Festerna fortsätter att vara en bra turistreklam. Undersökningar visar att cirka åttio procent av de utländska besökarna bestämmer tidpunkten för Spanienresan efter när någon festlighet hålls.
Spanien är det andra landet i världen som har flest utländska turister efter Frankrike.
I Spanien, liksom i andra länder, har vi många viktiga datum och dagar att hålla reda på. Det är religiösa högtider som påskveckan Semana Santa, Alla Helgons Dag Día de Todos los Santos den 1 november och Jungfru Maria den Obefläckade Día de la Inmaculada den 8 december. Juldagen och nyårsdagen firas förståss som i alla kristna länder. Årsdagar av historiska händelser är bland andra den 6 december, som firar författningen från 1978 Día de la Constitución och den 12 oktober kallad Día de la Hispanidad ”spanskhetens dag”, det datum som Columbus, Cristobál Colón, kom till Amerika.
Den dagen firas med en storstilad militärparad i Madrid. I Zaragoza är den 12 oktober också dagen då man firar det lokala helgonet, la Virgen del Pilar, som är en av de mest pittoreska festerna i landet.
Vilka av de spanska festligheterna som drar till sig flest utländska besökare skiftar mellan olika nationaliteter. Amerikanarna tycker bäst om glädjen, musiken och danserna i Málaga eller Sevilla.
La feria de Sevilla
Här firas en typisk sevillansk och andalusisk fest sista veckan i april, numera förklarad som Internationellt Turistintresse. Från början var det en boskapsmarknad, där man köpte och sålde boskap. Den blev till en fest första gången 1846 och fick stor framgång, varför kommunledningen beslöt utvidga området för firandet. Sedan 1920 har feriaområdet blivit som en särskild liten stad några dagar, där det sätts upp små tillfälliga hus och bodar, casetas. De är gjorda av metallrör täckta med markisduk, grön/vit- eller röd/vit randig. I år gavs det tillstånd för ett antal av 1052 sådana casetas, vilka utgör ferians ”själ”. Där träffas vänner, släktingar och övriga besökare och man äter, dricker, sjunger, dansar och skrattar. Det serveras många typiska, andalusiska smårätter, tapas, av olika slags fisk, skaldjur, skinka och tortilla. Till det dricker man spanskt vitt vin som Jerez, Manzanilla eller Rueda. Fast den mest typiska drycken är rebujito, betyder ungefär tilltrasslad, och är en blandning av Manzanilla med kolsyrad dryck, ofta sockerdricka.
Kvinnorna klär sig i traje de gitana eller liknande klänningar med mycket volanger och ofta prickar. De smyckar sig med blommor, schalar, örhängen och halsband. Hästar är ett viktigt inslag i firandet. Det är vad som finns kvar från boskapsmarknaden. Männen till häst, eleganta ryttare, har den traditionella korta jackan och den typiska cordobesiska hatten. En elegant, rakryggad ryttare på en stilig häst med en tjusig festklädd kvinna sittande bakom sig på hästen är en underbart vacker syn. Kvinnor kan också rida själva till häst och har då en särskild klädsel, som kallas amazondräkt.
Los Sanfermines i Pamplona
Denna vår mest internationellt folkliga och veckolånga fest i juli är en favorit för kinesiska och engelska turister. Den har firats sedan flera sekel tillbaka och fick vidsträckt berömmelse genom Ernest Hemingway och hans roman ”The sun also rises” (Och solen har sin gång).
Pamplona är huvudstad i regionen Navarra och festligheterna är en blandning av tre oberoende händelser. De religiösa inslagen är till ära för helgonet San Fermin, vars något oklara historia har firats i Pamplona sedan 1100-talet. Hela veckan pågår komersiella festligheter och framför allt de berömda tjurfäkt- ningarna, som här började på 1300-talet. Mer än en million människor besöker Pamplona de nio dagar fiestan pågår i juli. Allt börjar den 6 juli kl 12 på förmiddagen med el Chupinazo, en raket, som skjuts upp från balkongen på stadshuset för att annonsera invigningen av årets San Fermines. Torget är fyllt av människor och händelsen direktsänds på television. Personen som skickar iväg raketen är alltid en känd person (t ex idrottare, artist, politiker) som håller ett tal till ära för San Fermin och den stundande fiestan. Talet avslutas alltid med samma ord ”Pamplonesas, Pamploneses, Viva San Fermin” och sedan 1980-talet då baskiska kommit att användas alltmer ropar man också ”Iruindarrak, Gora San Fermin”.
Nu för tiden har San Fermines förlorat det mesta av sitt religiösa innehåll, fast den 7 juli kl 10 på förmiddagen går det fortfarande en procession med många deltagare. Det oficiella festprogrammet år 2017 omfattade 425 punkter varav 261 innehöll musik. Där förekom konserter, nattliga utomhuskonserter, arrangemang för barn, gatuteater, sportevenemang, dans och så vidare. Men mest berömt under dessa festdagar är utan tvekan los encierros, indrivningen av tjurar, som görs dagligen från den 7 juli till den 14 juli och startar kl 8:00 på mornarna. Från början kallades de entradas eftersom ursprunget var ankomsten av Navarras herdar, som drev tjurarna från betesmarkerna till stora torget, Plaza Mayor. År 1856 började man kalla det encierros och för första gången sprang man på gatan Estafeta. Det är förbjudet att springa framför tjurarna, men det sägs att charkturisterna från en butik på samma gata, struntar i detta förbud och det gör också några dumdristiga turister ibland.
