Det blev en intensiv oktobermånad i Spanien med nyhetshändelser som fick stor uppmärksamhet över hela världen. Det råder en viss brist på kunskap i Spaniens historia både när det gäller Katalonien som Franco kan vi konstatera. Spaniens tidigare diktator Francisco Franco flyttades från Valle de los Caídos, där han har legat begravd sedan 23 november 1975. Det var en händelse som fick stor uppmärksamhet och inte mindre än 58 medier från 17 länder var på plats.
Spanska tv la 1 hade 22 kameror på plats, tre studiobilar med 50 personer som följde Francos kista från Valle de los Caídos till familjegraven i Mingorrubio vid El Pardo. Eftermiddagens nyhetssändning hade 2,1 miljoner tittare och på La Sexta som direktsände hela dagen följde 1,5 miljoner tittare händelsen.

Den som inte är insatt i Spaniens historia kanske förvånas över uppmärksamheten som flytten av Franco fick och att det ännu finns Franconostalgiker. Den som är påläst vet att landet vid tiden för Francoepoken var delat. Det talades allmänt om ”Las dos España” det tudelade Spanien. De som var emot Franco och de som var för.

Efter Francos död upprättades amnestilagen, Ley de Amnistía de 1977, eller glömskan pakt. Det som hade hänt skulle lämnas i historien, det gällde att glömma, förlåta och blicka framåt. För båda sidor. Franco lär själv ha sagt att han var ”ansvarig inför Gud och historien”. En historia som nu har kommit ikapp honom.

I ljuset av inbördeskrigets fasor och den efterföljande fascistregimen, har den spanska republiken fått ikonstatus. Vi har tidigare berättat om Antony Beevor, militärhistoriker och författare. Han frågar sig om ett vänsteralternativ skulle ha varit bättre eller mycket värre för Spanien, en fråga som är omöjlig att svara på, men den kan heller inte nonchaleras, menar Beevor.
Det har gått 44 år sedan den tidigare statschefen gick i graven och allt färre invånare i Spanien har minnen från Francoepoken. De generationer som fötts efter 1975 får läsa förlorarnas historia. Det är den som gäller just nu. Trots att det under inbördeskriget 1936 till 1939 var två väpnade grupper som slogs emot varandra.

Europa på 1930-talet bestod av krigsgalna herrar som Hitler och Stalin. Kommunismen och nationalsocialismen spred sig som en löpeld genom Europa och var varandras motpoler.
Hitler ville testa flyg och vapen. Mussolini och Hitler ställde sig på Francos sida. Motståndarsidan fick hjälp av Stalin efter att kommunistdiktatorn från Spanien fått världens fjärde största guldreserv, 635 ton guld. Betalningen från den spanska republiken för sovjetiskt bistånd blev guldreserven och silvret i Banco de España. Men det hjälpte inte.

Francosidan och nationalisterna vann. Motståndarsidan började slåss inbördes. Stalin ansåg att det spanska inbördeskriget var laddat med revolutionära möjligheter dit anarkister, socialister, frivilliga och annat ”pack”, ”slödder” eller ”avskummet”, som Stalin beskrev dem, var inte mycket värda.
När väl kriget var vunnet planerade Stalin att Spanien kunde bli en staliniststat vid inloppet till Medelhavet. Hans mål var att upprätta en regim som gick Moskvas ärenden. Sovjetstalin lät infiltrera de internationella brigaderna under kriget där revolutionära romantiker började slåss inbördes.

Spanska inbördeskriget av Antony Beevor är en mycket läsvärd bok. Läs den! Beevor skriver att i spanska inbördeskriget finner man motstridiga övertygelser, grymhet, givmildhet och egoism, skenheliga diplomater och ministrar, svikna ideal, politiska manipulationer men också tapperhet och vilja till självuppoffring hos dem som stred, oavsett på vilken sida det var.
Av den orsaken finns det även i våra dagar Franconostalgiker även om de bara är en spillra jämfört med för 44 år sedan då över miljonen samlades i Madrid för att ta avsked av Franco som låg på lit de parade.

Flytten av Franco från Valle de los Caídos ifrågasätts inte av flertalet eftersom det inte är en högprioriterad fråga. Men flytten är självklar av den anledningen att Franco var den ende av totalt 33.847 som ligger begravda i Valle de los Caídos som inte föll offer under inbördeskriget. Beslutet att Francos grav skulle placeras där togs personligen av Carlos Arias Navarro som var regeringschef i Spanien när han avled. Från den 24 oktober 2019 ligger Franco vid sidan om sin hustru Carmen Polo på kyrkogården ”hemma” i El Pardo där paret var bosatta.

Och så har vi Katalonienkonflikten som är en seglivad följetång i media dag efter dag. Fredliga manifestationer har urartat med våldsamma kravaller. Radikala separatistgrupperingar har sin agenda: att höja konfliktnivån genom provokationer. Autonoma vänstergrupperingar och anti-globalister har rest från olika länder och anslutit sig, och blivit Barcelonas nya turister.
Journalister utrustade med hjälmar bevakar manifestationer och det är uppochnedvända världen där den vänsterprofilerade kanalen La Sexta får sin bil vandaliserad av separatister med orden fascister (!) och horungar…

På min lunchbar här i Spanien är gästerna så trötta, så trötta på dessa självgoda arroganta separatister som söker all uppmärksamhet. De har sina fans i belgiska Flandern. Men även bland politiker (och vissa journalister) och romantiserande revolutionärer i huvudsak på vänsterkanten som vurmar för avsättande av kungen och katalansk republik. Mantrat med politiska fångar upprepas gång på gång trots att Spanien i undersökningar är bland de mest demokratiska länderna i världen. De folkvalda separatister som sitter i fängelse är dömda för uppvigling och förskingring av allmänna medel, inte för att de är politiker.

Spanienkännaren och den ansedda historikern Stanley G. Payne avvisar helt Kataloniens historiska argument för att bli en självständig republik. Payne kallar det för en ”enorm manipulation”. Det finns inte några historiska argument för ett självständigt Katalonien. Katalonien har tidigare aldrig varit en självständig stat. De hade en autonom frihet men de var en del av Aragonien.