Våga – och vinn!

Text & Foto : Paul Danielsson

Börje och Brittis Nyh lämnade Ängelholm för ett liv i solen:

Visserligen har Brittis och Börje Nyh rest en hel del, men när de gick i pension ville de inte nöja sig med det. De ville leva ett liv i en soldränkt vardag. En vardag som de kunde sätta guldkant på genom god och hälsosam mat och dryck. De ville leva ett liv i ett klimat som också skulle göra Brittis astma och kol mer uthärdlig. Ett liv långt borta ifrån svenska postnummer.

Ett liv i solen blev till slut en alltför stark lockelse, och sommaren 2019 bestämde Brittis och Börje sig för att testa Málaga och hyrde då ut sin lägenhet i Ängelholm.

– Vi trivdes direkt och fick rejäl mersmak, men vi kände snart att vi ville ha något eget och då helst lite utanför Málaga och inte att hyra inne i stan.

Lyckan står den djärve bi

Under deras första vår i Spanien – precis när pandemin började grassera som värst – log lyckan stort mot paret Nyh, som vann på Postkodlotteriet på adressen hemma i

Ängelholm:

– Tidigare köpte vi aldrig lotter, men så kom ett erbjudande med posten som jag på något underligt sätt nappade på, minns Brittis. Det var ett par år tidigare. Efter ett tag vann vi något litet och det blev aldrig att jag sa upp prenumerationen, som gick på autogiro och jag tänkte inte så mycket på det.

Hon tystnar för att samla sig:

Bordet på uteplatsen är som vanligt fint uppdukat med olika läckerheter som hör breddgraderna till. Brittis
och Börje njuter av livet men försöker se till att också äta sunt, även när bästa väninnan Dessi Rogner och Sebastian är på besök.

– Det var 4,7 miljoner …

– Hur kändes det att vinna så kolossalt mycket pengar?

– Börje blev helt chockad när han fick reda

på hur mycket vi vann på en lott. Ja, det är jättemycket, sa jag, och vi har två lotter … När väl känslorna lagt sig fattade de att de

skulle bli skuldfria:

– Helt och hållet. Och det är vi fortfarande, säger Brittis och ler. Nu är det bara skatter och elräkningen som ska betalas. Paret Nyh hade börjat kika på hus redan innan den osannolika vinsten men nog

underlättade pengarna. Ändå visade det sig

att letandet skulle bli ett pendlande mellan

hopp och förtvivlan:

– Vi trivdes väldigt bra i Málaga, men hus som vi gillade skulle visa sig vara antingen alldeles för dyra för oss eller så var det hus  utan lagfarter, det vill säga juridiskt sett olagliga, berättar de.

Till slut fann de ändå något de både tyckte mycket om och som kändes överkomligt i pris – huset de nu bor, i den lilla staden Villanueva de Algaidas, en timmes bilresa norr om Málaga. Inte bara ett enda skäl till flytten

– Ni hade alltså redan innan vinsten bestämt er för att flytta från Sverige? Var det ett liv i solen som lockade så starkt?

– Oj, det fanns en massa skäl, svarar Brittis snabbt. Ett är att jag har både kol och astma, och då är det ingen dröm att bo i Sverige. Inte i Ängelholm. Ingenstans. Där det är kallt kan jag inte andas alls. Där krymper luftrören. Där det är fuktigt mår jag heller inte bra.

– Lite av hälsoskäl, alltså?

– Ja, men så var det också det här med mörkret och kylan under stor del av året. När man vet att många pensionärer bara sitter i sina hem och ingen ser till att de kommer ut. ”Är det så vi ska sluta?”, tänker man då.

– Ni hade alltså gått i pension när ni bestämde er?

– Ja, Brittis slutade efter många år som lärare och jag själv efter att mest ha varit i vägen, konstaterar Börje och skrattar. Eller rättare sagt på vägen. Jag jobbade för det som tidigare hette Vägverket och målade linjer runt om i Sverige.

– Solen men kanske också ett enklare liv?

– Ja, och det tycker vi helt klart att vi lever här, menar Brittis och ler varmt. Nu mörknar plötsligt Börjes blick:

– Vi lämnade faktiskt också ett land som vi inte längre kände igen. Det är bara för mycket. Mord varenda dag. Sprängningar. Skjutningar …

Brittis ser snart lika bekymrad ut:

– Ja, det är för mycket våldsbrott! Här är det ordning och reda!

