Sextrakasserier, sexövergrepp eller våld i nära relation finns i alla samhällsgrupper.
Det kan bara bekämpas av ett kollektivt medvetande om nolltolerans.
Kvinnan var blåslagen när hon öppnade dörren. Av en ren händelse hade jag råkat ringa på hennes dörr när jag skulle göra ett ärende i Calahonda på Solkusten.
Hon hade tidigare jobbat som säkerhetsvakt i ett nordiskt land. Som pensionär skulle hon njuta av livet på Solkusten. En bra pension bidrog till att hon kunde leva ett mycket bra liv.
Hon hade pengar och spred gärna dem omkring sig, vilket gjorde att männen flockade sig omkring henne. Det blev ett liv i sus och dus. Alkohol, fester och män.
När en av dem inte fick det han ville gick han lös på henne. Mannen hade dubbelt medborgarskap, i ett nordiskt land och i ett land i Sydamerika, och hade tidigare jobbat som reseledare.
Politisk, religiös eller annan ideologi spelar ingen roll. Inte heller samhällsgrupper eller yrken. Våld i nära relation finns i alla grupperingar eller att kvinnor i vissa fall ger sig själva skulden.
För att bekämpa dessa attityder krävs ett kollektivt engagemang med nolltolerans.
Det krävs betydligt mer än att bara säga sig vara feminist. I Spaniens uttalade feministiska regering har den ena efter den andre fått ta sin Mats ur skolan efter att ha blivit avslöjade.
En metoo-rörelse skakar just nu PSOE. Partiets generalsekreterare i Torremolinos Antonio Navarro har anklagats av kvinnliga kolleger och partikamrater för sexuella trakasserier. Det gäller även Javier Izquierdo som ingått i kärnan runt Pedro Sánchez när han vann primärvalet.
Provinsstyrelsens ordförande i Lugo i Galicien, José Tomé, har också avgått. Vi kan även lägga till Francisco Salazar, chef vid Regeringskansliet La Moncloa och rådgivare till Sánchez.
Detta är exempel på vad som händer dagligen på många platser runt om i Spanien. Inte bara i politiken. Det kan börja upprepade skämt eller gester för att sedan eskalerar till outhärdliga trakasserier, våld och död.
När det gäller kommunpolitikern i Torremolinos har PSOE varit medvetna om anklagelserna under lång tid utan att agera. Det är tydligt att det funnits en viss grad av tolerans från alla som kände till och bevittnade de rapporterade händelserna, oavsett om de var kvinnor eller män.
Detta i ett parti, PSOE, som ständigt slår sig för bröstet i sin självgodhet till försvar för feminismen med början hos regeringschef Pedro Sánchez själv.
Detsamma kan sägas om fallet Iñigo Errejón. Hösten 2024 lämnade Errejón, som är uttalad feminist, politiken efter att flera kvinnor på sociala medier vittnat om hur en känd politiker i Madrid betett sig som ett ”monster”. Det handlar om sexuella trakasserier och förödmjukelser.
Efter att Errejón grundade Podemos anslöt han sig senare till Vänsterpartiet Más Madrid för att därefter ingå i yttervänsteralliansen Sumar tillsammans med språkröret Yolanda Díaz.
Fallet blir högre och hörs mer när den som föreläser för andra om moral och feminism sedan titta åt ett annat håll, är passiv när rötan finns i det egna partiet, för att till slut själv bli avslöjad.
När dessa rader skrivs i slutet av 2025 nås jag av nyheten att Ramón Flecha anklagas för sexuella övergrepp, psykiskt lidande och maktmissbruk av inte mindre än 14 kvinnor något som har pågått under årtionden. Flecha är Kataloniens främsta utredare av könsrelaterat våld och feminism, och verksam vid Barcelona universitet.
De påstådda händelserna har ägt rum i forskargruppen Crea som grundades av Flecha själv för tre decennier sedan och var knuten till Barcelonas universitet fram till 2020. Misstankar fanns redan för 20 år sedan, en utredning som dock kom att läggas på is.
Nu krävs en nolltolerans som inte bara präglar den politiska makten utan också allas våra liv.
