Nu när vi lever i orostider, vill vi inte gärna resa långt bort och stanna länge, även om vi helst vill det, vi vill vara i det sköna Spanien. Möta miljöerna och människorna. Och ljuset och värmen. Av Bo Bjelvehammar
e-post: [email protected]

Men oron skaver och osäkerheten gnager. Vi får möta våren i Sverige, minnas, drömma och vänta på tecknen.

Men ingenting är hugget i sten, om en månad, just vid förvåren här, är det annorlunda, tror vi, och då reser vi!

Idag är det en gråkall dimma – allt är grått, riktigt grått. Det finns andra färger som gulbruna gräsfält och svartbruna åkrar. Några morgnar tidigare var det ett annat landskap med iskristaller på kvistar och gräs och frostrosor på ängsladans fönster.

Det är lätt att tänka på det som ska komma, inombords finns både en saknad och en längtan. Efter mera ljus och värme och efter att naturen ska vakna på nytt, vi ska i alla fall kunna säga ordet vårvinter. Och glömma både gyttjepölar, lerhålor och tjälmarker.

Vi går mot ljusare tider, förvåren är mager på intryck, vi söker intensivt efter tecken, som pekar mot högvår och andas en försiktig hoppfullhet.

Vi rotar i en hög av glömda höstlöv och ser blåsippans första blad, vi hör vatten droppa från takskäggen, vattnet på ängarna står högt och slammigt. Ett par sångsvanar skriver klena skrivtecken på himlen och talgoxen visar upp sin nya rytmik med vingdarr.

Rödhaken överger nu det vanliga knäppandet, visar en påtaglig förströddhet i sitt broderande, från ofärdiga småljud till en skälvande och dallrande koloratur.

Nu låter jag tankarna fara och nya bilder tar form inne i huvudet. Jag tänker på den första lärksången, som först är tvekande och trevande, men efter några dagar växer allt – stigandet, fallandet och tillrandet. De första försöken växer till sig och fullbordas, av vårens försångare.

Mot en nymålad himmel håller gråsparvarna på med sina tjattrande morgonmöten, i gliporna, mellanrummen, anar jag redan snödropparnas klockor och hasselns hängen och om en månad lämnar nässelfjärilen vintervilan, blek i färgerna och sliten i vingarna.

Nu är jag tillbaka vid datorn – nu kommer den lille röde framför mitt fönster. Den dyker upp i den kinesiska rönnen, helt nära fönstret. Den är orolig, flyger till buskarna med fröställningarna, vidare till Tuvas cykel, tillbaka till rönnen.

Den är kanske inte orolig, den har så många valmöjligheter eller så vill fågeln bara berätta att den är tillbaka på allvar. Det är min rödhake, det ser jag på det ljusa fältet på den ena vingen. Nu ser den storögt på mig, blir mindre och smalare, så burrar den upp sin tunna kropp.

Det är min rödhake.