När Inga-Lisa Bandh skulle förnya sitt pass inför höstens Spanienäventyr ansåg poliserna att hon var lite väl gammal. Är man bara vital och sprallig som en tonåring så gör det väl ingenting om man ska fylla 100 Av Ola Josefsson
-Här har du min sambo Bella, säger Inga-Lisa och pekar mot katten som är på väg in i huset. Den får räkor varje dag, kattens mat är viktigare än min middag.
Den 25 oktober fyllde Inga-Lisa Bandh 100 år. Hon är enormt vital med ett intellekt som är hur klart som helst samt ”sprallig som en tonåring”. När jag möter henne för en intervju och vi sätter oss i hennes sovgrupp får jag syn på Jonas Jonassons bok ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
-Boken känns lite som Pippi Långstrump på sitt sätt. Den är rolig och jag kan rekommendera boken, den är lärorik också, säger Inga-Lisa Bandh som i höstas tog sitt sedvanliga kliv från Småland till Solkusten.
Den pensionerade bildläraren Inga-Lisa blev änka och sörjde sin man förfärligt. De träffades när hon var 15 år och de var gifta i 74 år.
-Jag har haft tur i livet, jag fick en fantastiskt fin man och vi var lyckligt gifta under alla år. Försök att känna glädje i livet även i fortsättningen, lev glatt, sa min man innan han avled och det har jag försökt att göra.
Sedan dess lever Inga-Lisa Bandh större delen av året på Costa del Sol, hon kommer i september och återvänder till Sverige veckan före midsommar. Nu har hon nått den anmärkningsvärda åldern 100 år vilket betyder att många av hennes vänner är borta.
-Det värsta med åldrandet är att se sina älskade vänner och kolleger bli gamla, sjuka och dö. Jag försöker att krydda livet med humor, det tror jag är viktigt, poängterar Inga-Lisa som tror att det blir några extra levnadsår tack vare Solkustens sköna klimat.
Hon kommenterar sitt liv med att hon ”har en sprudlande energi och en god hälsa. Om det bara vore för min skull kunde apoteken lika gärna slå igen”.
Inga-Lisa blickar ut mot Estepona på den spanska Solkusten. Hon är bosatt större delen av året i Puerto Romano, ett bostadsområde som ligger några kilometer utanför Estepona. 1973 köpte hennes man lite mark och ett halvfärdigt hus.
-Han hade planerat för att vi skulle ha något i Spanien. Så reste han iväg och kom tillbaka och sa att han hade köpt ett litet hus som dock inte var färdigbyggt. På den tiden låg det ute på landet. Bussen gick hit och den fick stanna för stora fårflockar och det fanns även många åsnor i området, minst en åsna vid varje hus, minns Inga-Lisa.
Hon saknar herden som gick med alla sina får och getter och berättar om hur hon köpte färsk mjölk, eller det som hon kallar för ”kalvdans”, det vill säga den första mjölken som produceras efter det blivit ungar.
Sedan 1973 har Inga-Lisa haft en fot på den spanska Solkusten. Den andra foten har hon i Habo utanför Jönköping. Vid Habo har den gamla scoutledaren Inga-Lisa en gammal bondgård där hon har plats att ta emot släkt, vänner och ungdomar.
-Min son i Härnösand har fått hönshuset, det är omgjort till bostad dit han kommer på sommaren. Jag har försökt att anamma den spanska livsstilen så jag brukar ordna med pubkvällar för grannskapet i min gamla ladugård utanför Habo under sommarmånaderna i Sverige.
Inga-Lisa måste vara en av Solkustens piggaste 100-åringar. När hon bjuder på kaffe och muffins i sin fint inredda och trevliga bostad ligger det korsord på bordet.
-Jag delar prenumerationsavgiften på en veckotidning med en annan dam. Artiklarna är fåniga, det är korsorden jag vill åt. Jag har också prövat sudoku men det är jag inte så fin på.
Hur går det med spanskan?
-Språk är inte min starka sida men jag har förstått att man kommer långt genom att använda händer och fötter och att ständigt vara glad. Med leende kommer man långt.
Hon föll på en tröskel i våras och bröt armen men det hindrar inte Inga-Lisa från att hösten 2011 ta kvällsbad i bostadsområdets gemensamma pool.
