Tänk, det är redan ett år sedan jag lämnade Fuengirola efter nio veckors karantän. Jag trodde då, att jag skulle vara tillbaka som vanligt i september. Men hej, vad jag bedrog mej, som min pappa skulle sagt.
Av Berit Tornell
E-postadress: tornellberit@gmail.com
Det kom ett mejl, som slutade med ´jag hoppas livet leker för dej´. Det gav mej något att grunna på. Vad menas med det? Här på landet i Skåne finns det inte så gott om lekkamrater precis. Och alla vänner som brukar träffas vid bridgebordet eller vid spontana möten här och där, syns ingenstans. Det är precis som när man var barn. Farmor, på landet, uppfostrade oss hela tiden. – Man skall vara artig och inte vara påträngande. Man skall alltid vara ren om händerna och inte vara framfusig. Det är inte sympatiskt att vara förkyld, möjligen snuvig, men aldrig snorig. Du vill väl inte kallas för snorunge…
Hon hade älskat Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten.
Med mamma och pappa var det så att de önskade oss barn alla barnsjukdomar, så tidigt som möjligt. Hade någon fått mässling, röda hund, vattkoppor eller påssjuka, så gick djungeltelegrafen igång med detsamma. Här gällde det att bli smittad så snabbt som möjligt. – Annars kan det gå illa, när du blir äldre, fick man höra. Jag minns min mässling. Den bröt ut dagen efter att jag brutit armen, alldeles i början på sommarlovet. Åh, vad det kliade, oavbrutet, under gipsen.
Ja, så där går jag och tänker sekundsnabbt. Så var det då. Nu handlar allt om vaccin mot coronavirus. Det är stående inslag i alla medier. Det börjar bli litet väl mycket. Man vill inte bli mer skrämd. Och dagarna går förvånansvärt fort, utan att man har gjort ett enda dugg.
Livet leker nu
Plötsligt en dag skiner solen och det blir ofattbart varmt och skönt. Alla snödroppar och violer har satt igång att blomma för fullt, tulpanerna har börjat sticka upp med sina spetsiga blad och rosorna skjuter nya skott. Kaffe i trädgården med näsan mot solen och den där lyckokänslan, som kanske kallas för vårkänslor fyller både kropp och själ. Det är en sorts optimism, som helt uppfyller en. Man klarar vad som helst. Våren fyller mej med inspiration och energi.
Och jag kom på att jag inte varit i Sverige under vinter-och vårmånader på mer än tjugo år. Det är en häftig känsla att uppleva våren och jag förstår precis vad som menas med att livet leker. Jag skulle till och med kunna plantera ett plommonträd eller en rosenhagtorn.
Och jag kommer på mej med att gnola ”Vår bästa tid är nu, vem minns den snö, som kanske föll i fjol….”
Så var det där med åldern
Plötsligt har man den perfekta åldern, man är varken för ung eller för medelålders utan är en person i sina rätta och bästa år. Och vad händer då… Man blir uppringd från vårdcentralen och erbjuds nästan omgående en dos vaccin. Hurra! – alla mina vänner i samma härliga ålder är i samma sits. Om ett par veckor, när alla är vaccinerade, så har vi tänkt sätta en parentes kring den sorgliga pandemitiden och återgå till bridgen och kaffekorgar på badstranden. Då fortsätter livet att leka för oss. Så vi fortsätter att göra som farmor sa, inte trängas, hålla sej på sin kant och alltid tvätta händerna med tvål och vatten.
”Mäniskor säger, att ingenting är omöjligt, Men det är inte sant jag gör ingenting varje dag”
Nalle Puh
