Det är kris i mediebranschen och journalister får gå. Det talas om ”snuttifiering”, kortare texter, större bilder, lättläst och lättsmält. I Spanien härskar tidningsdöden, journalister sparkas samtidigt som bokläsandet minskar stadigt. Runt 200 medier slog igen ifjol, tusentals journalister sparkades. Av Ola Josefsson
Händelsen då Spaniens största dagstidning El País publicerade en bluffbild föreställande president Chavez under behandling på ett sjukhus i Kuba kommenterades flitigt. El Pais fick makulera sin upplaga när man upptäckte att bilden på förstasidan var fejkad.
Tidningen hade hoppats på ett världsscoop, i stället blev det en tidningsanka som de fick be om ursäkt för. Det är osäkert hur många tidningar som hann distribueras innan den tryckta tidningen stoppades, skriver nyhetsbyrån AP.
Så kan det gå i mediesvängen även för Spaniens största dagstidning. Själv minns jag för några år sedan hur ett svenskt månadsblad på Solkusten yrade i samband med gripandet av en svensk kvinna i Fuengirola. Vi på Svenska Magasinet berättade om kvinnan som var huvudman i Sveriges genom tiderna största dopningshärva medan det ohäftade bladet på Solkusten skrev att dopningspreparaten var avsedda för den spanska marknaden. Stenkoll? Knappast.

Vi som följer både spansk och svensk media kan konstatera att de skiljer sig åt. Mycket av det trams vi får läsa om i svenska tidningar slipper vi i Spanien. Nyligen läste jag nyheten från Sverige som berättade att man diskuterade huruvida snöröjningen skall vara ”genusstyrd”. Kära läsare, jag lovar att ni slipper läsa om sådant i spansk media.

Under flera år var spansk media hårt kontrollerad. Från den andra republikens dagar var det censur som gällde. ”Este número esta visado por la censura” var texten som täckte ABC:s framsidan efter att Don Juan de Borbon hade gift sig den 12 oktober 1935. Myndigheterna hade dessförinnan intagit tidningens redaktion och gripit den ansvarige utgivaren Luca de Tena. Tidningen förbjöds att skriva om monarkin.

Efter inbördeskriget följde Francoregimen som införde hårdare censurlagar som senare mjuknade gradvis från 1960-talet. När journalisten Marcelino Martín på nyhetsbyrån Europa Press kungjorde nyheten att Franco var död innebar det att rapporteringen i Spanien förändrades radikalt.

Spanjorerna har större förtroende för media jämfört med Sverige där endast två procent av mediekonsumenterna har stor tilltro till medierna. Två procent? Ja, du läste rätt. Den så kallade tabloidiseringen leder uppenbarligen till ett minskat förtroende, enligt bedömare. ”Stora bilder och rubriker tenderar att leda till att förtroendet minskar” säger en professor. Andra menar att innehållet i tidningarna knappast gör moralen i samhället bättre.

Media kallas ibland för den tredje eller fjärde statsmakten. Tänk om korruptionen har fått fäste i den tredje/fjärde statsmaktens apparat precis som i den styrande politiska makten. Tänk om korruption har blivit dopningsmedlet för journalister precis som det har blivit för vissa politiker. Kan det vara så?

Det talas om fri journalistik trots att många journalister är gjutna i ideologier, får priser från politikers händer, utmärkelser, stipendier från partier och organisationer med politisk anknytning. Fria? Knappast. De lever, skriver texter tack vare stödet från partibundna organisationer och stipendier.

I samlad kör ställer sig journalister med nyliberala politiker på barrikaderna när det gäller saker som anses vara politiskt korrekt som att leta efter böcker med rasistiska och homofobiska värderingar. Kulturarbetare, gamla kommunister samt feminister har snöat in sig på mycket, som att uppfinna könsneutrala personliga pronomen. ”Han” och ”hon” ska bort från texterna och i stället ska könsneutrala ”hen” införas. Eller varför inte debattera genusstyrd snöröjning medan förtroendet för media sjunker.

”Åsiktsklyftan ökar mellan journalister och allmänhet” var slutsatsen i en undersökning i somras. Den tredje/fjärde statsmakten, det vill säga, medievänstern styr opinionsbildning, verklighetsbeskrivningar och innehållet på tidningarnas kultursidor.

En läsare berättade för mig att journalister är som vattenmeloner. De är gröna utanpå men röda inuti med anledning av undersökningen som avslöjar att mediavänstern sympatiserar med miljöpartiet. Och vill du veta mer kan jag rekommendera ”Svenska journalister 1989–2011” (2011) som visar att journalistkåren står ideologiskt klart till vänster.

För övrigt var dokumentären om storkapitalisten Jan Stenbeck som gick på SVT mycket intressant. Han byggde ett nytt medieimperium med hjälp av medlemmar ur den dåtida vänstern. Stenbeck värvade personer med bakgrund i SKP, Sveriges kommunistiska parti, trotskister från kvällstidningsvärlden.

Nu handlar det om en självpåtagen censur som bland annat tar sig i uttryck i pixlade bilder så att inte läsaren ska kunna uppfatta hudfärgen på en misstänkt gripen eller dömd brottsling.

Målet att komma så nära sanningen som möjligt är svårsmält för en del.