Vilken härlig upplevelse – flora och fauna i en sagolik miljö som mötte oss efter en gammal järnväg, som för övrigt aldrig blev någon, vi cyklade på Via Verde de la Sierra… men jag tar det från början Av Thomas Gromer
Ungefär 50 km norr om Ronda ligger en liten bergsby som heter Olvera. 1926 inleddes ett järnvägsbygge som var tänkt att förbinda Jerez de la Frontera med Almargen under ledning av diktatorn Miguel Primo de Rivera. När han störtades och på grund av den efterföljande ekonomiska krisen blev aldrig järnvägen färdig.
36 km från Olvera och väster ut till Puerto Serrano byggdes en bana med 5 stationer, 4 viadukter och 30 tunnlar genom ett spännande bergslandskap. Idag är i huvudsak hela området naturreservat och drivs av en statlig stiftelse i samarbete med lokala organisationer.
Via Verde har totalt c.a 1.500 km vandringsleder i Spanien och dessa utgörs huvudsakligen av nedlagda järnvägar. 2009 fanns 45 färdigställda Via Verdes och ytterligare 350 km i projekt. Som du förstår har dessa vandrings- och cykelleder blivit mycket populära och lockar hundratusentals besökare och turister varje år.
Så till vår egen tur. 16 glada kustsvenskar checkade in på Estacion Olvera på eftermiddagen den 19 oktober. Hotellet som har sex dubbelrum, tre trebäddsrum samt fyra lägenheter inrymda i nytillverkade järnvägsvagnar (!). Det är rent och snyggt utan lyx och erbjuder övernattning inkl frukost för 58 euro per dubbelrum.
Den vänlige hotellvärden Augustin med personal tog emot med öppen famn. Vi samlades i matsalen på kvällen för gemensam middag. Hög stämning och många skratt ,”Feta Fransyskor…” sjöngs med bravur till övriga gästers förundran.
Efter frukost morgonen därpå utprovning av cyklar de flesta med växlar och av typen ”mountain bikes” men med hårda smala sadlar och inga pakethållare. Cykel hyr du för tolv euro per dag. Alla var tillsagda att ta med ryggsäck för extrakläder, ficklampa och vattenflaska.
Efter att var och en provat in sin cykel gav vi oss av. Förvånansvärt lättcyklat var allas mening. Förklaringen är enkel: Vägen lutar hela tiden svagt utför. I Olvera är höjden c:a 400 m.ö.h och i Puerto Serrano 175. Det finns inga uppförsbackar, utom en på slutet, du trampar lätt och håller fart och vägen är jämn och fin. Man glömmer nästan bort att se sig om men man skall stanna ofta och ta in de vackra omgivningarna, inte minst för att känna hur skönt det är att slippa sadeln en stund.
Tunnlarna är oftast belysta men några saknar lampor eller så fungerar de inte och då är ficklampan bra att ha. De flesta åkte åt samma håll som vi men några kämpar sig upp från andra hållet. Möte i en mörk tunnel kan därför vålla problem. Efter 16 km kommer man till Estacion de Zaframagon en ornitologisk station i en fantastisk omgivning. Kring de höga omgivande bergen seglar gamar i stora flockar, den största kolonin av sådana fåglar i Andalusien. Lunchen, som blev en välbehövlig paus, intogs vid Estacion Corpie. Corpie ligger 22 km från starten.
Så fortsatte turen mot Puerto Serrano efter lunch. En fördel med sträckan är att du kan kliva av efter egen ork eller lust på flera platser och ta en taxi tillbaka.
Efter några km ändrar naturen karaktär. Landskapet blir öppnare och inslaget av jordbruk påtagligare. Fortfarande mycket vackert och hela tiden helt bilfritt.
Vi börjar närma oss slutstationen och visst känns det i baken att vi cyklat en hel dag. Vi sitter inte och trampar längre – vi står. Men glada och nöjda når vi fram till ”Skinkporten” – troligen en travestering på cykeltemat…
Efter att ha lämnat cyklarna till den väntande skåpbilen äntrade vi den beställda bussen tillbaka till utgångspunkten Olvera där våra bilar står.
Vilken trevlig tur, den måste du prova!
PS Mer information om Via Verde hittar du på www.fundacionviaverdedelasierra.com eller om du vill ha kontakt info@fundacionviaverdedelasierra.com cykel hyr du av www.sesca.es
Vi som cyklade var:
Arne och Berit Lundin
Rune och Inger Rotstam
Håkan och Eva Lindkvist
Kurt och Iris Appelqvist
B-A Johansson och Annica Nilsson
Uno Lodalen och Barbro Sövall
Jan och Birgitta Carlsson
Thomas och Anki Gromer
