I staden Ceuta på den södra sidan av Gibraltar sund inleddes den europeiska kolonialismen. År 1415 attackerade och intog den unge Prins Henrik av Portugal, med ett stort antal soldater, staden på den marockanska nordkusten. I gryningstimmen för den västerländska kolonisationsepoken var det lilla Portugal som tog ledningen. Ceuta blev Europas första koloni. Detta hände nästan ett sekel före Columbus ikoniska seglats och inledningen av det spanska imperiebyggandet i Amerika. Av Lars Stahre
e-post: larsstahre1@gmail.com

Prins Henrik, senare kallad Henrik Sjöfararen, lade grunden till Portugals ställning som kolonialmakt. Från en mytomspunnen udde utanför Sagres i Portugals sydvästligaste del, styrde och finansierade han de portugisiska karavellernas expansion på Atlanten.

Ceuta är idag en spansk enklav sedan slutet på 1500-talet, då staden erövrades av den spanske kungen Filip II.

Vandring i Ceuta
Gibraltarklippan, den 426 meter höga klippan som sträcker ut sig på nordsidan av Gibraltar sund likt ett gigantisk skepp, är välkänd, men den klippiga udden på andra sidan Gibraltar sund, Monte Hacho i Ceuta, är inte lika känd.

Det är enkelt att ta sig till Ceuta från det spanska fastlandet. Från Algeciras lägger flera färjor ut mot den afrikanska staden. Gibraltars sund är endast 21 km brett, men strömmarna är starka eftersom Medelhavet och Atlanten möts här. Överfärden är emellertid undanstökad på en timme och under tiden kan man från det lilla däcket njuta av den storslagna anblicken av Gibratarklippan och Monte Hacho. Staden hör till Spanien sedan 1580, då Portugal erövrades av den spanske kungen Filip II. Portugal lyckades frigöra sig från den spanska imperiemakten några decennier senare, men Ceuta var förlorad och har varit en del av Spanien sedan dess.

Det blåser i palmerna när man lämnat färjan och påbörjar vandringen längs strandpromenaden. Ceuta är en liten bit Europa i Afrika och staden är nog den minst afrikanska platsen på den afrikanska kontingenten. Befolkningen är övervägande spansk och det mesta i staden har en spansk prägel. Huvudgatan påminner om städer på det spanska fastlandet, men ett par kilometer bortom stadskärnan går gränsen till Marocko och staden flankeras dramatiskt av de marrockanska bergen och byarna. Idag är Ceuta kanske framförallt känt som en plats där migranter försöker ta sig in i Spanien.

Staden, som numera är mål för en omfattande endagsturism, har en hel del att erbjuda för den historieintresserade.

I sin historieskrivning har Spanien knappast lyft fram att det var Portugal och portugiserna som erövrade deras Ceuta 1415, men mitt i trafikkaoset mellan färjehamnen och stadskärnan reser sig en imponerande staty som bekräfter att det var just Portugal som erövrade Ceuta. Ovanför den väldiga sockeln poserar prins Henrik, sedermera med tillnamnet Sjöfararen. Han är den mest namnkunnige representanten för den inledande portugisiska kolonisationsepoken och kanske den mest kände figuren i den portugisiska historien överhuvudtaget. Det lär ha varit den unge prins Henrik, som övertalade sin far kung Johan l, att anfalla och erövra Ceuta för drygt 600 år sedan.

I Ceuta, som har ett visst självstyre, är det officiella språket naturligtvis spanska, men på grund av närheten till Marocko talar många arabiska och berberspråk. Staden har flera kulturhistoriska miljöer och det finns gott om intressanta byggnader, muséer och monument, inte minst Los Baños Árabes, som är en arabisk badanläggning från 1200-talet.

