”Det sägs att åldern har vissa hälsomässiga fördelar, exempelvis så spiller
man ju ut ganska mycket av den alkohol man annars skulle ha druckit”. Av Ramon Fridén
e-post: ramonfriden@gmail.com

Nu satt vi alltså några stycken med en drink framför oss och snackade om ålderdomens mödor och behag. Jag påpekade att det trots allt är en behagligt tillvaro att vara pensionär. Min gamla seglarkompis Micke invände: Jag tycker det är ett helvete att bli gammal, men tillade han, alternativet är ju värre”.

Han visste inte då att ”alternativet” redan stod och väntade på honom bakom dörren.

Bara knappt ett halvår senare, dog han av en obotlig cancer i bukspottkörteln. 75 år gammal.

Som pensionärer lever vi i närheten av döden det är ju en realitet. Ändå känns det extra kusligt när den kommer så där riktigt nära.

Jag fick en obehaglig bekräftelse på just detta när jag kom ner till solkusten förra hösten. Det visade sig då att två av mina vänner här nere tagit sina egna liv under den sommar som var!

Begått självmord!

Medan jag njutit av ett ovanligt varmt sommar-Stockholm, hade två människor, som precis som jag, hade levt i en behaglig pensionärstillvaro här nere, valt att avsluta denna och i stället välja döden som alternativ.

Det kändes väldigt konstigt, även om det inte rörde sig om mina allra närmaste vänner.

I början av 2000-talet kändes det också konstigt när en av mina nära barndomsvänner plötsligt sa, ”morsning och goodby”, och sedan försvann bort i en kista.

Hade just slutat jobba då, och som pensionär upplevde jag verkligen saknaden. Och hur viktigt det är med vänner.

I det sammanhanget beslöt jag att helt ändra min tillvaro. Dra från en allt tristare pensionärstillvaro i Stockholm, med allt färre vänner kvar, till något nytt, söderut.

Det blev en lägenhet på Solkusten.
Jag har aldrig ångrat mig.

Efter snart 20 år i Spanien har jag fått en ny tillvaro med nya kompisar, vänner och bekanta.

Åsså går ett par av de här nya vännerna och tar livet av sig! Trist känns det.

Jag kom att tänka på det här, trots att det är mer än ett år sedan det hände. Kanske därför att när jag sitter och skriver de här raderna just fått beskedet att att min bror dött.

Min bror tog inte livet av sig. Han var en glad, frisk pensionär när den krackelerande svenska sjukvården fick sina klor i honom. Han behövde en akut operation i samband med en farligt växande aorta. Men det fanns ingen tid. Vårdprocessen gick helt över styr och en sprucken huvudpulsåder förvandlade honom till ett förlamat sjukhuskolli.

Så ett raskt hopp över till oss pensionärer som fortfarande tycker livet är värt att leva. Och som inte ger oss.

Oavsett om vi är runt 70 eller 80 börjar förstås krämporna komma. Det känns i hjärnkontoret och i leder och muskler. För att inte tala om hur eländigt och förvirrande minnet fungerar.

Men kära pensionärskompisar på solkusten:
– Det är väl smällar man får ta, eller hur? Och håll med om att ålderdomen inte är så illa om man tänker på alternativet.