I hjärtat av Villafranco del Guadalhorce

Vi har fått en unik möjlighet att få en inblick i hur det fungerar i en liten by på den andalusiska landsbygden. Vi skall träffa Djamila Huss vars familj integrerat i bylivet. Vi får också träffa byföreningens ordförande María Luz Polo León som tillsammans med Djamila är byns ansikte utåt i föreningen.

Vi får även lära oss om den unika skolan som finns där och om byföreningens kamp mot kommunen för att utveckla byn.

Text: Tommy Stenström Hemlin. Foto: Annika Stenström Hemlin

Vi träffar Djamila och Maria tidigt på förmiddagen på torget i Villafranco, det är 4 grader varmt. Vi blir hembjudna till Maria och börjar samtala över en kopp kaffe.

Villafranco del Guadalhorce

Byn Villafranco del Guadalhorce ligger vackert placerad i Guadalhorce-dalen. Sedan dess grundande 1968 har byn genomgått betydande förändringar, och dess strategiska läge med ett omfattande vattennätverk har format staden till vad den är idag.

Journalisten och forskaren Bonifacio González, som själv är son till en av de första familjerna som bosatte sig i området, har gjort en omfattande studie av byns historia. ”Villafranco del Guadalhorce byggdes i två faser,” förklarar González. ”Den första fasen innefattade hus med stora uteplatser, medan den andra fasen, 1970, fokuserade på jordbruksutrustning.”

Borgmästaren använde en kreativ metod för att fördela husen bland de som skulle flytta in – han lottade ut dem genom att lägga valsedlar i sin hatt. Under 1970-talet började jordbruket minska i betydelse, och de nya invånarna vände sig mot byggindustrin och turism för att dra nytta av Costa del Sols ekonomiska uppsving. Idag arbetar de flesta invånarna fortfarande inom dessa sektorer, medan jordbruket mest har blivit en bisyssla.

Flytten till Villafranco del Guadalhorce var en lyx för vissa, medan andra mötte stora utmaningar i den nya miljön. De första åren präglades av problem med el och vatten, men invånarna enades snabbt, bildade föreningar och fackföreningar, och kämpade för sina rättigheter, vilket ledde till byns utveckling.

Från slump till samhörighet

Att Djamila och hennes familj hamnade i den lilla byn Villafranco var en ren slump. Djamila har tillbringat många semestrar i Fuengirola som barn. Senare i livet tog hon med familjen dit, men hon och familjen hade en längtan efter något mer autentiskt. De sökte bl.a. i Guadalhorcedalen och fann en Finca med pool strax utanför byn. Djamila, utbildad ingenjör från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, hade arbetat som konsult åt Ericsson innan hon och familjen köpte fincan. Till en början pendlade de mellan Sverige och Spanien, men när deras äldsta barn skulle börja skolan, beslutade de att han skulle börja i en spansk skola i Villafranco.

Djamila, med många års erfarenhet av Costa del Sol, började arbeta som guide för svenskar. Trots sina många semestrar i Spanien, hade hon endast grundläggande kunskaper i språket, det fick hon lära sig den hårda vägen i den spanska byn.

Första året hon bodde i Villafranco berättar Djamila att hon kände sig lite utanför. Andra året fick hon via skolan en fråga om att vara med i en barnteateruppsättning. Hon tackade ja av ren nyfikenhet, rollen innehöll endast en replik på spanska. Och den uttalade jag fel skrattar Djamila.

Detta blev starten på hennes integrering. Under andra året fick hon en större roll, och tredje året spelade hon huvudrollen. Fjärde året skrev hon manuset till pjäsen. Föräldraföreningen blev en viktig del av integrationen i byn, vilket så småningom ledde till en återuppstart av byföreningen, där Djamila spelat en betydande roll.

Trots framstegen inom integrationen, blev kulturkrocken mellan det svenska och spanska tydlig. Djamila fick lära sig att navigera dessa skillnader, något som både utmanade och berikade henne. Genom sitt engagemang och sin vilja att vara en del av byn har hon blivit en respekterad och omtyckt medlem i samhället.

Vägen till byföreningens bildande

Runt 2017 bildades en ny föräldraförening på önskan av rektorn i skolan. Dit anmälde Djamila sig. Föräldraföreningens syfte är att genomföra aktiviteter med barnen, se till att fixa leksaker och annat nödvändigt material. Ett stort krav då, från föräldraföreningen, på kommunen, var att installera AC i klassrummen. Det var ett stort problem med värmen under sommaren för barnen och man hade helst velat att kommunen skulle installera detta. Men skolan räknas som en Costa-skola (kustskola) trots att det ligger några mil inåt landet där klimatet är annorlunda mot kusten med kalla vintrar och heta somrar. I Costaskolor investeras det inte i den typen av bekvämligheter. Trots att det är över 40 grader varmt under sommarhalvåret vilket i längden blir outhärdligt för barnen. Föräldraföreningen började då med flera aktiviteter såsom fester, insamlingar och försäljning/marknader. Detta höll de på med tills det satt en av föreningens betalda AC i varje klassrum.

