Jag tog min gamla Volvo och min drejstol , sa hej då till Göteborg och körde ner till Casares. Huset jag köpt låg vackert med ryggen åt ett berg och fri sikt framåt. Det fanns ingen ström. Av Agneta Larsson
e-post: agneta.ceramic@gmail.com

Det skulle dröja två och ett halvt år innan det blev installerat! Ingen advokat var inblandad i denna affären. Ett handslag och några signaturer på ett utrivet papper. Detta var för 28 år sedan! Inte att rekommendera i dagsläget. Inte då heller för den delen. Jag hade tur!
Jag flyttade in ensam, med två vuxna barn, släkt och vänner kvar på västkusten!

Huset på backen
De första nätterna blåste det och regnade. Det var i november, ingen ordentlig väg fanns upp till huset. Bara en lerig ”track” upp för en riktigt brant backe! Det fanns inga andra hus. Inget ljus, bara svart!

En natt vaknade jag av att det satt en gammal gumma och snyftade och grät på min övertäckta terrass. Hur har hon kommit upp i beckmörkret och varför sitter hon på min terrass? Jag blev rädd, ett spöke! Efter en timmes ihärdigt gråtande smög jag fram till de franska dörrarna och se ljudet försvann! Ett lugn lade sig över huset och jag kunde sova gott igen.

Nu har jag en skotsk man, ja det dröjde ju bara ett år, och ännu tidigare min keramikverkstad. Där lever jag bland leror och glasyrer som jag gjort i hela mitt liv. Jag har utställningar här i stallet, två gånger om året, i november och april. Ibland också i Sverige. Jag har också några kurser då och då. Vi har roligt och jag lagar en god lunch åt dem, gärna med fisk och skaldjur. Jag tycker om att laga mat.

Hästarna
Vi hade två hästar som vi red på stigarna uppe i bergen, ibland i vild galopp. Jag kommer väl ihåg första gången min häst satte av i galopp på en stig som bara var en meter bred! Berg mot axeln och stup med kaktusar långt där nere! Då var man bara tvungen att hålla sig kvar!

Vi saknar dem mycket! Jag bytte förresten min gamla Volvo mot min häst!

Nu för tiden är livet på berget betydligt lugnare! Här är tyst och fridfullt. Gåsgamarna seglar över oss och tupparna gal. Här är vackert!

Vi har en spansk familj som närmaste granne, där köper jag ägg från frigående höns och ofta kommer Juan Jose med grönsaker från huertan ( grönsakslandet).

Antonia, hans lilla glada mujer, har två getter med killingar som hon går på promenad med varje kväll.

Dem kan man träffa på tillsammans med fem små hundar och några katter, när man lagt in ettan och gasar upp för backen! Då gäller det att ha is i magen och inte stanna. De flyttar sig alltid. Stannar man lägger de sig framför hjulen och vägrar att flytta på sig. Pepe, en annan granne, har får. Ibland knakar och brakar det i buskarna ovanför huset. Då är det en hel flock med får som väller fram och Peppe som ropar eller faktiskt ropar han inte utan det är ett läte som han bara har för fåren och det låter uråldrigt. Antagligen arabiskt!

Så går dagarna på mitt berg och jag är så tacksam över att få vara här!