Spaniens nya högerregering vill återigen ta initiativ till nya förhandlingar om Gibraltars framtid. Motparterna, London och den nya chefsministern på Gibraltar är ovilliga till samtal. Liksom befolkningen på Gibraltar. Av Ola Josefsson
Det är betydligt soligare och skönare klimat på populära Casamates Square på Gibraltar än vid Trafalgar Square i stadsdelen West End i London. Hit flockas Gibraltarbesökarna mellan lunchrestaurangerna som annonserar om traditionell och autentisk ”fish & chips”.
Tiden står inte still och det gäller även för Gibraltar. En gång i tiden hade platsen sin vikt och betydelse i sitt säkerhetspolitiska läge. Så var det under de två världskrigen och det efterföljande kalla kriget. Senare blev det ett finansiellt centrum för att i våra dagar vara ett tillhåll för otaliga spelbolag med sin marknad på nätet.
Under 13 år, från 1969 till 1982, var gränsen stängd mellan Spanien och Gibraltar. I en artikel i den spanska dagstidningen ABC intervjuas 85-åriga Solomon Seruya som berättar att en del äldre Gibraltarbor är negativa till Spanien eftersom de under de här åren växte upp med ryggen mot Spanien.
Huvudgatan Main Street, tidigare Calle Real, är ryggraden på Gibraltar. Parfymerier, juvelerare, elektronikaffärer, skinnbutiker, tobaksaffärer och spritbutiker lockar mängder av turister från spanska sidan, eller ungdomar från La Línea, som kan tjäna några euro och dra nytta av skattebefrielsen.
Gibraltars ekonomi är god och myndigheterna stöttar föräldrar som väljer att skaffa barn vilket gör att födelsetalen beskrivs som goda. Sjukvården är utmärkt liksom skolväsendet. Lokalregeringen ger subventioner till ungdomar som studerar vid universitet i Storbritannien i form av bidrag till resor, studier och uppehälle.
”Vad ska vi med en förändring till, här på Gibraltar har vi det bra. Vi gillar det vi har”, säger Richard Perera, ägare till en målerifirma de senaste 20 åren, i en intervju för ABC. Hälften av de 16 anställda i firman är spanjorer och passerar gränsen dagligen. Så gör ytterligare mellan 6.000 till 7.000 personer där majoriteten bor i La Línea de la Concepción på den spanska sidan.
Blandäktenskapen är många. Läraren Elena Periáñez är gift med en ”gibraltareño”, Gibraltarbo, och är bosatt på klippan sedan sju år. ”Relationen mellan de två populationerna är bättre än vad många tror”, säger hon i en intervju i den spanska dagstidningen ABC. ”Jag är för ett politiskt samarbete, något som hela området Campo de Gibraltar gynnas av”.
När Svenska Magasinet besöker Gibraltar träffar vi Sally Rose som arbetar vid Gateway Relocation & Property. Hon berättar om Facebook-kampanjen ”Help Our Neighbours”, till stöd för befolkningen i La Línea.
– Många i La Línea, på den spanska sidan, har det svårt. Krisen har slagit hårt mot Spanien. Människor har blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Det har varit demonstrationer. Här i Gibraltar har krisen inte slagit lika hårt.
En insamlingskampanj som startade på Facebook handlade om att stödja 6.000 statligt och kommunalt anställda på den spanska sidan som inte efter sju månader fått sina löner utbetalda av spanska staten.
”Vi känner för våra grannar”, säger Sally Rose. I kongresshallen i La Línea delade vi ut gåvor som befolkningen i Gibraltar skänkt till sina grannar i La Línea.
– Många grät när de såg hur folket på Gibraltar ställer upp för sina grannar, berättar Sally Rose.
Spanien pressar på om fortsatta samtal med Storbritannien om Gibraltars framtid. Men det är ingen idé menar Sally Rose.
– Att Gibraltar skulle tillhöra Spanien, det kommer aldrig att inträffa. Det är demokratiskt omöjligt då valresultat visar att 98 procent av befolkningen vill tillhöra Storbritannien.
Enligt Sally är det Spanien som ensam driver frågan medan folket på Gibraltar inte bryr sig. De har ju bestämt sig för länge sedan. Och befolkningen på den spanska sidan är glada för Gibraltars status som ger jobb åt mellan 6.000 till 7.000 personer som pendlar, varav 4.000 är spanska medborgare.
– Vi som lever här lägger inte märke till konflikten. Media kallar det för en konflikt och det är en konflikt som är skapad av politikerna, inte av folket. En mycket stereotyp inställning, säger Sally Rose till Svenska Magasinet.
Enligt svensken Andrew Schulz som arbetar vid företaget Nordic Relocations Gibraltar är det en myt att det skulle finnas motsättningar bland befolkningen.
– Om jag personligen ska sammanfatta sinnesstämningen mellan befolkningen på båda sidor gränsen, som ju trots allt är en enda stad, om än delad, så finns det inga motsättningar mellan spanjorer och Gibraltarbor. Det är en myt.
Enligt Andrew bottnar motståndet bland invånarna på Gibraltar i hur den spanska regeringen behandlar och bemöter Gibraltars demokratiskt fastställda önskan att förbli brittiskt.
– La Línea och Gibraltar är trots sin “Berlinmur” en stad. Förvisso med två fundamentalt olika politiska system men på personnivå alldeles för liten för att att motsättningar skulle få gro.
– Totalt på båda sidor av gränsen är vi en community, “Campo de Gibraltar, Gibraltar Bay” med över 60.000 människor. Alla känner alla och alla är släkt med alla skulle man kunna säga med lite cynism.
Andrew menar att det är långt ifrån den bild som ofta förmedlas i omvärlden när media belyser motsättningarna mellan London och Madrid.