Medelhavet lockar
inte paret Nyh längre – hellre en egen pool!

– Känner ni rent av nu att Sverige inte längre är så viktigt för er?

De tittar snabbt frågande på varandra:

– Barnen och barnbarnen är viktiga för oss – och vänner. Numera åker vi inte till Sverige mer än ett par, tre gånger om året.

Ett gott liv i Villanueva de Algaidas

Brittis och Börje fann ett charmigt hus i en dalgång fylld med prunkande olivträd och en och annan ”finca”. Nu var det inte så att de medvetet letade hus ute på landsbygden. Detta i Villanueva de Algaidas tyckte de kändes bra, så det bara blev så.

– Har ni någon koppling hit eller vänner här?

– Nej, huset bara dök upp, berättar Börje. Vi kände inte en själ här.

– Inget närmare Medelhavet?

– Nä, svarar han snabbt och ler. Vi har ju en liten egen pool!

Brittis håller med och skrattar:

– Och vet du hur mycket sand det är vid stranden! Nej, det är inte vår grej längre.

”Varför måste man se det som är negativt? Det är sådan skillnad här! I Sverige hade det varit ”walk of shame”. Här är det ”walk of fame”!

Här i en dalgång strax utanför Villanueva de Algaidas lever de alltså nu ett behagligt och trivsamt liv, med stillsamma vardagsgöromål, tid för varandra och med god mat och dryck.

– Ja, det är ett sol dränkt liv i en skön lunk med lagom många småsysslor, förklarar Börje, som att titta till olivträden, mata vildkatterna och ge hästen i hagen nere i dalen en morot lite då och då. Och förstås städa av poolen när det behövs. Sedan kanske vi ska åka och handla. Eller så åker vi upp till byn och tittar lite.

– Ibland blir det att vi kör till Fuengirola för ärenden, och då blir det förstås också det enda som vi gör just den dagen, förtydligar Brittis och ler.

– Och en del tar vi imorgon, säger de i mun på varandra och skrattar.

– Jag tar lättare på saker och ting numera, fortsätter Brittis. Jag har påverkats mycket genom ”mañana”-tänket att allt inte måste göras på en gång. Tidigare var jag ju sådan att allt ska göras med en gång – och jävlar om det inte blev klart! Nu blir det mer att vi gör det vi gör tills vi tröttnar och gör resten imorgon. Den tanken fanns ju inte hos mig förut, så jag är mycket lugnare idag.

– Ja, det är ju positivt, inflikar Börje med ett försiktigt leende. Mañana, mañana …

– Ingen stress alls nu, alltså?

De tittar lite frågande på varandra:

– Nej, men visst har vi små projekt på gång mest hela tiden, berättar Brittis. Vi har till exempel precis inrett ett litet uthus till ett kök där vi kan grilla.

– Och olivträden måste ju pysslas om hela tiden, fortsätter Börje. Det är mitt ansvar. Och så hjälper vi grannen med att samla in prylar som ska säljas på en marknad för att de ska få in pengar till välgörenhet.

– Hur ser kvällarna ut, då?

– Det blir mest framför teven, svarar Börje.

– Eller så sitter vi ute och bara njuter av att det är varmt och skönt, tillägger Brittis och blickar ut över landskapet. Ja, det är verkligen skönt här.

Una vida español

Paret Nyh förstod tidigt att de är de enda svenskarna i Villanueva de Algaidas, men umgänge har de fått:

– Ja, vi har några spanska vänner i byn som vi träffar ibland och går ut och äter tapas tillsammans med, berättar Börje. Och de i grannhuset bredvid är engelsmän som vi träffar lite då och då.

Brittis pekar på ett annat hus ett femtiotal meter längre bort i dalgången:

– Fast inte de där! De polisanmälde oss när vi skulle bygga poolen, men vi hade rätten på vår sida. Vi hälsar och försöker vara trevliga, men det är inte mer, konstaterar hon krasst.

– Har ni inte kommit in i bylivet? Det finns ju både flera barer och restauranger här?

– Jo, det har vi gjort även om vi är fortfarande svenskar tidsmässigt. Här på landsbygden stänger affärerna ju halv två för siesta och öppnar vid fem. Det lär man sig snabbt och anpassar sig efter, men restaurangernas kök öppnar ju inte förrän halv åtta.

– Då sover vi ju, påpekar Börje och skrattar. Det är inte riktigt våra tider.

