Den kubanske jazzlegenden Bebo Valdéz har glatt mängder av människor med sin musik. Den vitale och humoristiske 88-åringen föddes i Havanna men lämnade Kuba 1960. Sedan dess har han aldrig satt ned sina fötter på ön i Västindien Av Ola Josefsson
Foto Gustavo Fernández
Under 1950-talet var han en av Kubas mest populära orkesterledare. Med priser och utmärkelser under 1990-talet kom återtåget för Bebo Valdéz. I fjol blev han dubbel Grammyvinnare.
Den kubanske jazzlegenden Bebo Valdés, bosatt i Sverige i snart 40 år och med lägenhet i Benalmádena på Costa del Sol, plockade hem två priser vid Latin Grammy Awards, dels för bästa instrumentalalbum med skivan ”Bebo de Cuba”, i kategorin ”best traditional tropical latin album”, en utmärkelse han tog hem för första gången för fyra år sedan. Dels fick han priset för bästa musikvideo i långt format, för konsertfilmen ”Bebo & Cigala live på Mallorca”, som visades på SvT i fjol.
Han beskriver sig själv som en stilla, lugn och tyst människa men samtidigt full av liv. Han har jobbat hårt hela livet, att vara ädel och ärlig har varit viktigt mål för Bebo.
-Vi människor ska inte gå med näsan i vädret, vi ska vara ödmjuka och komma ihåg våra rötter, säger Bebo Valdéz i en öppenhjärtig intervju för Svenska Magasinet.
Studera livet
Dionisio Ramon Emilio Bebo Valdes Amaro, eller mer känd som enbart Bebo Valdéz bor stora delar av året i Benalmádena, utanför Málaga, tillsammans med sin fru Rose-Marie.
-Jag tycker om att prata om livet, upptäcka, se och studera. Jag är religiös men inte på kyrkors vis. Jag tror på en Gud, men Gud kan vara så mycket, som exempelvis när ett blad rör sig i vinden. Krafterna som ligger bakom allt detta.
Bebo är en som en bok. Han berättar om händelser och upplevelser. 88-åringen minns, bara vid något enstaka fall så vänder han sig till hustrun Rose-Marie för att fråga efter namnet på en person han har glömt.
-1967 slutade jag med att både dricka och röka, det inverkade bara negativt på min röst och hälsa, säger Bebo Valdéz.
Stenar blev tangenter
Historien om musikern Bebo börjar på Kuba. Hur hans mamma tog med honom på en konsert för att lyssna på en känd pianist. Bebo blev imponerad, när han kom hem lade stenar på marken som skulle vara tangenter.
-Många stora musiker har inte pluggat eller studerat musik, många kan inte ens läsa noter. Det är hörsel som gäller. Musiken finns i hjärtat.
Som hos Bebo Valdéz. Han fick gratislektioner hos en pianolärarinna i byn under två år. Det tog ett tag innan Bebo fick pengar till ett piano som han kunde öva på, det köpte han för tre dollar.
Bebo Valdéz återvänder gärna till naturen och allt det vackra där, han strävar efter att vara så god människa som möjligt, arbeta hårt, aldrig vara någon något skyldig. Gör du något fel så slår det tillbaka på dig själv, resonerar 88-åringen.
Han är god vän till Fernando Trueba, spansk regissör. De har gjort en film, Calle 54, där en ung Bebo Valdez spelar på klubben El Tropical i Havanna. I filmen för regissören samman flera musiker som inte hade träffats på flera år.
”En man för livet”
Han kom till Sverige och Stockholm 1963 där han lärde känna sin nuvarande fru Rose-Marie, han var 44 år, hon var 18.
-Gifter sig en ung kvinna med en äldre man har hon en man för livet, säger Bebo med glimten i ögat.
De har två barn tillsammans, Raymond och Rickard, 42 respektive 38 år. Han har dessutom tre barn på Kuba från ett tidigare förhållande. Raymond är läkare, Rickard kock. Alla bor de i Haninge, söder om Stockholm.
De är fortfarande kära i varandra, men kärleken förändras. Det har funnits två stora kärlekar i Bebos liv, hans mamma och hans fru Rose-Marie. Kärleken utvecklar och förändras, den emotionella kärleken tar överhand.
Kyla
-När jag kom till Stockholm visste jag inte vad kyla var. Jag bodde tre år i Luleå, men faktum är att jag tyckte om den torra kylan i Luleå. Jag tror att jag frös mindre där än på andra platser med minusgrader.
-Å andra sidan har vi isolerade lägenheter med dubbla glas i Sverige. Så vi kan gå utan byxor inomhus även mitt i vintern, det gör du knappast inomhus i Spanien under vintern.
Politik har aldrig intresserat honom. Han lämnade Kuba 1960 eftersom han ogillade regimen. Efter revolutionen 1959 fick han inte längre några jobb. Han vägrade gå med i kommunistpartiet med resultat att han fick sparken och blev utan jobb. Året efter lämnade han Kuba för att aldrig mer återvända.
Vi sitter på närmaste kvartersfik ett stenkast från hemmet i Benalmádena. Bebo är en välkänd och uppskattad gäst. På väggen hänger foto på Bebo tillsammans med barägarens son, med gitarr i famnen.
Teatro Cervantes
Läkaren har sagt att han ska ta det lite lugnare, före intervjun hade det inte blivit någon spelning i år för Bebo. Men den 29 juni stod han på scen igen i samband med en stödgala för hjälporganisationen Cudeca på Teatro Cervantes i Málaga.
Mat har inte varit hans stora grej, han har aldrig haft stor aptit, varken på mat eller pengar.
-Jag har inte samlat på mig pengar, jag har i stort sett gett bort allt. Vi kan inte ta med oss någonting när vi dör. Jag äger i stort sett ingenting. Mina barn och min fru har fått allt. Skulle jag bli sjuk finns det en sparad slant.
-Jag är den fattigaste i hela familjen, säger Bebo Valdéz och skrattar.
