans även sevillanas framförda förutom av mig och Estrella Arcos även stora delar av skolans personal.
Senare samma år gav jag en famös show på calle Quemada där tidningen senare hade sin redaktion. Men oj va kul vi hade.
”Pressfotograf”
År 1991 blev jag plötsligt tidningens ”pressfotograf” och for till Sevilla där man på svenskt vis ställde till med taklagsfest av den svenska paviljongen inför världsutställningen Expo året därpå, 1992, el Año noventa y dos.
Festen blev mycket lyckad och medan Birgitta for runt och intervjuade celebriteterna tog jag bilder på såväl allas vår Alice Babs med make som Sevillas dåvarande borgmästare med vars hustru jag även dansade sevillanas.
Detta hände sig vid Lucia-tid och händelsen gav eko inte endast i Svenska Magasinet.
Feria de la Luz Nordica en Sevilla stod det på första sidan i spanska pressen dagen därpå. Stor PR för Sverige.
Ja och så vidare, oj så mycket kul hann hända under dessa ”mina” år på kusten, år som även lärde mig mycket.
Uttryck
Bland annat gav det mig ett bevingat uttryck. På nattåget från Madrid till Sevilla, då åtta timmar lång och april-ferian året 1975 hade vi, fattiga dansstudenter Marion Wiener och jag bokat sittplatser.
Då vi äntrar vår kupé sitter där en korpulent äldre herre och röker cigarrcigarett, rena ”Lützen” i vår kupé. Han satt under skylten ”no fumar”.
I ängslig svensk stil pekar jag på skylten, då den joviale spanjoren genmäler med: ”ESPEIN IS DIFERENT”, uttalat just så, och bolmar på.
Den frasen har jag och säkert många med mig haft anledning att upprepa, på gott och ont. Vi som någonsin kommit i kontakt med Spanien.
Med dessa rader sällar jag mig till gratulanter av det svenska livselixiret på kusten, Svenska Magasinet. Tack till den första chefredaktören Birgitta Terpstra, död sedan några år.
Samt tack till dess nu mångårige Ola Josefsson!
Peter ”Pedro el Polaco” Kleinwichs
Stockholm november 2025.