Spanjorer som arbetar på Gibraltar känner sig inte diskriminerade. I artikeln i ABC poängterar de spanska arbetstagarna att de känner sig uppskattade och väl behandlade av både arbetsgivare som kunder.
Rocío Ramos är bosatt i La Línea och har under de 14 senaste åren arbetat på kafeterian Sacarello’s, känt för sitt goda kaffe.
”Jag kan inte klaga. Lönen är bra, liksom arbetsschemat. Varken jag eller mina andra arbetskamrater som också är spanjorer behöver arbeta på söndagar. Och varje dag slutar vi klockan 19”, säger Rocío Ramos till ABC. ”Folk är trevliga och generösa”.

”Däremot är det trist att inte barnen på Gibraltar får lära sig spanska i skolan. De talar bara engelska. Det är synd att de inte lär sig behärska båda språken flytande”, säger Richard Perera. Folk på gatan och främst medelålders och äldre har inga problem att växla mellan språken. Det märks tydligt vid ett besök på klippan. Gibraltar har öppnat upp för spansk kultur och numera finns här Instituto Cervantes som har blivit mycket väl mottagit och besökt.

De personer som Svenska Magasinet möter menar att Spanien kan glömma att göra anspråk på klippan. I artikeln i ABC uttalar sig Dominique Searle, ansvarig utgivare för dagstidningen Gibraltar Chronicle. Under många år har hon följt samtalen mellan Madrid och London och relationen till Gibraltar. Även om Spaniens nye utrikesminister, José Manuel García Margallo, tycks ha lite tuffare attityd så finns det ett starkt ömsesidigt beroende. Gibraltar behöver Spanien och Spanien behöver Gibraltar. Passkontrollen på gränsen är nog det enda som stör befolkningen.

I början på februari möttes i Madrid den brittiske EU-ministern David Lidington och Spaniens utrikesminister José Manuel García-Margallo. Med vid mötet var Spaniens statssekreterare Iñigo Méndez de Vigo och Gonzalo de Benito. Beskedet från Storbritannien och premiärministern David Cameron var glasklart; det finns ingen vilja att acceptera kraven från Spanien att återuppta förhandlingarna om Gibraltar suveränitet.

Någon förhandlingsprocess kommer inte att inledas utan ett godkännande av lokalregeringen i Gibraltar, var beskedet. Gibraltars nyvalde chefsminister sedan i höstas, Labour-politikern och den Oxfordutbildade advokaten Fabian Picardo avvisar samtliga förhandlingar eller samtal.

Invånarna på Gibraltar kan andas ut. De är britter vilket även märks bland traditionerna. När Svenska Magasinet besöker platsen lägger vi märke till stora affischer på Drottning Elizabeth II som firar 60 år som drottning. Befolkningen på Gibraltar lever i den bästa av världar, de blickar mot London och kan samtidigt njuta av vädret i södra Spanien. Många har ett andra hem i lyxiga Sotogrande och har en högre inkomst per capita än invånarna hemma i gamla Storbritannien. Varför ändra på det.