Portugisisk flotta anfaller Ceuta
Ceuta var från början en fenicisk bosättning. Senare grundades en romersk koloni på denna plats. Under de följande århundradena har staden tillhört vandaler, visigoter och araber innan de portugisiska krigsfartygen anföll 1415. Det var den 22 augusti som den portugisiska flottan närmade sig den lilla muslimska staden Ceuta. Den väldiga flottan bestod av 45.000 soldater, fördelade på 200 skepp, som anföll den lilla men strategiskt viktiga udden vid porten till Medelhavet. En stor del av stadens befolkning flydde i panik och de portugisiska soldaterna bröt in i staden som var näst intill övergiven av de skräckslagna invånarna. Hamnstaden intogs och plundrades omsorgsfullt. Kung Johan I och hans son prins återvände sedan till Portugal och lämnade kvar ett garnison på cirka 2.500 soldater. Henrik, som sägs ha utmärkt sig under slaget, utsågs till guvernör i Ceuta.

Nyheten om Portugals triumf över morerna på deras egen hemmaplan spred sig snart över Europa. Det lilla kungariket Portugals erövring av staden Ceuta, för drygt 600 år sedan, blev startskottet för den enastående berättelsen om lilla Portugals utveckling till ett kolonialt imperium.

Erövringen av Ceuta 1415 var därmed också det allra första steget mot en europeisk dominans av världen. Under de kommande århundradena sköljde den koloniala svallvågen obevekligt över världen. Erövringen av Ceuta och inledningen av den portugisiska expansion över världshaven skedde medan Reconquistan fortfarande pågick, alltså den kristna återerövringen av den Iberiska halvön från de muslimska morerna. Kungariket Portugals reconquista var visserligen slutförd redan i mitten av 1200-talet då kungadömet hade stabiliserats med sina nuvarande gränser, men kungadömet Spanien hade ännu inte bildats. I den delen av Iberiska halvön var Reconquistan inne i sin avgörande slutfas med kungadömena Kastilien och Aragonien som de viktigaste aktörerna.

Udden i Sagres
Hur var det möjligt att lilla Portugal kunde inta en så pass ledande roll i Europas tidiga upptäckande och kolonisation av världen, långt innan Spanien?

En av de främsta orsakerna var den kompetens inom navigation och skeppsbyggnad som fanns i landet. Och det är här som namnet Henrik Sjöfararen dyker upp igen.

Längst ut på den vilda och klippiga Sagresudden i sydvästra Portugal, där de gigantiska vågorna dånar in, bodde Prins Henrik som senare fick benämningen Henrik Sjöfararen, i sin borg i mer än 40 år på 1400-talet, när han var guvernör i Algarveprovinsen. Här skall han ha grundat en navigationsskola som är omtalad i historien. Flera berömda portugisiska sjöfarare lär ha varit elever. Det var härifrån det portugisiska upptäckarundret utgick och planerades under 1400-talet.

I den närbelägna staden Lagos på den portugisiska sydkusten Algarve byggdes de portugisiska farkosterna, karavellerna, under ledning av Henrik. Det var från Lagos som den unge prins Henriks flotta hade avseglat 1415, när Ceuta skulle erövras.

Karaveller lade Atlanten under Portugal
Efter triumfen vid Ceuta svepte de portugisiska karavellern ner utefter nuvarande Marockos västkust och vidare söderut längs Afrikas västkust. Öarna Madeira och Azorerna, som var obebodda områden, koloniserades. Även Kanarieörna lockade portugiserna, men kontrollen över öarna utmanades av Kungadömet Kastilien och portugiserna tvingades avstå från denna ögrupp.

Ett av Henrik sjöfararens större projekt var att sända iväg den flotta som i slutet av 1450-talet bland annat upptäckte ännu en obebodd ögrupp i Atlanten – Kap Verdeöarna – den första europeiska kolonin i tropikerna.

Ingen visste vid denna tid något om hur långt Afrikas kust sträckte sig. Världsdelens storlek var skrämmande okänd. Det var inte främst upptäckarlusten som på 1400-talet drev portugiserna allt längre bort, utan också behovet av arbetskraft – slavar – till de öar som omvandlades till gigantiska sockerplantager, främst Madeira och Azorerna.

Kusten längs Sahara var ganska glesbefolkad, så det krävdes sydligare utvikningar för att finna slavar. Dessa levererades av arabiska slavhandlare och längre söderut av kungarna i de svarta kungarikena. Här fann portugiserna ännu en attraktiv anledning att utsträcka sitt inflytelseområde – guld. I de svarta kungarikena kring nuvarande Senegal och längre söderut fanns den åtråvärda varan i rikliga mängder. Jakten på slavar och guld lockade portugiserna allt längre söderut.