Nästa projekt var att skaffa en hjärtstartare som skulle ägas av föräldraföreningen, men det tyckte inte Djamila för då skulle den bli inlåst på skolan. Hon tyckte att det var bättre om den fanns i byföreningens ägo och blev mer tillgänglig. Hon kontaktade då den tidigare byföreningen i ärendet. Den visade sig ligga i träda. Byföreningen i Villafranco har startats om i flera omgångar men har tappat fart så fort syftet med uppstarten uppfyllts. Förra byföreningen lyckades få till ett apotek och sedan tynade föreningen bort. Då började Djamila dra i trådarna för att bilda en ny byförening och hon pratade med kommunen. Sedan var Djamila med och kallade till den första sammankomsten och 2019 var den nya byföreningen på plats. Föreningens ändamål är att förbättra i byn. Och det största projektet som tyvärr är pågående än idag var och är att förbättra vägen fram till byn. Syftet är också att engagera och göra aktiviteter för och med alla generationer i byn. Sedan kom pandemin och det blev ett avbrott i projekten. Djamila har under hela tiden varit vice ordförande i föreningen.

Byföreningen idag

Byföreningen består idag av 150 medlemmar, vilket är i stort sett samtliga hushåll i byn, och det finns medlemmar från närliggande orter som har barn i byns skola. Styrelsen består av sju medlemmar varav sex kvinnor och en manlig pensionär. Styrelsen har sedan två år tillbaka en ny styrelseordförande i byggnadsingenjören Maria Luz Polo León. Maria är tillfrågad till styrelsen som en följd av ett gediget arbete i ett tidigare projekt.

Byföreningen ville anlägga en skate och aktivitetspark i byn och startade upp ett arkitektprojekt och letade samtidigt efter ledig mark att bygga den på. Det är här Maria kommer in, hon arbetade då med fastighetsvärdering och hade/har stenkoll på dokumenten runt vem som äger mark m.m. Hon plockade fram material till ett underlag för kommunen att ta ställning till, och det mottogs positivt. Det visade sig att det fanns ledig mark som ägdes av kommunen alldeles intill skolan. Där ligger sedan 2023 en skatepark, Parque Fundadores med bra organisation, träningsmaskiner, fontäner, barnområde och gott om växtlighet. Maria blev tillfrågad om hon ville bli sekreterare i byföreningen och hon sa ja, sedan tittar Maria på Djamila under intervjun och säger ironiskt med glimten i ögat –det var ju inte så mycket att göra så det hinner du med, men fortsätter sedan, tar jag mig an ett uppdrag då går jag ”all in”.  För två år sedan blev Maria vald till föreningens ordförande och bildar tillsammans med Djamila föreningens ansikte utåt. Under intervjuns gång listar Maria vilka projekt de lyckats genomdriva sedan föreningens bildande sedan 2019.

• Skateparken Parque Fundadores.
• Iordningställt två gator som blivit nyasfalterade med fina övergångsställen.
• Gått från en till två städare i byn.
• Byggt tak och iordningställt fotbollsplan, som fungerar som extra rastplats för skolbarnen och som samlingspunkt för ungdomar och vuxna under övrig tid.
• Ordnat så det finns busstransport från byn intill Alhurin el Grande, dels för till exempel så de gamla kan åka in till stan och göra t ex bankärende.
• Dricksvattenstation vid fotbollsplan.
• Sport och andra aktiviteter, allt från yoga, healing och flamenco till fotboll.
• Planterat 12 Johannesbrödträd och två ekar i en egen park i samarbete med skolan.
• Bredband till byn.
• Ekologisk odling för skolan

Byföreningen anordnar och håller i många aktiviteter för både barn och äldre i byn som t. ex: Konserter, svenskt julfirande på torget, gemensamma städdagar och mycket mer.

Trots flera års försök att påverka kommunen återstår fortfarande arbetet med att förbättra vägen fram till byn, som fortfarande är i dåligt skick. En fråga som slår mig är att varför är kvinnorna överrepresenterade i föreningen: Då tittar Djamila och Maria på varandra och säger, för det första så kan och vill vi kvinnor mer, men det är också så att vi fortfarande lever i ett machosamhälle där männen arbetar och går på puben. Så här krävs det fortfarande en del förändringar, vilket skolan kan bidra med i framtiden. Något som de framhåller är gemenskapen i byn som bygger på ett säkerhetstänk. Gällande barnen så leker alla generationer med varandra, en 15 åring har med sig en 5 åring i leken, de äldre är engagerade och meningen ”de skyddar varandra” kommer ofta fram i intervjun. Djamila tar fram ett exempel av egen erfarenhet. När barnen var mindre så höll hon engelskalektioner i byn på kvällstid och då var barnen ute och lekte. Men hela tiden fick hon sms av folk i byn, nu är dina barn här och leker med våra barn, nu är dina barn här i parken utanför puben o.s.v. Alla har koll på vad som händer. Vi fick själva uppleva detta när vi gick runt på byn för att fota. Då Annika som fotograferar fick gå upp på en infart till ett hus för att få en bättre vy på fotbollsplanen. Då kommer det en dam ur buskarna från ingenstans som gladeligen säger ”Hola” och tittar misstänksamt på oss. Tur Maria och Djamila var med.