När den 14 juli blir midnatt avslutas festligheterna. På torget framför stadshuset med en röd scarf i handen, tar människorna farväl av festen med sången Pobre de mi, que se han acabado las fiestas de San Fermin, stackars mig att festen har tagit slut.
La Tomatina de Buñol
Av någon anledning uppskattas den här festen i Valenciaregionen mycket av japaner. Under denna fiesta kastar deltagarna tomater på varandra. Den firas den sista onsdagen i augusti under feriaveckan i byn Buñol. Ursprunget är inte så gammalt utan kommer från 1944, då en grupp ungdomar under en procession med jättefigurer av papp organiserade ett slagsmål. Eftersom det stod ett stånd med grönsaker bredvid, tog de tomater och använde som vapen. Polisen försökte hejda slagsmålet och tvingade de ansvariga att betala för det de förstört. Följande år upprepade ungdomarna tomatkriget, men nu tog de med sig tomater hemifrån. Sedan detta upprepats efterföljande år, blev det infört som en fiesta, fast inte oficiell.
Men 1959 fastställde kommunen definitivt La Tomatina, men med den regeln att man bara får kasta tomater efter en given signal och när en andra signal hörs, måste man sluta. Mellan 1975 och 1980 ordnades denna dag av ett företag, som levererade tomaterna. Sedan 1980 står kommunen för tomaterna och för varje år ökar antalet ton tomater liksom antalet turister. 2002 förklarades också denna fiesta vara Interés Turistico Internacional.
San Isidro en Madrid
Mellan den 11 och 15 maj firas Madrids skyddshelgon, San Isidro Labrador. Isidro föddes i Madrid för nästan tusen år sedan, år 1082. Han gifte sig med Maria de la Cabeza, men när en morisk härskare belägrade Madrid, blev de tvungna att fly. Isidro blev lantarbetare hos några jordägare och hans hustru Maria vårdade ett avlägset kapell. År 1119 kunde de återvända till Madrid och bodde nära kyrkan San Andrés. Isidro blev gammal, 90 år, och dog i sitt hem. Han sägs ha utfört mirakel både under och efter sin levnad. Enligt legenden fick Isidro en källa att springa fram ur en klippa genom att slå på den med en stav. Det är därför han är känd som lantarbetarnas helgon och associeras med käll- vatten och regn. Hans kvarlevor fick relikstatus och bars ibland i processioner för att framkalla regn. På 1500-talet uppfördes ett kapell i utkanten av Madrid till Isidros ära.
Sedan 1500-talet har det varit en sed för många madridbor att morgonen den 15 maj vandra ut till San Isidros kapell vid floden Manzanares för att kyssa relikerna av Isidro, dricka vatten från källan samt läsa följande: San Isidro hermoso, padrón de Madrid, que el agua del risco, hiciste salir (Strålande San Isidro, Madrids helgon, som gjorde så att vattnet kom ut ur klippan). Väl framme har man picknick på ängarna.
Fransisco Goya målade 1788 en sådan utflykt som motiv på en tavla, vilken likt ett vykort visar området mellan kapellet och floden och vidare bort över Madrid, där man känner igen flera avbyggnaderna. Naturligtvis har det alltid funnits och finns i dag många stånd och försäljare av mat, bakverk, sötsaker, inläggingar och souvenirer både utmed vandringsvägen och framme vid ängarna. Vanliga drycker är vin från Valdepeñas och citronsaft.
Enligt traditionen skall männen vara klädda i mörka, åtsittande byxor, vit skjorta, en typisk jacka för madridtrakten, vit halsduk och skärmmössa. En röd nejlika i knapphålet skall det också vara. Kvinnorna har lång klänning med volanger nedtill, en broderad sidensjal över axlarna, en vit duk över det hopsatta håret och en röd nejlika. Madridbor klädda på detta sätt kallas chulapos och chulapas.
Redan den 11 maj startar alltså festligheterna till San Isidros åminnelse och ära. Madrid, Spaniens huvudstad, en kosmopolitisk storstad, upplåter under några dagar sina mest berömda gator och torg för att fira sitt skyddshelgon med ett omfattande program av kulturella begivenheter. Det är gratis för alla, var och en kan finna något för sin smak. Både kommunen, privata föreningar samt regioner med säte i staden ordnar danstillställningar på Plaza Mayor. Den lokala gastronomin får sin tribut. Vissa kvarter har egna fester. Tjurfäktningar förekommer liksom idrottstävlingar samt regattor på floden Manzanares.
Med dessa gamla traditioner visar Madrid att staden fortsätter att vara en genuin och trivsam plats.
I Spanien finns många anledningar att fira och festa.
Här har jag berättat om några, men inte fått med alla. Las Fallas i Valencia fick inte plats nu, men är värt en resa i mars månad. Sedan har varje stad och varje by sina egna lokala festdagar och sitt eget lokala helgon. Det förekommer att andra länder förebrår oss spanjorer att vi är så glada i uteliv och att vår produkt- ivitet är dålig, särskilt i några delar av Spanien. Men om man studerar statistik från OECD angående medeltalet arbetstimmar per år och arbetare i de olika länderna i organisationen, finner man att vi arbetar fler timmar än Tyskland, Holland, Norge och Sverige.