När dessa rader skrevs strax efter nyår pågick en komplicerad process för att bilda regering i Spanien. Valresultatet 20 december gav ett oklart politiskt läge. Sedan demokratin infördes i Spanien beskrivs det politiska läget som mycket ovisst och ett nyval kan vänta i maj eller juni. I Katalonien har ett nyval undvikits efter att Artur Mas fått vika sig. Av Ola Josefsson
Twitter: @JosefssonOla

Fragmentering, den politiska kulturen och de skarpa linjerna mellan partierna i Spanien gör att det troligtvis kommer att ta flera månader (läs 60 dagar), eller ett nyval innan en regering är på plats. Det är kontentan av den bedömning som flera valanalytiker gjorde vid nyåret. Det sägs att oerfarenhet kan göra en person yr. Och det är väl så vi ska se på det. Till viss del.

Faktum är att flera av Europas länder har svårare att få till stabila regeringar. Därför har politiska allianser blivit vanligare i fler länder med flerpartisystem inom europeiska unionen. Det är denna situation som är ny för Spanien och som kommer att tvinga politiska aktörer att tänka i nya banor. Men situationen är inte helt ny i Europa.
I Belgien med sina språkliga, kulturella och geografiska indelningar tog det ett och ett halvt år och få till en regering för en del år sedan. Och för att inte tala om Italien med 63 regeringar de senaste 70 åren. Här kan vi tala om kronisk regeringsoduglighet som en journalist nyligen uttryckte det.

Situationen med fyra stora partier är ny för den relativt unga demokratin Spanien. Valsystemet sedan övergången (Transición) har varit utformat på ett sådant sätt att det funnits två stora partier som har underlättat en stabil regering. Tidigare har det största partiet inte fått under 35 procent (nu fick PP 29 procent). Och det tredje största partiet fick aldrig tidigare över 11 procent av rösterna (nu fick trean Podemos 20,6 procent). Det fjärde största partiet vid senaste valet, Ciudadanos, fick 13, 9 procent. Det säger väldigt mycket om det nya komplicerade politiska läget i Spanien.

Spaniens fyra stora partier är skyldiga att försöka bilda regering innan de ger upp och lämnar plats för nyval. Och ett nyval är överhängande. I varje fall såg det ut så strax efter nyårshelgen. Efter flera möten mellan partiledarna fanns det inget underlag för koalitioner och regeringsbildning även om Partido Populars partiledare Mariano Rajoy uttryckte sin förhoppning om en storkoalition mellan PP, socialistiska PSOE och mittenhögerpartiet Ciudadanos.

Att högerpartiet Partido Popular och socialistiska PSOE skulle bilda en allians verkar onaturligt sett till deras historia. I andra länder som Österrike och Tyskland har det gått, och det finns PSOE-politiker som kan tänka sig en storkoalition med PP. 2014 sa PSOE:s förre partiledare Felipe González, ”är det nödvändigt så låt oss göra det”. Det som förenar PSOE och PP är Spaniens enhet och att de motsätter slog en folkomröstning i Katalonien om regionen självständighet.

Det vänsterorienterade protestpartiet Podemos hade som ett av sina vallöften en folkomröstning i Katalonien vilket gjorde att partiet drog röster och blev störst i Katalonien. Ingen bedömare tror att Podemos ruckar på sitt vallöfte. ”Vi skulle kunna tänka oss att samregera med Podemos om de bara drog tillbaka kravet på folkomröstning i Katalonien” sa PSOE:s partiledare Pedro Sanchéz. De flesta partitoppar och veteraner inom PSOE vill dock inte se ett samarbete med Podemos som de anser är för radikala.

De tydliga röda linjerna som skiljer partierna åt försvårar alltså för en regeringsbildning. Spaniens partier har inte dragit sig in mot mitten, den grå massan, som i exempelvis Sverige där det inte finns så många skiljelinjer kvar. De flesta i Sverige tycks spela på det politiska mittfältet. Och för att dra liknelsen med en fotbollsmatch vet vi att en kamp som utspelar sig på mittfältet är vansinnigt tråkig. I Spanien finns olikheterna ännu kvar.

I spanska medier har tanken framkommit att Mariano Rajoy kan komma att göra som Stefan Löfven och satsa på en minoritetsregering och förhandla fram en pakt med PSOE och Ciudadanos om att de lägger ned sina röster och släpper fram PP för ytterligare en mandatperiod. Med endast 123 mandat, och 53 till absolut majoritet, skulle Partido Popular vara tvungna att förhandla om allt. Knappast troligt att det blir en minoritetsregering som skulle bli den svagaste regeringen sedan demokratin infördes som jag tidigare skrev i denna spalt i november.

Samtidigt som man har försökt få till en centralregering var det stor dramatik i landets nordöstra hörn. I elfte timmen lyckades katalanska separatister undvika ett hotande nyval. Här har en process för att bilda regering pågått sedan det regionala valet 27 september. Artur Mas, partiledare för liberala högerpartiet Convergència som ingår i koalitionen Juntos por el Sí, Tillsammans för ja, röstades ned flera gånger av vågmästarpartiet, vänsterrevolutionära CUP.

I sista stund valde Artur Mas att vika sig och släppa fram partibrodern och Gironas borgmästare Carles Puigdemont som regeringschef i Katalonien. Nu ska Convergència samt radikala republikanska Esquerra och CUP inleda brytningen med Spanien. Ett skräckscenario för företag och industri som redan har börjat flytta huvudkontor till andra delar av Spanien.