Hela Fuengirolas kommunledning skulle hålla en tyst minut för ytterligare ett ETA-offer. Jag slet åt mig kameran och rusade iväg utan en tanke på vad som skulle komma att hända… Av Ola Josefsson

ETA hade återupptagit sin väpnade kamp i december 1999. Fram till oktober 2000 hade 19 personer dödats i attentat i Spanien. Politiker, poliser och militärer fanns bland offren.

Det blev en blodig oktober-månad 2000. Militärläkaren Muñoz Carinanos omkom vid ett ETA-attentat i Sevilla. Han var en känd öron-näsa-hals-specialist som hade behandlat många kändisar.
Den 30 oktober omkom tre personer i Madrid i samband med ett ETA-attentat, bland annat den 69-årige domaren José Francisco Querol Lombardero. Han var ansvarig för militära förhör vid Spaniens högsta domstol.
Även hans 57-årige chaufför och 53-årige livvakten brändes ihjäl vid bombdådet. Ett trettiotal personer skadades, två av dem allvarligt. Chefen för den allmänna åklagarmyndigheten i Andalusien, Luis Portero, sköts ihjäl i Granada.

Efter ETA:s dödsskjutning i Granada anordnades en tyst minut på flera håll i Spanien som det ofta gör då människor har blivit offer för ETA:s terroristdåd. Vid den här tidpunkten skulle det hållas en tyst minut utanför det gamla kommunhuset i Fuengirola.
Jag satt på redaktionen när en läsare ringde och tipsade om att kommunfullmäktige och ett pressuppbåd var samlade utanför kommunhuset för en tyst minut klockan 12. Satt för ögonblicket och skrev på en artikel om ETA och behövde bilder.
Med kameran över axeln tog jag en rask promenad till kommunhuset. Det var trångt och mycket folk på plats vid det lilla torget framför kommunhuset. Klockan var några minuter i tolv och kommunfullmäktige ställde sig på led. Lokala tv-stationer och andra medier var där för att skildra händelsen.

Annons

Själv blev jag stående, granskade platsen och funderade över hur jag skulle få de bästa bilderna. Utan att tänka mig för handlade jag allt för snabbt.

Hela kommunstyrelsen stod på led framför kommunhuset med ansiktena mot den stora klockan som visade två minuter i tolv. Tankarna for genom huvudet. ”Om jag går in i kommunhuset och tar en bild från balkongen under klockan ned på de uppställda politikerna får jag en perfekt bild där samtliga tittar in i kameran!”
Utan att tänka på eventuella konsekvenser går jag in i kommunhuset. Inte en själ syns till, alla är ju samlade på det lilla torget på utsidan. Jag går raskt upp för trappan, känner på dörrhandtaget till ett kontor jag misstänker kan ligga åt rätt håll, det är öppet och jag går in. Jag drar gardinerna åt sidan, jag har kommit rätt, och jag öppnar dörrarna ut till balkongen.
Klockan slår precis 12 när jag ställer in kameran på borgmästaren och de övriga som tittar upp på klockan som är precis ovanför mig. I kamerans kikarsikte ser det ut som att de tittar rakt in i kameran. Vilka bilder, tänker jag och knäpper av…
Nere på gatan blir det liv. Poliser hojtar och skriker – och pekar på mig!
Nu inser jag plötsligt vad jag har gjort. Jag har gjort olovligt intrång i en offentlig byggnad utan att be om lov. Jag har trängt in på ett kontor och jag har dessutom öppnat en balkong för att därifrån ta några bilder på hela kommunledningen.
Jag har dessutom avslöjat brister i kommunens säkerhetsrutiner, inför en stor församlad skara människor. Men det är en annan femma…
Jag inser att jag har problem!

