Nytt år! Nya förhoppningar! Vi dammar av gamla löften så att de blir blanka och fina, och hoppas att vi kanske ska hålla dem nu när det kommer ett nytt år igen.
Varför lovas det då egentligen på nyårsafton?
Av Bambi Elinsdotter
Jag försökte hitta en källa, men det enda jag hittade var att ordet nyårslöfte förekom första gången i Sverige i Aftonbladet 1944, då som en notering. Seden kommer naturligtvis från USA, varifrån annars?
Först gången ordet trycktes i Sverige var dock i en dikt som Stig Dagerman skrev 1952 i hans diktsamling Dagsedlar. Vi som växte upp på femtio-och sextiotalet känner ganska väl till begreppet. ”Vad ska du ge för nyårslöften i år?” Svar: Inga. Det är ändå så svårt att hålla dem.
De som skulle sluta röka visar upp ett helgonansikte av ärligt uttalade ord.
Just i löftesstunden så menar de väl precis vad de säger, men så går man på en fest och dricker ett glas vin, och på något underligt sätt så sitter man helt plötsligt där med en cigarett i hand!
Hjälp! Vad kom den cigaretten ifrån? Vem har satt den i min hand? Eller så finns det de som bara röker när det är fest, och helt plötsligt är det fest varenda dag.
Helgonglorian har ramlat ner och hänger och dinglar på ena örat, och det ena nyårslöftet efter det andra försvinner ut i den stora brusande massmediespäckade verkligheten.
Men…, nu vill nog alla hålla sina nyårslöften. Som gavs och uttalades när champagnens – eller cavans berusande små pärlor dansade runt i glaset i ens hand. Snirklar sig upp i näsan. Dansar över glasets kant och försvinner ut i den stora verkligheten, där små champagnebubblor brister lätt med ett tinglande nästan ohörbart ljud.
Vad lovade jag på nyårsafton?
Jo, jag ska lova heligt och dyrt att sluta med småätandet på kvällen när jag sitter och jobbar vid datorn. Jag ska också lova att vara mig själv i en värld där den ena förstå sig påaren efter den andra vet precis hur vi ska vara, och så tappar man bort sig själv i försöken att alltid vara det andra tycker vi ska vara, i stället för att vara den man är!
GOTT NYTT ÅR!