De portugisiska karavellerna behärskade allt större delar av Atlanten. Henrik Sjöfararen dirigerade och finansierade expeditionerna från sin udde i Sagres. Trots tillnamnet Sjöfararen var Henrik sällan till havs. Hans insatser avsåg snarare organisation och finansiering av expeditionerna och han deltog inte personligen i färderna längs den afrikanska västkusten.

Då Henrik avled sent på hösten år 1460 hade de koloniala expeditionerna nått ner till dagens Sierra Leone. Han hade varit det portugisiska kolonialväldets starke man, och från sin borg Vila do Infante på Sagresudden styrt den första fasen av den europeiska kolonialhistorien. I fyrtiofem år hade han haft en ledande roll genom att sända ut skepp och kolonisera öar – en ny era i världshistorien inleddes.

Henrik symboliserar Portugals makalösa expansion över världshaven och i förlängningen europeisk världsdominans.

Sjövägen till Indien
Efter Henriks död rundades Afrika och år 1498 kastade Vasco da Gama ankar utanför Calicut på Indiens västkust. Europa stod äntligen i direkt förbindelse med Orienten. Detta var en epokgörande händelse och det var lilla Portugal som stod för bedriften. År 1500, två år efter Vasco da Gamas resa, råkade portugisiska sjöfarare upptäcka Brasilien, som skulle bli Portugals allra största koloni. Mindre än hundra år efter prins Henriks erövring av Ceuta 1415 hade Portugal utvecklats till ett globalt kolonialt imperium. Lissabon, Portugals huvudstad, blev en europeisk medelpunkt och ett eldorado för dåtidens upptäcktsfärder. Gatorna myllrade av sjömän, handelsmän och äventyrare. Portugals guldålder är på väg mot sin höjdpunkt.

Under tiden hade Christofer Columbus ikoniska resa västerut mot Karibien 1492 öppnat en helt ny kontinent för spansk erövring. Världshistorien tar en ny riktning.

Henrik Sjöfararens eftermäle
Henrik Sjöfararen, prins av Portugal och guvernören av Algarve som levde 1393 till 1460, har reducerats i betydelse som imperiebyggare och sjöhjälte av den moderna forskningen.

En viktig del i mytbildningen och historieskrivningen kring Henrik Sjöfararen handlar om den navigationsskola som han enligt legenden ska ha inrättat på Sagresudden, där många av de berömda portugisiska sjöfararna sägs ha varit elever.

Henrik navigationsskola påstods ha existerat i mer än 300 år innan den förstördes i den stora jordbävningen 1755, som drabbade Portugal med förödande kraft. Några lämningar eller andra spår har emellertid inte funnits. Navigationsskolan har av flertalet historiker avfärdats som en myt, men Henriks insatser som ledare och organisatör under Portugals inledande koloniala framgångar är oomtvistade.

Berättelsen om navigationsskolan skulle ha konstruerats långt efter Henriks död, som ett led i förstärkandet av Henrik sjöfararens berömmelse och Portugals ärofulla historia.

Det väldiga upptäckarmonumentet i cement och sten i Belem strax väster om Lissabon vittnar om den ställning som Henrik Sjöfararen har i den portugisiska upptäckarhistorien.

År 1960, 500 år efter Henrik Sjöfararens död, byggdes ett hjältemonument på denna plats. Här står Henrik längst fram i fören i den väldiga stenkaravellen spejande ut över havet. Han är mycket större än de 33 prominenta hjältarna bakom honom, bl.a Vasco da Gama och kända personer i den portugisiska upptäckarhistorien. Det är Henrik Sjöfararen som är störst och står längst fram trots att han bara var guvernör av Algarve.

Förgrundsgestalten Henrik sjöfararens eftermäle har visserligen naggats i kanten, men kärnberättelsen, att lilla Portugal i Europas utkant, med knappt en miljon invånare, före alla andra stora kolonialmakter, kunde bygga upp ett kolonialt imperium, är fascinerande och imponerande.

En historia som alltså tog sin början i Ceuta för över 600 år sedan.