Termen jäv kommer från fornsvenskan jeff, som betyder just tvivla. Tvivel på rättssäkerheten kan leda till att medborgarnas förtroende för att staten kan garantera en opartisk makt- och myndighetsutövning ifrågasättes.
Av advokat Göran Rise
Reglerna om jäv är av så stor vikt att de är intagna i den svenska grundlagen. Ingen må vara domare i egen sak, uttrycket myntades redan i romersk rätt.
En domare avlägger en domared och är därför skyldig att för varje mål han/hon är satt att döma i pröva om han eller hon kan vara jävig.
Domared avlägges av såväl juristdomare som lekmannadomare (nämndemän).
Den domare, som inte förstått innebörden härav och vikten av att pröva sin opartiskhet är olämplig och skall genast skiljas från sitt uppdrag.
Domarjäv föreligger bl.a. om domaren har ett eget intresse i saken eller om den åtalade och domaren har släktskap.
Regelverket om jäv innehåller också en s.k. generalklausul, som syftar på att en domare är jävig att handlägga mål om eljest ”särskild omständighet” föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Härmed åsyftas att domaren kan ha särskilt gruppintresse, politisk åskådning, särskilt känslomässigt engagemang eller avvikande sexuell böjelse.
I de nu aktuella målen – Södertäljemålet och Mangsmålet i Malmö – har de aktuella nämndemännen (domarna) tagit del i spaningarna och utredningarna före det att saken kom till rättens bedömning.
Det är uppenbart att dessa domare varit jäviga.
En intressant fråga som väckts från tid till annan är om en domare är jävig, sedan han fattat beslut om häktning av en misstänkt. Rättspraxis har antagit den ståndpunkten, att häktningsdomare inte är jävig och att han sålunda kan döma målet.
Om en domare är jävig tar rättsordningen allvarlig skada, då domen inte är opartisk.