Spanien vs Sverige

Sista frågan innan vi ger oss ut på en rundtur på byn för att fotografera blir frågan om skillnaden mellan svenskt och spanskt med de erfarenheter de har. Maria säger genast att den stora skillnaden mellan Djamila och spanjorerna i byn är att hon går till botten med ett problem/projekt och är väldigt lösningsorienterad. Dessutom är Djamila inte konflikträdd utan tar strid när det blir orättvisor. Spanjorerna själva är experter på ”skvaller”, de klagar mycket på fel eller orättvisor och kan prata bakom ryggen på dig, men ingen gör något åt saken. Det stannar liksom där. En analys var att spanjorerna är extremt ”själviska”, allt ska vara för egen vinning. Då kontrar jag med att det stämmer väl inte med den sammanhållningen ni har i byn, jo säger Djamila att skydda varandra har sitt ursprung i själviskheten för det är ju deras barn och släkt. Därför spelar föräldraföreningen och skolan en stor roll i alla aktiviteter och fester m.m. Det är där vi hittar volontärerna för det rör sig om deras barn. Men en motsatspunkt kom fram på slutet när Maria skrattar och säger till Djamila du är ju så energisk och vill göra saker hela tiden, en riktig starter och sedan får jag slutföra dem. Som utomstående betraktare så ser vi dynamiken mellan det svenska och det spanska och två starka kvinnor som osjälviskt gör det bästa för byn.

Skolan C E I P Carmen Arévalo

Egentligen skulle skolans rektor Mercedes Gómez Camacho varit med på intervjun men olyckligtvis låg familjen hemma i Covid. Hon har däremot svarat skriftligt på några frågor. Byns nav, är en familjär skola med cirka 200 elever och 16 lärare. Skolan är uppdelad i tre steg:

• För barn i åldern tre till sex år.
• Klass ett till sex.
• Två av fyra år på högstadiet.

Koordinatorer övervakar utbildningen genom alla steg så att samma strategi genomsyrar alla stadier i utbildningen. Klasserna har 10 till 20 elever och skolans öppettider är från klockan 9.00 till klockan 14.00 varje vardag. Under den här tiden är den inhägnade skolan helt låst, ingen kommer ut. Detta för att så länge barnen är i skolan så är de skolans ansvar. Grunden i utbildningen är en kombination av Montessoriskolan och Vygotskys filosofier. Både Montessori-pedagogiken och Vygotskys teorier betonar vikten av aktivt lärande, social interaktion och individuell anpassning. De strävar efter att skapa en lärandemiljö där barn kan utforska, samarbeta och utvecklas i sin egen takt.

Trots sina olika ursprung och metoder kan de komplettera varandra i en pedagogisk kontext. Skolans rektor betonar att utbildningen bygger på kvalitet, sensitivitet och mångfald och inkluderar barn till HBQT-föräldrar, utländska barn och barn med särskilda behov. Tre speciallärare stödjer elever med speciella behov, även om deras tjänster delas med andra skolor. Mycket resurser läggs på att lära eleverna om sina rättigheter och skyldigheter, och läsning prioriteras högt. Äldre elever läser för de yngre, och inlärning sker även under fritid genom spel, lekar, idrott och bibliotek. Skolan samarbetar nära med föräldraföreningen som bidrar med idrottsutrustning och spel. Lärarna har en öppen dialog med föräldrar och elever, och möten hålls på måndagar för att diskutera frågor. Skolan driver en egen radiokanal och tidning där eleverna skapar och sänder innehåll själva. Metoden är att lära genom att göra. Mobbing och våld är nästan obefintliga, med endast två fall rapporterade under de år skolan följt sin nuvarande strategi. C E I P Carmen Arévalo är en mycket populär skola och det går många barn där från grannkommunerna.

Upplevelsen

Vi lämnar en liten by med cirka 1000 invånare många erfarenheter rikare. En mycket aktiv byförening och föräldraförening organiserar många aktiviteter kring skolan med sina 200 elever och de gemensamma projekten. Ett intressant inslag är det svenska entreprenörskapet som har integrerats i byföreningen, vilket bidrar till byns dynamik och mångfald.