”Vänner väljer man, grannar får man”, sägs det. Vi fick nya, vecinos som det heter här i Spanien, den gång vi köpte en lägenhet. Inte vänner således, men grannar. Av Ramon Fridén
e-post: ramonfriden@gmail.com

Ett arabiskt ordspråk menar att: Vid ett husköp spelar det mindre roll om taket läcker eller källaren är fuktig. Det viktigaste är vilka grannar du får.Alla vi som bor i lägenhet har ju grannar. De kan vara trevliga, oförskämda, påfrestande eller helt enkelt bara bullersamma. Problemet med grannar är ju oftast just att de bor precis intill.

I spanska lägenheter med tunna, oisolerade väggar kan stolar som flyttas, rinnande kranar, människor som pratar och skrattar, skapa en miljö som vi skandinaver upplever är störande.

Sambon och jag flyttade alltså in i en lägenhet, i ett stort hus. Ovanför oss bodde ett ungt par. De jobbade uppenbarligen på eftermiddagar och kvällar. Då var det tyst uppifrån. De kom mestadels hem vid tolvtiden – på natten. Då hade vi förstås lagt oss, som vi brukar vid halv-elvatiden. Och många gånger hunnit somna…

Vi väcktes då ofta av pratet ovanför. Förmodligen tog de sig en nattmacka eller något annat efter jobbet. Stolar drogs över golvet, vatten spolades i toalett och dusch. Ljudnivån störde definitivt en lätt sovande. Någon gång sattes till och med en tvättmaskin på som brummade och skakade till framåt tvåtiden.

Som om detta inte skulle räcka så avslutade det unga paret då och då nattaktiviteterna med en stunds ljudlig älskog, ungefär ett par gånger i veckan. Knarr och stön.

Men vi stod ut. Det var ju kolugnt på dagarna.Så köpte paret hund. Eller rättare sagt hundar. Två stycken små, i mitt tycke trista, vita pudlar. Sådana som folk ofta har i stället för kram-nallar.

Nu blev det liv i luckan. När hussarna var borta satte hundjäv… flåt, jyckarna igång att skälla. I timmar. Till att börja med gick vi helt enkelt ut. Och sen satte vi en lapp på dörren. Men varken hundar eller hussarmattar brydde sig tydligen om lappen.

Men man tröttnar på hundskall. En granne under oss tyckte att vi skulle ringa polisen. Men vi funderade och försökte komma på andra lösningar. Kanske gå upp och be paret ta med sig hundarna när de gick till jobbet. Men vi förstod att det skulle troligtvis inte gå. Jag blev lite desperat och tänkte gå ner till en vapenaffär och köpa en startpistol. Jag visste sedan tidigare att hundar är skotträdda. Kanske skulle de tystna om jag sköt av några lösa skott uppåt mot balkongen där de stod och väsnades.

Så en dag så löste problemet sig. Den unga kvinnan stannade plötsligt hemma, dag efter dag. Vi upptäckte snart varför då vi mötte henne ute på gården. Hon kom där gående – med en extra stor mage! Syntes tydligt att hon var gravid. Eller på smällen, som vi sa i Stockholms södra förorter där jag växte upp.

Perfekt. Jyckarna tysta då matte var hemma och matte ensam var en ganska tyst granne. Friden lägrade sig och vi kunde alltså bara, så småningom, vänta en ny liten granne ovanför.

Men grannar kan faktiskt vara både intressanta och riktigt trivsamma figurer. Mötte ett par sådana på 70-talet.

Familjen hade flyttat in i ett nyinköpt hus utanför Stockholm. På ena sidan av tomten bodde en granne som hette Erik och på andra sidan hans bror, Gottfrid. Vi krattade rabatter, lekte med barnen på gräsmattan och fraterniserade snart med våra grannar över staketen. De blev ganska snabbt, inte bara goda grannar utan också goda vänner.

Hade väl bott i det nya några månader då brodern Erik en dag stod vid staketet och vinkade. Jag gick fram och han sa utan omständliga krusiduller:

–Vill du vara med och dela på en hembränningsapparat?

Blev minst sagt överraskad, ja ställd. Visste inte riktigt hur jag skulle svara. Fick tänka till några minuter, men sa sedan:

– Varför inte.

Apparaten ifråga var av glas och tillverkad i Norge. Hela affären handlade om ett par hundralappar per skalle och det skulle visa sig vara ett lönade projekt. Det svenska brännvinet var ju dyrt då, precis som nu.

Vi använde utrustningen för vår privata törst i nästan två år. Sedan sprack alltihopa. Apparaten var som sagt av glas. Jag brukade koka i källaren och lyckades en dag fumla till proceduren så att hela kalaset välte och for i källargolvet. Och gick i småbitar, naturligtvis.

Vi blev alla ledsna förstås, men mina grannar tog saken med ro.

– Lite svinn får man räkna med, som Gottfrid sa. Och Systemet finns ju alltid kvar om man blir törstig.

Någon ny apparat blev det inte men vi förblev vänner under alla de år vi bodde kvar i vårt hus. Och umgicks och pratade, som vanligt över staketen.

Grannar får man och vänner väljer man, som sagt var.