Nu är Sambon orolig för min hälsa igen.Inte den fysiska men väl den mentala. Det börjar ju dra ihop sig till vår. Inte så att hon befarar att jag skall sälla mig till marskatterna och rusa runt på byn och yla.
Nej det handlar om viktigare ting. Det gäller livet.
Det är snart fotbollssäsong. Det är snart DAGS!!! I Sverige alltså. Och det är Sambons bestämda uppfattning att män som har ett favoritlag förvandlas till lallande fånar när det brakar loss. Det är ett engagemang som hon anser kan vara mentalt skadligt. Långa stunder av djup melankoli blandas med hysteriska glädjeutbrott. Varken sans eller balans.
Men hon har inte grejen riktigt klart för sig. Det finns saker som är viktigare än livet självt. Något som inte går att förklara, det sitter i generna.

Det finns något som heter GAIS.
Världens bästa gäng som helt enkelt uttyds Guldet-Avhämtas-I-Stockholm.
Att vara Gaisare är livets mening. Det är att ha skådat ljuset. Och det är också så att Gaisare blir man inte, det är något man är. Vi är ett antal tusen masochister från Göteborg som redan i späd ålder drabbades av viruset. GAIS och masochism hör ihop som ler och långhalm. Som Gaisare får man nämligen nästan aldrig vara glad. Det är ett enda, långt och utdraget lidande. En Golgata-vandring. Som till exempel säsongen 1954 = 55. Säsongen innan hade vi tagit guld. Den här säsongen åkte vi ur. Eller som nu. Förrförra säsongen kom vi femma. Förra säsongen åkte vi ur. Så nu är vi där igen, i den så kallade Superettan. Varför den kallas Super fattar jag inte, där spelar sne-gäng som Värnamo, Assyriska och Varberg. Men det är bara att bita ihop, vi har varit med om värre grejer.
Det är det som är Gaisarens lott, himlen ena dagen, pannkaka nästa. Men det är livet på en pinne för oss masochister. Hur tråkigt är det inte att hålla på ett gäng som bara vinner och vinner. Hur roligt har dom det som håller till exempel på Barcelona. Att hålla på ett sådant lag är ju lika spännande som att vara fågelskådare. Och vilka ställen man får se som Gaisare. Mönsterås, Grimsås och Lysekil för att bara nämna några.
Men det är klart, vissa men har nog livet som Gaisare gett en. Det är ju inte roligt att se sitt lag förlora ett derby med 5-1 och sedan ha hela kvarterets ungar stående utanför fönstret, skanderande ”Vi vill se Gaisarn, vi vill se Gaisarn” samtidigt som farsan gick och gömde sig i pannrummet.
Farsan var en hängiven, Ok då, fanatisk Gaisare. Han hade grönsvart slips, grönsvart keps och grönsvart paraply. Hade han haft råd hade han sytt sej en grönsvart kostym. Han var till och med kompis med Helge Liliebjörn, legendarisk halvback. Det var bara genom intensiva påtryckningar från släkt, präst och goda vänner som jag undvek att bli döpt till ”Tjärpapp”, en annan legendarisk Gais-spelare. Vi skrev 1940 och Gais hade tagit sig tillbaka till Allsvenskan efter 3 års förnedring i division 2. Det är klart att sådant måste firas.
Men, som sagt, det finns ju ingen anledning att gå omkring och hänga läpp för gamla, dåliga minnen. Nu är det ny säsong och nya bollar. Nya nerviga söndagar och nya magsår. Det är läge att plocka fram flaggan.
PS. Sambon har föreslagit att jag skall börja spela dart så att jag får något som kan skingra tankarna. Skingra tankarna från vad. ”Här va de livat, här va de glatt här va de blommor i morsans hatt”
Saludos amigas/amigos
Må väl och ta hand om er.
HansG