De flesta människor vill värna om miljön och de av oss som är medvetna om farorna att släppa ut gifter i naturen och i storstäderna vill gärna medverka till att förbättra miljön. Och på lokal nivå är detta både möjligt och nödvändigt. Men kan vi påverka den globala miljön och hindra en hotande global uppvärmning? Av Robert Lilljequist, Eurogeolog
Mitt barnbarn fick i uppgift från skolan att nämna tre av de värsta luftföroreningarna. Tro det eller inte – de är alla naturliga och finns samlade i de övre delarna av atmosfären: saltpartiklar från oceanerna, svaveldioxid från vulkanerna och finsand från de stora ökenområdena (uppgift från NASA). Sotpartiklar från skogsbränder ger även sitt tillskott. Ibland sänker sig dessa ansamlingar av partiklar ned över städerna och orsakar allergier och retningar i luftsystemen hos människorna. Den nu aktiva vulkanen Holuhraun på Island släpper dagligen ut 60 000 ton svaveldioxid samt även vatten och koldioxid. Detta kan jämföras med Sveriges årliga utsläpp på 28 000 ton.
Koldioxid absorberar 15 procent av den energi som strålar ur från planeten Jorden. Senare tids överdrivna tro på att en växthuseffekt – orsakad av människans utsläpp av koldioxid – leder till ökad temperatur, kan starkt ifrågasättas. Termiterna producerar mer än dubbelt så mycket metangaser som den aktuella förbränningen av fossila bränslen. Det kan tilläggas att metan är 23 gånger effektivare växthusgas än koldioxid. Utbytet av CO2 mellan haven, landmassan och atmosfären äger rum kontinuerligt och i jämförelse är det mänskliga bidraget otroligt litet. I december 2014 uppmättes 0,04% (nära 400 ppm = parts per million) koldioxid i atmosfären. Människan andel är cirka 1% av dessa 400 ppm. Mätningar har visat att koldioxiden i atmosfären stiger – men den är inte på väg mot höga rekordnivåer. Ökningen är snarare på väg bort från rekordlåga nivåer. En ynklig förändring av balansen mellan hav och luft skulle orsaka betydligt större klimatförändringar än någonting som människan är i stånd att producera.
Den lilla höjning vi sett av luftens halt från 0,03 procent till 0,04 procent har varit gynnsam för mänskligheten. Öknarna har minskat, skördarna ökat och Jorden har blivit cirka 10 procent grönare. Någon annan inverkan på klimatet tycks den inte ha. IPCC:s påstående att det är 95 procent säkert att den antropogena koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningen är grundlöst. (IPCC är förkortningen till ”The Intergovernmental Panel on Climate Change” , som är en mellanstatlig, helpolitisk organisation). En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.
Lite svårbegripliga siffror kan illustrera fördelningen av koldioxid i vattnen, på jorden och i luften. Oceanerna innehåller suspenderat 37 400 miljarder ton, landmassorna omkring 3 000 miljarder ton medan atmosfären endast hyser 720 miljarder ton. Detta kan sättas i relation till att vi människor bidrar med 6 miljarder ton.
Om vi ser klimatförändringar i ett litet längre perspektiv känner vi till att jorden har drabbats av minst fyra stora nedisningar under de senaste 400 000 åren. Istiderna har varat i omkring 85 000 år och varmare mellanliggande perioder (s k interglacialer) har varat under mellan 8 000 och 12 000 år. Den senaste istiden slutade för lite mer än 10 000 år sedan. Under dess klimax var Atlanten 10 grader kallare än idag och havsytan var 150 meter lägre. Under de senaste århundradena har forskare visat att istider och jordens klimat i allmänhet påverkas av planeten Jordens bana i rymden och variationer i jordaxels lutning.
Lutningen är inte konstant utan växlar mellan 22o och 24o under cykler på 41 000 år. När lutningen är som minst blir vintrarna mildare och somrarna svalare. Förutom Jordens elliptiska bana runt solen och jordaxelns lutning måste vi även ta hänsyn till att jordaxel ”kränger” på grund av påverkan från de andra planeterna i vårt solsystem. Denna effekt kallas precession och påverkar årstidernas längd. En bidragande orsak till att en istid inträffar har visat sig vara variationerna i styrka hos de solstrålar som träffar jordytan.
Solens eruptioner och solfläckarna har en direkt påverkan av klimatet på vår jord. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat. Solfläckar har observerats sedan mer än 300 år, och man har noterat ett samband mellan solfläcksintensitet och klimat. Korrelationen mellan antalet solfläckar och solinstrålningen är tydlig, betydligt starkare än korrelationen mellan koldioxidhalt och global medeltemperatur. Temperaturen kontrolleras också av atmosfären, vars växthuseffekt bromsar avkylningen.
Enligt flera forskare är den mest sannolika klimatförändringen på sikt att vi går in i en ny istid. Det är inte osannolikt att en markant temperatursänkning inträffar inom de närmaste två hundra åren, Följderna blir i så fall ödesdigra för de tempererade och högindustrialiserade områdena på jorden.
Det hävdas att jordens isar håller på att försvinna. I själva verket har vi gott om is. Arktis återhämtar sig och Antarktis har slagit isrekord tre år i rad. Avsmältningen av glaciärer i Antarktis beror på geotermisk värme (aktiva vulkaner under isarna). De smälter underifrån och har ingenting att göra med IPCC:s felaktiga påstående om ett samband med ökad halt av koldioxid i atmosfären. Delar av kusten på Grönland har höjt sig 120 m efter det den sista nedisningsperoden avtog. För 4 miljoner år sedan var Grönland isfritt.
Motståndet mot den rådande trenden att industrins utsläpp av koldioxid leder till ökande temperaturer står inte i motsats till inställningen att vi bör värna om vår miljö, minska onödiga utsläpp och framför allt se till att våra tropiska träd inte skövlas.
