Det går utmärkt att sitta på ett utecafé i mitten av januari, vid elvasnåret, dricka en cortado, en espresso med en skvätt mjölk. Använda tillbehören efter behov, en sträng socker och en minimuffin med citronsmak. Av Bo Bjelvehammar
e-post: b.bjelvehammar@gmail.com

Nere vid centrum i San Pedro del Pinatar stannar jag gärna till på Café Pedrin, av flera skäl. Läget är bra för att följa rörelser och flöden, få bilder av livet. Personalen är mycket trevlig och kaffet är av bästa kvalitet. Men framför allt är det samma människor, som kommer hit varje dag. Du lär dig deras beteenden, gester och repliker. Den tidningsläsande mannen i klädelegans läser sina två tidningar lika noga som en ivrig besökare i stadsbibliotekets läsesal. Kvinnorna från de närliggande butikerna kommer över och hämtar kaffebröd, de berättar gärna om sina arbeten för de övriga gästerna. Kostakis sätter sig ner en stund, för att vänta på bättre balans, för att kunna gå vidare. Cortado och tostado är hans stående beställning, han behöver inte säga till, det kommer till hans bord, av sig själv. Tostadon, det rostade brödet, är redan förberett med havssalt, olivolja och rikliga mängder tomatkross.

Så finns här varje dag, ritualer, stenhårda av upprepningar. Det är svårt att säga varför jag ofta väljer Café Pedrin, det finns ett otal liknande bra ställen att fastna för. Valet går varken att förklara eller att härleda.

En tillfällighet som ger en trygg igenkännbar rutin, så är det.

Tiden på kaffestället varierar, men det rör sig ofta om en timme, ibland längre, om jag har med en artikel att läsa eller en bok, som jag håller på med. Det blir ofta längre om jag inte har lust att göra ärenden, som är gråtrista och av måste–karaktär. Då har jag lust att stanna riktigt länge och inte göra någonting alls, bara se, lyssna och kanske läsa.

Detta med tiden är intressant här, att bestämma exakta tider, att komma på prick-tider, det är någonting mycket sällsynt och ovanligt här. Inte ens cirkatider är att lita på, inte heller få de planerade och avtalade besöken samma dag eller vecka. För att du ska förstå skillnaden tar jag en annan känd jämförelse; det är lika svårt att få en hantverkare att komma prick klockan nio en måndag, som att få en biluthyrare att erkänna att han har fel.

Många som bor här är flitiga bokläsare; jag läser lite allt möjligt, inte sällan läser jag om gamla böcker. En bok som jag läser minst två gånger per år är Manolis mopeder av Jan Henrik Swahn. Boken är tolv år gammal, men jag fortsätter att älska den; den handlar om en gammal grekisk man och hans by, en by som nästan inte finns kvar. Det är en varm berättelse med stor närvaro och närhet.

Manolis, huvudpersonen, var en gång en mycket skicklig hantverkare, nu lever han för sin lilla trädgård uppe på berget, för besöken hos krögaren Jannis i backen och för sin moped. Mopeder har varit hans liv, hans liv hade med säkerhet varit annorlunda, om han i sin ungdom köpt en åsna istället.

I hans stora dröm lever alla hans mopeder. Boken är både sorgsen, livfull, mänsklig och rolig. Den har det mesta.