Nu har vi bott i Spanien i drygt sexton år och alltid haft hund eller hundar. Vid något tillfälle hade vi faktiskt tre stycken. Inte nog med det, vi har alltid haft stora hundar. Det var lite trångt under den perioden, för då bodde vi i en buss. Men åren går och när vi flyttade till ett hus var det bara en kvar. Hon hette Zarah, en schäferkorsning, och hade börjat bli lite till åren. Visst fanns tanken att det skulle bli en hund till, samtidigt tyckte vi att hon kunde få ha en lugn pensionärstillvaro. Av Anja Erixon
e-post: anjax56@gmail.com

Förra sommaren när vi var i Sverige och bodde hos vänner, började vi prata om deras två småhundar. De skulle flytta från hus till lägenhet och det skulle inte bli bra för en av dessa hundar. Zlatan, en Bichon havanais, skulle inte må bra av att vara på hunddagis. Min man och jag tittade på varandra och kommunicerade utan ord. Vi sa att Zlatan kunde få komma till oss här i Spanien och få sin sista tid som pensionär ihop med Zarah. Vi såg verklig fram mot detta och berättade för alla våra grannar att en liten hund skulle komma till oss. Nu blev det tyvärr inte så, Zlatan blev dålig nå- gon dag innan flygresan och fick somna in. Märkligt vad en hund som vi bara kände några få dagar hann krypa in i hjärtat på oss, det kom allt en och annan tår från ögat när jag fick telefonsamtalet att han inte kunde resa till oss, att han fick en helt annan resa!

Vår Zarah började bli lite trött nu, snart skulle hon bli tretton år. Men hon hade inga större hälsoproblem, så hon fick ”skrota” med oss här hemma. Lite kortare promenader fick det bli och ett och annat besök hos grannen som har hästar. Där fanns ofta godsaker att hitta som bitar av hästhovar och självklart hästskit, mums.

En dag i mitten av februari nu i år, hände något som bara kan beskrivas som ödet. Jag var på väg hem och hade precis stannat vid vår grind. Klockan var ganska exakt 5 på eftermiddagen. Jag kliver ur min bil för att öppna grinden, då kommer grannen i sin bil och stannar till, för att hälsa trodde jag. Men hon var på väg till veterinären och bad mig titta in i hennes bil. Nu hade min man också kommit, så vi tittade samtidigt på världens sötaste små bruna ögon.

Det visade sig att grannfrun tidigare på dagen hade kört in till stan för att uträtta en hel del ärenden. På vägen dit passerar man en sjuvägskorsning. I denna korsning finns en skylt och under den fick hon syn på en liten hund. Nu finns det en hel del lösa hundar ute på landet, men den här var liten och inte någon som hon kände igen. I vilket fall åkte hon förbi, men synen stannade i hennes hjärna. På väg hem, ca fyra timmar senare, tänkte hon att om den lilla hunden var kvar, skulle hon stanna och ta med sig den. Mycket riktigt den var kvar! Inte bunden, utan bara satt där och såg hjälplös ut!

Vår grannfru berättade att hon skulle ta den till veterinären för att kontrollera om den var chippad och om inte skulle hon köra den till ett ställe där man tar hand om övergivna hundar. Hon hade själv redan två hundar, tre katter plus tre hästar. Nu kom den ordlösa kommunikationen mellan min man och mig igen. Vi tittade på varandra och sa att om den lille inte var chippad kunde hon ta med sig honom till oss! Och det var ju klart, inte var han chippad! Så den 15:e februari blev vi med en liten hund! Veterinären sa att han var ca 6 månader, och det kunde vi konstatera själva, för två mjölktänder fanns fortfarande kvar. Han sa också att det med stor sannolikhet var en korsning med strävhårig tax!

Vår Zarah tog detta med ro, inga problem alls faktiskt. Två gånger fick hon säga till valpen att det inte var populärt att klättra på henne. Den tio-öringen trillade ner omgående. Lite konstigt var det att se dessa två, som inte kände varandra, lägga sig ner bredvid varandra och nästan i samma position. Dessutom liknade de varandra. Det såg verkligen ut som att Zarah hade fått en valp. Redan samma kväll fick de lov att vara själva, vi hade ett evenemang som vi var tvungna att åka på. Men inte heller det var några som helst problem. Den lille valpen tittade på Zarah och eftersom hon var lugn så behövde han inte oroa sig.

På väg till evenemanget på IKEA, satt vi och pratade lite ditt som datt, samtidigt började min hjärna att tänka på vad vår nye hund skulle heta. Det är normalt jag som döper våra husdjur. Nu var det också lite märkligt, för hur jag än tänkte var det bara ett namn som dör upp, Tor. Så det fick bli Tor. Är det någon som har hört talas om en taxliknande hund som heter Tor? Ett sådant namn förpliktar, tycker jag. Vår lille Tor fick sex månader med vår Zarah, innan det tyvärr blev dags att ta farväl av henne. Måste medge att den sorgen blev lättare att bära med vår solstråle Tor här hemma. Han är en charmör av stora mått, alla och jag menar verkligen alla blir charmade av honom. Till och med en spansk tjej som satt vid sin bil fick ge sig. Tor satte sig vid hennes fot och sa ett litet fint pip. Hon var upptagen med sin mobiltelefon men var tvungen att böja sig ner och klappa charmören!

Vår lille Tor är en lycklig liten hund, han är alltid glad och kanske namnet inte bara är ett namn för åskguden. Det betyder nog också tur!