Euroområdet hänger nu på repen efter att ha gått på den ena käftsmällen efter den andra, allt medan politikerna bara tittar på. De är mer upptagna av att driva nationella frågor än gemensamma, och av rädsla för att inte bli omvalda fegar de ur i stället för att fatta de impopulära beslut som måste fattas. Av Jesper Hertz, Chief Representative Nordea Bank S.A.

Konsekvensen har blivit att Europeiska centralbanken, som egentligen bara ska handha det praktiska kring penningpolitiken, fått ingripa i deras ställe.

De har gripit in med full kraft, och tänjt på gränserna för sitt specifika uppdrag till det yttersta genom att gå in med en lång rad mekanismer och åtgärder för att få fart på tillväxten. Men även om det framöver kan bli aktuellt med mer direkta kvantitativa lättnader finns det dock en gräns för vad ECB kan göra för att revitalisera euroområdets avstannade ekonomi.

Genom att använda sina penningpolitiska verktyg på helt nya sätt har ECB skapat en öppning för regeringarna att följa upp med strukturella reformer i sina länder. Nu är det upp till politikerna att ta den chansen. Annars, om de fortsätter att göra ingenting, kommer ECB:s innovativa ansträngningar att vara förspillda. Men de måste handla snabbt. Om det inte snart kommer några trovärdiga tecken på att regeringarna är redo att axla sitt gemensamma ansvar finns risken att euroområdet dras in i en nedåtgående spiral av deflation och stagnation.

Annons

Vissa djur är mer jämlika än andra
En av euroområdets svåraste åkommor är egenintresset. Det senaste symptomet var när Frankrike och Italien ställde krav om nationella underskottsmål som stred mot EU:s budgetregler. Länderna hänvisade till behovet av ”flexibilitet” på grund av ”exceptionella omständigheter”. Det var liksom under deras värdighet att genomföra sparpaket och arbetsmarknadsreformer av liknande slag som man genomfört i mindre betydelsefulla ekonomier som Spanien och Irland. Det är ju heller inte första gången som de större euroländerna försöker tillskansa sig fördelar på den här punkten. Redan 2003 kunde ju både Frankrike och Tyskland utan efterräkningar bryta mot underskottsmålen i tillväxt- och stabilitetspakten. I de nu pågående förhandlingarna ser det ut som om Frankrike och Italien, efter att ha gjort vissa kosmetiska justeringar i sina respektive underskottsprognoser, har lyckats ordna med en liknande gräddfil. Frågan är bara vad det sänder för budskap till övriga euroområdet.

I synnerhet nu, med ett nytt recessionshot hängande över sig, måste de enskilda regeringarna visa prov på solidaritet och en beredskap att dela på bördorna om de med bibehållen trovärdighet ska kunna genomföra de reformer som euroområdet så väl behöver. Man brukar säga om Roms ökände kejsare Nero att han spelade fiol medan Rom brann. En liknande likgiltighet för regionens ekonomiska framtid tycks nu ha slagit rot bland euroområdets politiker. Om försöken att rädda euroområdets ekonomi misslyckas är det de, inte ECB, som bär ansvaret, och deras väljare som får leva med konsekvenserna.