I våra senaste nummer har vi berättat om livet i Spanien under den fascistiska diktatorn Francisco Franco. Under åren som följde hans död förändrades landet på flera sätt.
I Madrid växte en kulturell rörelse fram som präglades av uppdämt festsug, frihetstörst och nya kulturella influenser som nådde landet – La Movida Madrileña, eller bara La Movida.
Åren som följde Francos död 1975 innebar Spaniens övergång till demokrati – la Transición. Under landets år som fascistisk diktatur hade kulturella uttryck som inte ansågs traditionellt spanska förtryckts och det tog lite tid innan de som ville uttrycka sig på nya sätt vågade sig fram.
Men samtidigt som Spanien fann sin nya politiska identitet exploderade en rörelse av motkultur i huvudstaden Madrid. Det hela anses ha börjat med Concierto Homenaje a Canito – Canitos minneskonsert – som utspelade sig den 9 februari 1980. I en musikscen som var inspirerad av punkrörelsen i Storbritannien hade flera punkband, och även synthband, startats som snart skulle bli basen för La Movida.
Men La Movida skulle komma att färga skapandet inom flera andra konstformer än bara musiken. Film, mode, fotografi, målning, gatukonst och litteratur skulle alla starkt präglas av denna frihetstörstande rörelse.
Filmskaparen Pedro Almodóvar var ett av La Movidas tyngsta namn (Foto: Gorupdebesanez). La Movida dansade till de nya tonerna av punkrock. Flera internationella band som Ramones besökte Madrid under denna tid för att spela för sin nya publik. Almodóvars film Laberinto de pasiones från 1980.
Musik
Som sagt så växte sig La Movida stark under tonerna till punkrock och synthpop. Nu kunde man öppet lyssna på musik som ifrågasatte makten och arrangera konserter med artister som bröt mönster och vägrade rätta in sig i ledet. I Madrid startades band som Tos (punk) och Aviador Dro (synth).
Film
Spaniens mest kända filmskapare, Pedro Almodóvar, fick sitt stora genombrott under denna tid. Filmer som Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón (1982) och Laberinto de pasiones (1980) visade den stökiga sidan av den nya friheten som spanjorerna upplevde med hjälp av en stor slev humor.
Hans filmer fick ett stort inflytande på rörelsen som helhet. Med titlar som utforskade homosexualitet och kritiserade kyrkan. Almodóvar och andra samtida filmskapare ville få åskådarna att ifrågasätta sin omgivning och normerna de levde under.
Även om det fanns flera framstående individer inom många olika uttryckssätt hade La Movida aldrig någon ledare, varken formell eller informell. Istället var det en rörelse som utvecklade sig under helt motsatta förhållanden till de som präglat Spanien under Francos diktatur, nämligen den med en stark man som satt ensam på toppen och i princip tog alla beslut själv. Men även om så var fallet skulle många säga att Almodóvar är det namn som först kommer upp i huvudet när man pratar om Madrid och kulturen på 1980-talet.
Målning och fotografi
Många fotografer gjorde sig ett namn genom att ta bilder på banden från den vibrerande musikscenen som fanns i Madrid. Andra valde att rikta kameran mot gatorna och den visuella förändring som staden genomgick vid denna tid med nya moden och stilar som blev allt mer populära.
Gatukonst
Juan Carlos Argüellos signatur Muelle.
Grafitti har länge varit en viktig del av motkulturen på flera håll och så blev även fallet i Madrid under 1980-talet.
En av gatukonstens pionjärer på denna tid var Juan Carlos Argüello som började måla på väggarna i stadsdelen Campamento under signaturen Muelle. Hans verk blev populära och flera andra kopierade hans stil och signatur över hela staden.
Att graffitimålare satte sitt namn på sina verk var något nytt för Madrid och polisen trodde länge att signaturerna var koder som användes av knarklangare och andra kriminella för att kommunicera.
LGBTQ+
Ett av huvudfokusen för skaparna som tillhörde La Movida var att ge utrymme för personer som inte var heterosexuella, något som varit praktiskt taget omöjligt under Franco-tiden. Nu fick personer från LGBTQ+-gemenskapen ses som vanliga människor vars berättelser kunde framställas på samma villkor som alla andras. Stadsdelen Chueca fick symbolisera denna modernare syn på livet och är än idag en plats fylld av alternativa barer och affärer.
Politik
Under de tidigare åren fanns fortfarande starka element av Francos styre kvar bland Spaniens makthavare. De såg inte särskilt positivt på La Movida Madrileña men Madrids lokala vänsterstyre hade en relativt öppen hållning till de nya formerna av uttryck och subventionerade till och med vissa tillställningar.
Även om många av de viktiga figurerna inom rörelsen inte öppet valde sida och snarare pratade om en brist på ideologiskt ställningstagande, bekände sig många av dem som antifascister och gav uttryck för anarkistiska åsikter.
Sex och droger
Med de nya friheterna kom även en del negativa saker. Det blev snabbt mycket vanligt att använda olika typer av narkotika i rekreationssyfte och unga människor hade under denna tid en mycket friare syn på sex och sexualitet än tidigare genrationer hade haft. Flera ungdomar kämpade med beroende och missbruk och ett flertal drabbades av AIDS.
La Removida
Flera årtionden har gått sedan La Movida förändrade Madrid och senare Spanien när det gäller kulturella yttringar. Men än idag har den ett inflytande och inspirerar nya skapare.
2007 skrev tidningen El Pais en artikel om La Movidas återkomst men nu under namnet La Removida. Det huvudsakliga syftet var och är att bevara minnet av denna tid och att fortsätta hylla den kulturella utvecklingen som blev möjlig i Spanien under 1980-talet och haft en sådan avgörande inverkan på hur landet ser ut idag.
Under La Movida fick Madrid några av sina mest kända slogans. Vissa – som Madrid me mata (Madrid dödar mig) eller Madrid nunca duerme (Madrid sover aldrig) – syns fortfarande i marknadsförening eller i hashtags på sociala medier.