-Jag gillar att bada och jag simmar i poolen varje dag. Men mina grannar gillar inte att jag är i poolen efter mörkrets inbrott.
Ett påstående som besannas när jag sedan träffar Inga-Lisas danska grannar, Hanne Fredriksen och Lise Rasmussen.
-Hon är fantastisk men hon bör inte simma i poolen när det är mörkt, menar Hanne.
Om inte Inga-Lisa löser korsord eller simmar så ägnar hon sig åt konsthantverk eller läser.
-Det händer att jag tappar namn, men det går bra ändå. Det svåraste är att resa, jag tycker det har blivit krångligare på flygplatsen numera med alla kontroller.
Flera av tavlorna som hänger i bostaden har hon själv målat. En av dem föreställer barnbarnet Viktoria.
-Hon är så lik mig, det ska hända någonting hela tiden.
Inga-Lisa stiger i regel upp klockan 7, kokar kaffe, äter smörgås till frukost, ägnar sig åt något handarbete, lägger passians eller löser korsord.
-Det är klart att det blir lite ensamt, det kan man inte komma ifrån. Jag har grannar som tittar till mig dagligen och ser efter så att jag står på benen. Och så ringer sonen regelbundet.
I garaget står en gammal Volvo men Inga-Lisa har slutat att köra bil. Bilen får hennes gäster låna när de kommer och hälsar på.
-Det har skett en otrolig utveckling i Spanien, speciellt då det gäller rondeller. Spanjorerna tycks älska dem, om de bara vet vilken som har förtursrätt i rondellen. Annars är det ett handikapp att inte kunna köra bil längre.
Varför blev det Inga-Lisa när ditt flicknamn var Karin Inga Elisabeth?
-När jag gifte mig och fick Bandh som efternamn kunde jag inte heta Inga Bandh, det låter ju så konstigt. Så det fick bli Inga-Lisa i stället. Annars hade det ju blivit för roligt…
Hon är född i småländska Kråkshult söder om Eksjö. Hennes pappa drogs med i Krügerkraschen vilket gjorde att Inga-Lisa som liten flicka blev tvungen att sluta i skolan, pengarna i hemmet tog slut.
-Min pappa miste allt och det har kommit att prägla mig hela livet. Det gäller att ha en liten buffert i händelse av svåra tider, säger Inga-Lisa som även minns matbristen i samband med första världskriget.
Senare jobbade hon som kassör vid Turistförbandets Restaurang Aktiebolag utmed linjen Göteborg-Malmö. Det svenska kungahuset hade en egen vagn och hon fick passa upp kung Gustav V när han skulle till Båstad.
-Och så fick jag hjälpa prinsessan Louise att sätta en säkerhetsnål i hatten för att inte den skulle blåsa av. Prinsessan fick en säkerhetsnål av mig, kan jag då kalla mig Kunglig Hovleverantör, frågar Inga-Lisa och skrattar.
Därefter studerade hon konst och utbildade sig till bildlärare. Hon engagerade sig i Röda korset och drev barnkoloni under 20 somrar. Vidare har hon varit engagerad i civilförsvaret och vid 11 års ålder var hon lägerledare inom scouterna.
-Jag gillar barn och ungdomar, ett intresse som säkert har bidragit till att jag fått leva många år.
Strax före Inga-Lisa Bandh reste till Solkusten i höstas var det avskedsfest i Jönköping. 30 personer firade hennes 100-årsdag i förskott och det serverades rådjur till middag. Ifjol vid sin 99-årsdag hade hon bjudning i kvarteret ovanför Estepona och då var åtta nationaliteter på plats.
Så var det ju det här med passet. Inför höstens resa till Spanien var Inga-Lisa tvungen att förnya passet hos polisen i Jönköping.
-De tittade lite konstigt på mig när jag sa att jag behövde ett nytt pass för att jag skulle ut och resa. De tyckte att jag var för gammal, men till slut så fick jag mitt pass och nu är jag här, under Spaniens sköna sol.
Hon har ingen tanke på att överge Spanien de närmaste åren. När vi tar adjö av varandra efter intervjun får jag en förmaning:
-När du skriver om mig, får inte låta som om jag skryter och skrävlar, jag har inte gjort några stora saker….
Om du skulle önska dig någonting vad vore det?
-Ett vaccin mot girighet och själviskhet, det finns för mycket av den varan i världen.
