Jag gör ett studiebesök hos biodlaren Andreas och får äran att närvara vid öppningen av några bikupor som är belägna vid ett stort oklippt grönområde som dignar av ängsblommor och surrande kryp. En riktig svensk idyll.

Av Jenny Bihagen. Mejla: bihagensbikupa@svenskamagasinet.nu Följ Bihagens bikupa-blogg: svenskamagasinet.es

I skrivande stund är det är sensommar. Jag, liksom många andra expats (utvandrare), befinner mig i Sverige för att njuta av alla härliga djur- och naturupplevelser som hemlandet bjuder på. Den rikedomen kan vi tacka bin och andra pollinatörer för.

En som verkligen brinner för binas liv och leverne är svensk-schweiziske Andreas Schleiss. Han delar upp sina arbetsdagar mellan heltidsjobb på Anticimex i Piteå och sitt eget företag Bee At Work. Ja, man kan säga att han är flitig som ett bi.

Inga keldjur direkt

– De är lite småsura här, ser du det, säger Andreas när han öppnar den första kupan, och pekar på en ilsket surrande sak framför hans ansikte.

Eftersom bin inte är några keldjur direkt har han några tricks i bakfickan. Vanligtvis.

– När jag har någon med mig brukar jag lugna ner dem med lite rök, man simulerar nästan lite skogsbrand på så sätt. Då går de ner och fyller mat, honung, så de i värsta fall kan flytta sig, då blir det lite lugnare. Men jag glömde tändaren idag…

Lukten av rädsla

Trots sin utbildning, mångåriga erfarenhet och vad som ser ut som heltäckande skyddskläder, kan det ske missöden ibland, medger Andreas.

Månadens bi-odlare

– Ett bi kröp in i mina byxor igår och tog sig ända upp till låret där den stack mig.
Undertecknad, jag, tittar ner på mina slitna jeans med stora hål på knäna och tar några steg bakåt. Jag kommer ihåg att bina känner saker på lukten, genom feromoner. Känner de nu lukten av min rädsla?
– Ja bina kan känna av saker, instämmer Andreas. De kan reagera på starka lukter eller om det är åska i luften till exempel.

Snart slaktas killarna

Bina har olika uppgifter, några tar emot honung, andra har vakttjänster, vissa hämtar ut nektar och pollen ur naturen. Några av kuporna vi öppnar är ekande tomma och Andreas kan konstatera att honungssommaren inte varit så bra i år, men snart ser vi full aktivitet.

Han pekar ut några drönare, ”killbin”, i den kryllande svarta massan.
– Snart är det dags för drönarslakt. Då killarna har gjort sitt. De är här för att para sig med drottningen. På sensommaren behövs de inte. Det är inte så många kvar nu. Drönare kan de göra nya nästa år…

Drottningen bakom galler

Ingen går säker i bisamhället, inte ens drottningen. Efter en tid ska även hon bytas ut.

– Hur de gör det beror på. Antingen svärmar de ut om de har platsbrist, att en drottning drar iväg med halva samhället. Bina kan också bedöma att en drottning är för dålig, då tar de fram en ny drottning och den nya drottningen sticker ihjäl den gamla. Eller så byter jag ut henne själv men jag tror jag låter bina sköta det. Fast ibland gör de väldigt konstiga saker. De kan byta drottning och så fungerar det inte och så har de ingen drottning! Man tillsätter en ny drottning och så accepterar de inte den nya. De gör som de vill, inte som vi vill, ha, ha!

Den stackars drottningen har inget lätt liv, tänker jag. Hon får sitta inspärrad bakom ett galler som hindrar henne ifrån att dra iväg. Och hon kan behöva lägga så många som 3000 ägg per dag…

Äggstift och pollenbollar

Vi ser efter ett tag flera söta små gråbin som ”kläcks”, ja kryper ut ur sina puppor.

– Så fort en cell blir ledig bestämmer bina om drottningen ska lägga ett nytt ägg i den
eller om den ska fyllas med honung eller pollen, berättar Andreas pedagogiskt.

På vissa bins ben sitter det gulaktiga bollar. Det är pollen som de hämtat från blommorna.
– Är man riktigt duktig ser man vilken färg pollenet har och då vet man vilken blomma den har varit på. Smaken beror på vilken blomma de har besökt.

Sockerlösning ersätter honung

Lyckligtvis upptäcker vi också snart små vita ägg, de är inte lätta att se, bara 1-2 mm stora.

– Ja, nu vet jag att för tre dygn sedan fanns det en levande drottning här inne. Det är tre dygn det är ägg innan det blir en larv. Utan en drottning är det kört. Om de inte hittar en ny drottning förstås, men nu hade det varit försent, det börjar bli kallt ute.

– Och där, ser du det där som glänser? Det är honungen. När jag plockar ut all honung måste jag ersätta den med sockerlösning, det är  60% socker och 40% vatten och det är deras vintermat. Om man kollar det här samhället så har de typ inte samlat honung alls och hade de inte fått vintermat hade de dött i vinter. Det är det jag måste göra nu. Tillverka sockerlösning.

Märkning av ny drottning

I en av kuporna hittar han snabbt drottningen för hon har en stor blå prick på sin stora kropp. Det säger  Andreas att hon är en gammal drottning, för blått var märkningsfärgen för 2020. I nästa kupa dröjer det lite längre innan han ser drottningen för hon är omärkt, men Andreas vana blick hittar henne snart. Han tar fram en liten behållare att fånga henne med. Inte för att jag förstår hur han lyckas men, vips, har han ritat en lysande gul prick med en märkpenna på hennes kropp.

– Det blir mycket enklare att hitta henne nu och så vet jag att hon är född 2022 eftersom gul är årets färg.

Han jobbar lugnt och metodiskt, men samtidigt får det inte ta för lång tid.

– Bina blir ganska snabbt oroliga när de märker att drottningen är borta…

Och det vill vi ju inte. Drottningen sätts smidigt tillbaka och så blir det dags för mig, med mina håliga jeans, att tacka Andreas för många nya lärdomar och tacka Gud för att inga bin kröp in i mina byxor!