Politisk korruption beskrivs ibland som det stora bekymret i Spanien efter arbetslöshet och ekonomiska problem. Den har kopplingar till institutioner, offentliga arbeten, stadsplanering och kommunal service. Politiker, företagare eller tjänsteleverantörer gör upp om kakan om de nu inte råkar vara samma person. Av Ola Josefsson
En borgmästare kan också vara en byggare eller företagare som ger anbud till sig själv. Det finns klara brister i upphandlingssystemen samtidigt som mutor och bestickning förekommer.
Sedan 1980-talet har Spanien skakats av ständiga korruptionsskandaler. Den ena värre än den andra. Förutom att polisen har intensifierat sina resurser mot korruption har Spanien själva skapat problemet.
Efter Francos död skulle allt göras om. Allt det gamla skulle bort och bytas ut. Pendeln svängde från den ena ytterligheten till den andra. Genom demokratiska val skulle regioner, städer, samhällen och byar välja president, styre eller borgmästare. Även lilla byn Atajate som bara har 158 invånare har sin egen borgmästare.
Därför har vi nu 17 regionala parlament och över 8.100 kommuner i landet. Provinsen Málaga har 103 kommuner, några med knappt 200 invånare. Vid det senaste lokalvalet skulle 1.211 kommunalråd väljas i dessa 103 kommuner.
Samtidigt som en rapport från Europarådet visar att kommuner med färre än 10.400 invånare inte är ekonomiskt effektiva. Hela 80 procent av Málagaprovinsens kommuner har färre än 10.400 invånare.
Konstitutionen 1978 gjorde att Spanien delade in sig i 17 ”autonomier”, vilket ledde till att det skapades ”små kungariken”. Mellan staten och kommunerna uppkom en helt ny politisk nivå som kunde mutas in av dem som kom först. Spanien blev ett paradis för politiker.
Svenska Magasinet har tidigare berättat om den spanske ekonomen Vidal Díez Tascón som har gått till hårt angrepp på den politiska och ekonomiska eliten i Spanien. Efter isolering som följde efter inbördeskriget lades politiken om 1959 och fram till 1985 hade Spanien en framgångsrik ekonomi. Men i och med införandet av autonomierna bröts trenden eftersom politikerna för att uttrycka sin regionala identitet började införa helt olika lagar och förordningar i olika delar av Spanien. Detta skapade kostnader, byråkrati och juridisk osäkerhet, vilket allt är kraftiga handelshinder.
Och ännu i våra dagar kan vi ta del av evighetslånga politiska diskussioner och käbbel där regioner (läs Katalonien) gör anspråk på självständighet eller regioner (läs Baskien, Andalusien, Galicien, Balearerna, Kanarieöarna o s v) kräver mer självbestämmande.
Autonomierna har gett upphov till ett kolossalt slöseri, konstaterar journalisten Federico Castaño i boken ”Slöseriet. Hur autonomierna får Spanien att förblöda” där han pekar på att införandet av autonomierna betydde att byråkratin i Spanien i det närmaste fördubblades och gjorde landet mer svårstyrt, eftersom staten numera endast disponerar 10–20 procent av de offentliga medlen, autonomierna 30–40 procent och kommunerna resten.
När den stora världen talar om globalisering, rivna gränser och handelshinder byggde Spanien murar i sitt eget land med slöseri och korruption som resultat. Centralstyrningen var illa sedd efter Francos död. Men som journalisten Enric Juliana konstaterar har pendeln slagit fullt ut på motsatt sida.
Regionala politiker, pampar och storfräsare från höger till vänster har roffat åt sig, eller ägnat sig åt illegal finansiering av politiska partier som fallet ”caso Bárcenas”. Detta sker samtidigt det vänsterorienterade protestpartiet Podemos får sympatier. Låt oss inte glömma bort att en snedvriden politik som inte är baserad på den objektiva verkligheten kan överdrivas och gynna populistiska lösningar.
Faktum är att det småfifflas lite överallt. Även bland fotfolk. Småfiffel är accepterat men som vi känner till blir ”många bäckar små blir en stor å”. Häromåret uppskattade skatteteknikerna (Gestha) att den svarta ekonomin i Spanien motsvarade 23,3 procent av BNP. Se där, ungefär lika mycket som den öppna arbetslösheten. För vem tror i ärlighetens namn (!) att var fjärde person i Spanien är arbetslös? Någon? Räck upp en hand…, nähä, ingen hand så långt ögat når.
I genomsnitt har varje invånare i Spanien en ”kassa B” som fylls på med 630 euro per år enligt Gestha. Korruption ökar klyftorna i samhället. Det är knappast varje invånare i Spanien som får 630 euro svart per år. Men studier utförda av landets arbetsplatsinspektörer är en intressant läsning. Vid 100.000 inspektioner var det svartjobb vid 40.000. Även bland fotfolket på verkstadsgolvet.
Småfiffel tycks vara accepterat. Det är också en förklaring till att 80 procent av alla betalningar i Spanien görs kontant. Pengar från ”kassa B” konsumeras i regel först och kommer in i systemet.