– Har ni kommit väl i in i det spanska samhället, känner ni?

– Ja, det tycker vi, men det har blivit många fler kontakter med olika myndigheter än vi kunnat ana, särskilt kring husköpet. Väninnan Dessi Rogner hade förvarnat dem:

– Hon sa att vi nu inte skulle tro att allt var klart eftersom detta är Spanien. Vi förstod snart vad hon menade, för det har blivit en hel del pappersexercis. Och även för bygglovet för vår pool. Brittis och Börje har även haft en del med den spanska sjukvården att göra:

– Det är enkelt med sjukvården i Sverige, tycker Brittis. Du visar ditt personnummer så har de alla journaler om dej på nätet. Här har man visserligen sitt sjukvårdsnummer men de har inget system där det går att se vad andra läkare gjort. Din husläkare här kan ju det mesta, men när de skickar remiss får du ta med journalerna du behöver …

– Annars är sjukvården här fantastisk, inflikar Börje.

Brittis slår ihop händerna i förtjusning:

Brittis och Börje lever idag ett behagligt och trivsamt liv i en dalgång strax utanför Villanueva de Algaidas, ett liv alldeles lagom fyllt av stillsamma vardagssysslor.

– Ja, sjukhusen är kanske inte lika eleganta här som i Sverige men vården är verkligen fantastisk och de tar väl hand om dej från första stund!

Språket är en nyckel

Språket kan förstås vara en akilleshäl just i sjukvårdskontakterna:

– Vi kan såklart inte prata om avancerad sjukvård. Annars klarar vi oss ganska bra i vardagen med den spanska vi lärt oss.

– Är det ändå språket som är nyckel till att ni landat så bra?

– Ja, och att vi vågar säga fel, menar Börje.

– Fikon ska man dock passa sig för att säga, fortsätter Brittis och skrattar gott. Om man uttalar ordet det minsta fel så är det ju det kvinnliga könsorganet, förklarar hon. Nu är det ju inte så att paret Nyh mest hela tiden lever sitt liv på sin täppa och hemma i

den lilla staden:

– Nej, nej, vi är med på lite utflykter och sånt som en kvinna här i byn ordnar, förklarar Brittis och tar en bit Manchego-ost. Vi är de enda svenskarna och de som åker tycker det är vansinnigt kul att vi hänger med! Och alla är för roliga och pratar som sjutton för att de tror vi fattar. Snälla, prata saktare, måste vi då säga.

Walk of Fame

– Blev livet i Spanien som ni hoppats på?

– Nog lite bättre, svarar Brittis utan att tänka efter. Det är ganska enkelt att leva i Spanien. De flesta är så vänliga. Och man måste inte vara på ett särskilt sätt eller se ut på ett speciellt sätt. Det gillar vi. Brittis berättar om en episod i Málaga som blev till en riktig tankeställare:

– När vi tog lokalbussen in till en ”feria” så klev det ombord en väldigt kurvig kvinna, runt 60 år kanske, med en blomma i håret och i en åtsittande flamencoklänning. Jag skulle med min figur aldrig ens komma på tanken att sätta på mig en flamencoklänning. En sådan sitter tight!

Där hade kvinnan förnöjt suttit på bussen och alla runt sett henne med stora ögon och sagt att hon var så vacker.

– Ser de inte valkarna?! Det var såklart min första tanke som svensk. Nej, alla tittade på hennes ansikte, som fullkomligt strålade! Ja, varför måste man se det som är negativt? Det är sådan skillnad här! I Sverige hade det varit ”walk of shame”. Här är det verkligen ”walk of fame”!

Att njuta av livet och ha roligt

– Vad är det nu i vardagen som driver er?

Brittis funderar lite innan hon svarar:

– Det är väl att njuta av livet och ha roligt. Fortfarande efter 42 år eller vad det är så har vi roligt ihop. Vi kan sitta och fnissa åt något tokigt, konstigt eller vad som helst. Börje stoppar en oliv i munnen och ler

kärleksfullt:

– Brittis är helt galen! Och full av påhitt och idéer! Annars hade man väl suttit i Sverige nu.

Brittis lyssnar spänt men avbryter snart:

– Snygg? Välväxt?

– Ja, helt galen, snygg och välväxt, förtydligar han direkt och skrattar. Vi tycker om varandra. Brittis är lätt att tycka om. Och så lagar hon god mat.