Från nu blir ingenting sig likt i Spanien. För fem år sedan abdikerade Don Juan Carlos I som Spaniens kung. Och i juni meddelade exkungen att han drar sig tillbaka från att ta på sig offentliga uppdrag. Ingen kung har betytt så mycket för sitt land som Juan Carlos. Han kallas för demokratikungen med all rätt. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla

Trots sin uppväxt i närheten av general Franco var det klarspråk från kungens sida efter Francos död 25 november 1975. Under åren som kronprins sammanträffade han med Francos opposition, de som tvingats i exil. Han upphävde lagen som förbjöd socialistiska och kommunistiska partier. Statskuppförsöket 1981 lyckades han avvärja genom att i ett tv-sänt tal få både folkets och militärens stöd.

Det är inte konstigt att don Juan Carlos tillsammans med Torcuato Fernández-Miranda och Adolfo Suárez beskrivs som ”övergångens” fäder som gjorde Spanien till en demokrati. Fernández-Miranda dog redan 1980 bara 64 år gammal. Suárez avled den 23 mars 2014. Kvar är don Juan Carlos, 81 år.

Fernández-Miranda var arkitekten bakom övergången då Spanien gick från diktatur till demokrati i enlighet med gällande lagstiftning och utan våld, under försoning och harmoni. Han lät formulera en metod för att få till en politisk stabilitet med att övergången måste säkras ”från lagen, till lagen, genom lagen” (de la ley, a la ley, a través de la ley). Den kom att kallas för Lagen för politiska reformer och röstades igenom den 15 december 1976 då också sju politiska partier godkändes.

Juan Carlos var den som ledde övergången med varsam hand. Han hade som ung prins sedan 1960 haft Fernández-Miranda som lojala lärare och rådgivare. Tillsammans valde de en okänd Adolfo Suárez till regeringschef som skulle genomföra nödvändiga reformer för att demokrati skulle införas.

Få kungligheter har mötts med en sådan respekt och vördnad som Juan Carlos vid sina besök runt om i världen. Han har även kunnat ryta i när det har behövts. Som vid det iberoamerikanskt mötet i Santiago de Chile 2007 då han pekade på Venezuelas president Hugo Chávez ”Varför håller du inte tyst?” när denne åtskilliga gånger hade avbrutit andra. Ingen annan än Juan Carlos hade pondusen att göra en sådan sak.
Juan Carlos abdikerade 2 juni 2014 och har sedan dess deltagit i cirka 120 offentliga ceremonier. Tidigare i somras meddelade exkungen att han drar sig tillbaka från att ta på sig offentliga uppdrag.

Nyligen kom författaren Jordi Canal med en ny bok där han speglar monarkin under det 21 århundradet och dess utmaningar. Samhället är mer splittrat än någonsin och blir allt mer politiserat. Varenda fråga är politiskt laddat. Från vänsterhåll hörs att monarkin är föråldrad och republiken är modern.

Canal menar att den spanska monarkin försvarar värderingar som mänskliga rättigheter, frihet och demokrati mer än vad vissa republiker i världen gör. Han frågar sig varför det ibland hävdas att monarkin är föråldrad och republiken är modern. Men vilka republiker talar vi om? Är det Iran eller Venezuela?

Enligt historikern och författaren Jordi Canal symboliserar Juan Carlos Spaniens bästa år från övergången till 2008. Det enda som det talas om nu är Juan Carlos sista år som kung som hade en del fläckar. Canal menar att den allmänna opinionen i framtiden kommer att minnas kungens bästa år. Vi befinner oss i en politisk kris och det finns grupper i samhället som är intresserade av att sopa bort året 1978 och utvecklingen senare som var de bästa åren i Spaniens historia, säger den välkände författaren.

Canal, som är professor vid den franska samhällsvetenskapliga fackhögskolan École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris, säger att monarkins stora mål måste vara ”att nå de nya generationerna som inte upplevde övergången till demokrati. Det borde skolan ha tänkt på, mer pedagogik när det gäller monarkin och konstitutionen. Nu får vi betala konsekvenser av det som inte blev gjort”.

En av konsekvenserna är upproret eller gränsen till en konstitutionell statskupp i fantasilandet Katalonien som är svåra att överblicka. Separatisterna fortsätter att gå emot en demokratiskt framröstad grundlag och eldar på om en självständig republik. Katalonienkonflikten har lett till ett splittrat Spanien där befolkningen dras isär i ytterligheter.

Spanienkännaren och den ansedda historikern Stanley G. Payne avvisar helt Kataloniens historiska argument för att bli en självständig republik. Katalonien har tidigare aldrig varit en självständig stat. De hade en autonom frihet men de var en del av Aragonien.

Rörelser som den republikanska vänstern uppstod i Katalonien på 1920-talet under diktaturen med Primo de Rivera och kvävdes under Francoepoken. När det sedan blev politiska förändringar färgades Spanien mycket av de vänstervindar som blåste under 60- och 70-talet. Det var en mycket stark förskjutning åt vänster, större individuell självständighet vilket förklarar utvecklingen av Katalanism, menar Payne.
Nu har Spanien tvåpartisystem brutits ned i två mycket svårdefinierade och separerade ideologiska block. Vissa drömmer tillbaka och hävdar i sin envishet att det handlar om socialister och liberaler. Det röd- och brunmålas med personangrepp och förolämpningar som utväxlas mellan olika ”höger”- och ”vänster”-grupper. Spanien kommer att bli mer svårstyrt i fortsättningen, centralt, regionalt och lokalt. I skrivande stund finns det inget som säger att det inte kan bli extraval.

En sak vet vi. Spaniens nuvarande kung Felipe VI och drottning Letizia är de enda säkra korten just för tillfället. Skönt så, i ett allt mer politiserat samhälle.