Allt var klart. Vi hade hittat lägenheten vi ville ha. Vi hade prutat ner den till ett pris vi hade råd med. Vi hade skrivit på köpekontraktet och betalt en handpenning på 10 procent. Och vi hade fått låna en miljon av vår bank i Stockholm. Vi skickade ner miljonen till vårt bankkonto i Spanien. Men pengarna kom inte fram. De bara försvann! Av Ramon Fridén
e-post: ramonfriden@gmail.com

Transaktionen skulle ta 1-2 bankdagar. Vi kollade vårt konto härnere, dag efter dag, men ingen miljon dök upp. Pengarna var försvunna, borta.
Säljaren väntade otåligt på att få avsluta affären. Hela uppgörelsen höll på att haverera. Och det skulle i så fall bli en katastrof, en mycket dyrbar katastrof för oss. Man kan verkligen påstå att vår lägenhetsaffär här nere på solkusten började på ett både omtumlande och obehagligt sätt.

Hyra eller köpa
Som pensionärer hade vi under många år i södra Spanien och på Kanarieöarna levt efter devisen,”inte köpa, bara hyra”. Så förra våren fick vi någon form av hjärnsläpp. Repliker som, ”skulle vara skönt med något eget”, ” tänk att slippa dra på resväskor fram och tillbaka,” ”ungarna kan ju vara här nere på sommaren då de är lediga,” ”man vet aldrig vad man får för pengarna då man hyr” och liknande hördes allt oftare i den hyrda bostaden. Ett par goda vänner flyttade ner -och köpte. Och påpekade naturligtvis gång på gång hur skönt det var att ha något eget, här nere. En trevlig spansk mäklare som vi lärt känna peppade oss naturligtvis också. Påpekade att marknaden var på väg upp i Spanien, liksom hyrorna.

Tja, summan av kardemumman blev att vi så smått, under förra våren,började titta på lägenheter till salu.Vi hade ganska diffusa önskemål beträffande läget. Ville bo i tätbebyggt område. Inte nödvändigtvis vid vattnet. Tittade på en sju, åtta objekt. Och så dök det upp en lya i ett trivsamt bostadsområde, och där sa vi ”bingo” redan när vi klivit in över tröskeln. Solig trea med stor västbalkong. Utgångspris 140.000 euro. Nu var det så att våra resurser sträckte sig inte riktigt så långt, men efter förhandlingar gick säljare med på att sänka priset till 130.000 euro. Vi var väldigt sugna på lägenheten men efter att vi än en gång kollat våra tillgångar beslöt vi att tacka nej.

Det är ju nämligen så att köparen bl.a måste betala en, så kallad, skatt på tio procent av köpesumman, och det innebar ju att priset fortfarande stod kvar runt 140.000 euro, för oss.

Vi beklagade att vi inte kunde gå högre, men lade ett sista bud på 120.000 euro. Det gick ett par dagar så kom det meddelande från säljaren att han accepterade 121.000 euro.

Det låg aningen över vår smärtgräns. Men det kändes ju pinsamt att pruta mer när säljaren gått ner nästan 200.000 svenska kronor. Vi slog till.

Vi betalade, som sagt, handpengen på 10 procent och fick positivt besked på vår bank i Stockholm. Vår låneansökan om en miljon var godkänd och klar. Pengarna fanns insatta på vårt konto där hemma.

Obehaglig cirkus
Det blev starten på en väldigt obehaglig cirkus!
På plats nere i södra Spanien skickade vi alltså, via datorn från vårt konto i Sverige, ner en miljonen till vårt spanska konto i Sabadell bank. Enligt uppgift skulle transaktionen, som sagt, ta 1-2 bankdagar. Men miljonen kom inte fram. Den var försvunnen. När en vecka förflutit utan att några pengar dykt upp på vårt spanska konto var det nervdallring och svår oro på gång. Det kan jag försäkra.

Vi tog kontakt med vår bank i Stockholm, som inte hade någon förklaring, men lovade hjälpa oss söka efter pengarna.Och det är här som den fantastiska historien egentligen börjar.
Det tog ett par dagar sedan ringde en bankkille och sa att han visste vart pengarna tagit vägen.
– De har hamnat på ett konto hos en uthyrningsbyrå i Los Christianos på Teneriffa! Häpp!

Hade vår identitet kapats på något vis. Eller var vi utsatta för någon typ av skämt. Vi närmare eftertanke kände jag igen namnet på uthyrningsbyrån. Vi hade anlitat byrån 14 år tidigare för att hyra en lägenhet i, just Los Christianos!

Jag ringde upp ägaren, och det visade sig då att hon kom ihåg mig – efter alla år!
Anledningen var, sa hon, att hennes bankkontakt i Los Christianos, råkar vara en svenskättad, avlägsen släkting till mig. Fantastiskt,va?

Hon lovade att gå till banken och föra över pengarna till vårt Sabadellkonto. Vilket skedde snabbt.
Vi kunde andas ut och skriva på köpekontraktet för lägenheten drygt en vecka senare än beräknat. Vad som hade hänt?

Jo, det var så att adressen till uthyrningsbyrån på Teneriffa hade av någon anledning följt med någon hårddisk, trots tre datorbyten under det fjorton åren, och blivit liggande i min senaste dator. När jag tryckte in mitt nuvarande spanska konto, råkade tydligen adressen till det femton år gamla konto ramla ner i adressrutan. Utan att jag märkte felet. Och pengarna åkte iväg till Teneriffa i stället för till solkusten.

Banken tyckte det var konstigt men hade ingen förklaring. Min dator sa inget, men jag hoppas att den skämdes.
Själv undrar jag numer om man kan lita på banker och datorer.