En av många förväntade bieffekter av kvantitativa lättnader är inflation. Enligt teorin ska en större ökning av penningmängden uppmuntra till ökad efterfrågan och driva upp priserna ordentligt. Även om detta har varit fallet för många tillgångsslag på sista tiden kan motsatsen konstateras för priserna på varor och tjänster – så till den grad att inflationsfarhågorna nu har förbytts till deflationsoro. Av Jesper Hertz, Chief Representative Nordea Bank S.A.

I stora delar av västvärlden dämpas nu inflationstakten. Ett skäl är att mycket av den penningpolitiska stimulansen inte har slagit igenom hos dem som behöver den mest: konsumenterna. I euroområdet är åtstramningsåtgärder också en starkt bidragande faktor till att konsumentpriserna fallit, särskilt i periferin, eftersom denna politik har påverkat förhållandet mellan utbud och efterfrågan rejält genom en kraftigt minskad efterfrågan.

Den årliga konsumentprisinflationen i Spanien och Portugal är för närvarande 1,4 respektive 0,2 procent (och kan till och med vara lägre, rensad för skattehöjningar), medan arbetslöshetstalen, som ligger på 26,8 respektive 17,8 procent, sannolikt kommer att förvärras och därmed spä på deflationstrenden. I Grekland, där arbetslösheten nu är 27 procent, började priserna backa under mars.

En liknande trend är tydlig i EU:s kärnländer, trots avsaknaden av åtstramningsåtgärder. I mer perifera länder har dessa åtgärdsprogram – uppenbarligen alltför kraftfulla – genomdrivits främst på grund av påtryckningar från Tyskland, vars regering nog brytt sig mer om väljarnas förtroende i de kommande tyska valen i september än de negativa följderna av åtstramningen, som inte bara drabbar de aktuella länderna utan även den tyska ekonomin.

Denna envishet har bidragit till att skapa utrymme för en deflationsspiral i euroområdet som medlemsländerna, ett efter ett, kan dras med i. Och även om euroområdets exportföretag är förhållandevis immuna mot lokala deflationskrafter hotas de av följderna från annat håll, främst från Japan, där centralbanken i konkurrenssyfte har iscensatt en försvagning av yen-kursen. Deflation håller snabbt på att bli ett globalt fenomen.

Larmsignaler
Placerarna har redan uppmärksammat deflationshotet. Det blev särskilt tydligt i och med det plötsliga guldprisraset i mitten av april, det största prisfallet under en dag på 30 år. Guldets främsta attraktionskraft som placering är just inflationsskyddet, och nu när inflationen är såpass låg avtar placerarnas intresse. Även priserna på andra råvaror har fallit, om än inte lika dramatiskt, och en illavarslande trend sprider sig i hela sektorn.

På den politiska scenen är det ironiskt nog Tyskland som verkar mest angeläget att agera mot det spirande deflationshotet i Europa. I en märklig helomvändning backar nu landet från sina krav på åtstramningsåtgärder hos grannar med alltför stora statsutgifter, och efterlyser istället ökade investeringar, särskilt i Sydeuropa, där tyskarna själva erbjuder sig att axla en betydande del av finansieringen.

Även om denna oväntade vändning till viss del kan vara ett försök att förbättra Tysklands image (två tredjedelar av den tyska exportförsäljningen går till andra europeiska länder) är den ett senkommet erkännande av att de hårdare tyglarna inte fick avsedd effekt. Ett effektivt vapen mot deflation, som japanerna redan upptäckt, är att skapa (hanterbar) inflation, vilket enklast uppnås genom att stimulera efterfrågan. Om Europas problemtyngda ekonomi ska överleva är åtgärder för ökad tillväxt ett måste.