Det går snabbt och plötsligt har jag ett flertal polismän ur Policia Nacional omkring mig. De griper mig, sliter kameran ifrån mig och för mig ned till ingången. Här har polisens piketbuss kört fram, dörrarna öppnas och jag blir inföst. Jag sitter i piketbussen med var sin polisman på var sida om mig.
Knappt två minuter senare är vi framme vid polishuset. Dörrarna i piketbussen öppnas och jag blir förd in i polishuset till ett förhörsrum på andra våningen. Det är kala väggar, trånga utrymmen och lite så där allmänt rörigt. Till slut är det jag och tre poliser närvarande i ett rum.
Vem är du, frågar den ene polismannen med den strängaste min jag sett sedan jag kom till Spanien. Just vid ögonblicket tyckte jag först att han såg ut som Charles Bronson. Jag blinkade till och nu klarnade bilden något. Nej, så tuff såg han inte ut…
Mustaschen var stor men väl ansad. På varsin sida om honom satt två yngre poliser, de som hade vaktat mig sedan gripandet i kommunhuset. Ett förhör sattes igång:
”Jag är svensk och heter Ola Josefsson och jobbar på en svensk tidning”, säger jag med darr på rösten…
Vad gjorde du i kommunhuset?
”Jag var där för att ta bilder i samband med den tysta minut kommunledningen höll med anledning av ETA-attentatet i Granada”.
Får vi se din legitimation, frågar poliskonstapeln och med ens stelnar jag till och minns hur jag hade rusat från redaktionen utan plånbok och legitimationer. Jag hade ingenting på mig som bekräftade vem jag var och ännu värre vem jag jobbade för.
Jag kände mig helt naken!
”Min plånbok med legitimationer ligger på redaktionen”, försökte jag…
Poliserna skakar på huvudena. Jag reste mig drog ut mina jeansfickor och visade att de var tomma.
”Vem är du”, frågade de ännu en gång.
Jag berättade återigen mitt namn, hur länge jag hade varit i Spanien, varifrån jag kom i Sverige, var jag nu bodde i Spanien och vilken som var min arbetsgivare. Jag försökte att komma med så många upplysningar som möjligt. Men det hjälpte inte. Jag hade ju inget som bekräftade det jag sa.
Polisen som förde talan i förhöret spärrar blicken i mig: ”Hur kom du in i byggnaden?”
”Dörrarna stod öppna, det var bara att gå in”, svarade jag och med ens tyckte jag att frågan var dum.
”Som jag tidigare sa var jag där för att ta bilder på borgmästaren och kommunstyrelsen. Jag fick idén att ta bilderna från balkongen, men inser nu hur dumt det var…”.
”Du gick in i kommunhuset trots att ingen personal var på plats”, säger polismannen med stort allvar medan de övriga två polismännen nickar för att bekräfta den bild som han ger.
”Enligt den information jag har fått öppnade du dörren till ett stängt kontor för att sedan öppna dörrarna till balkongen. Samtidigt som det inte fanns någon personal på plats, alla var ute”.
”Jo, jag vet”, sa jag. ”Jag är ledsen, det var mycket dumt av mig”.
”Så vad gör vi nu”, frågar polisen som leder förhöret.
”Ursäkta mig”, försöker jag. ”Men kan ni ta mig till mitt jobb så får ni träffa min chef och där ligger även min plånbok med legitimationer…”.
De tre poliserna tittar på varandra. Det går några sekunder och till slut inser de att förslaget låter ganska bra.
”Okey”, säger polisen som lett förhöret. ”Dessa poliser tar med dig och tar uppgifter om dig där du arbetar”, säger han och slår ut med händerna. ”Men kameran behåller vi. Vi ska framkalla bilderna. Du kan komma hit och hämta den om ett par dagar”.
Några bilder från händelsen fick jag inte. Några dagar senare när jag hämtade kameran och de framkallade bilderna från tidigare jobb så saknades bilderna från balkongen. De var bortklippta. Men framkallningen betalade polismyndigheten…
Det som jag minns bäst är ägaren och chefredaktören Christer Melkersons min när jag kom in på redaktionen med två poliskonstaplar på vardera sida om mig…