”Ers höghet behöver inte vara orolig. Låt ingenting distrahera Er. Allt är ordnat”, säger Franco till Juan Carlos som försäkrar honom: ”Jag har lärt mig mycket av Er galleguismo”, och de båda skrattar åt uttrycket som vanligtvis används om galicier som sägs vara tåliga och beräknande. Av Ola Josefsson
Roger Älmebergs bok ”Franco – Diktator på livstid” är en intressant, grundlig och dramatisk politisk biografi över mannen som älskade att fiska lax i floderna i Galicien och Asturien, spela golf, måla, jaga på jaktmarkerna utanför Madrid, hade en egen biosalong i residenset El Pardo och som hatade kommunister och frimurare som han ansåg var bundna till sina löften inom orden i stället för att vara lojala mot fosterlandet.
Disciplin och ordning var närmast en mani hos honom. Under strider visade han mod, ledarbegåvning och energi. Franco beskrivs som samlad, återhållsam och kontrollerad och hade en mycket utvecklad politisk talang. Han hade förmågan att förvandlas från massmötenas hyllade ledare till en vänlig och diskret samtalspartner.
Franco var monarkist, mycket konservativ och stod för reaktionära värderingar. Han valde tidigt ut Juan Carlos, som en tänkbar framtida tronarvinge. Redan den 19 juli 1937 sa Franco i samband med en intervju att om Spanien ska ha en kung ska han komma med ”karaktären av fredsmäklare och inte som en av segrarna”.
Tio år gammal ankommer ”Juanito” till Madrid och den privata skolan i Las Jarillas, 17 kilometer utanför Madrid. Som Roger Älmeberg skriver i sin bok pekar allt på att målet hela tiden för Franco var att manövrera situationen i Spanien så att just Juan Carlos skulle bli efterträdaren. Franco lät inte indoktrinera Juan Carlos i någon form av politiskt tänkande. Däremot påpekade han för prinsen att ”inte lita på någon. Inte på någon!”
Francos uppväxt beskrivs som omtumlande. Pappa Nicolás beskrivs som livsnjutare som drack mycket och hade flera förhållanden utanför äktenskapet. Han var fritänkare och radikal och hade vid en stationering på Kuba gjort en 14-årig flicka med barn. Francos mamma Maria beskrivs som mild, vacker och vänlig, hon var djupt troende och på många sätt Nicolás motsats. Nicolás lämnar senare familjen och flyttar till Madrid.
Vid 33 år och två månaders ålder blir mannen från El Ferrol utnämnd till brigadgeneral, Europas yngste. Efter att Stalin avlidit den 5 mars 1953 återstod Franco av de diktatorer som präglade Europa under stora delar av 1930- och 1940-talen. De båda ideologiska motståndarna Franco och Stalin hade fler likheter i ledarstil än vad de hade med estradörerna och folktalarna Hitler och Mussolini. Franco är den ende av de fyra som inte kom till makten genom att leda ett parti innan han blev diktator. Han skapade partiet efteråt.
Boken beskriver atmosfären i 1930-talets Spanien. Den var politiskt förgiftad och landet upplevde kriser och konflikter på alla områden. Motsättningarna mellan vänster och höger kan bara karakteriseras som klasshat. Socialistledaren Indalecio Prieto y Tuero förklarar i en artikel i El Socialista att inbördeskrig är att föredra framför det politiska mördandet som pågår.
Largo Caballero, fackföreningsman och partiledare för PSOE, sa inför valet 1936 att om högern vinner kommer han att förklara inbördeskrig. Situationen piskades upp från båda håll och metoderna från många års spansk krigföring i Marocko fördes över till Spanien under inbördeskriget och åren därefter. Kolonialkrigens grymheter kom till Europa.
Efter att FN:s sanktioner mot Spanien upphörde slöt allt fler länder däribland Sverige handelsavtal med Spanien. Den 24 januari 1951 undertecknar Spanien och Sverige ett handelsavtal som reglerar import och export av allt från apelsiner till mineraler och färdiga industriprodukter.
Francoregimen ändrade även karaktär under årens lopp. Från att ha gått segrande ur inbördeskriget, införa en diktatur till att från 1957 utvecklas till en auktoritär regim. Liksom Sovjet och andra diktaturer hade den spanska regimen med polisstatens ”fördelar” minskat antalet vanliga brott. Siffrorna är markanta om man jämför med tiden före inbördeskriget. 1935 dömdes 34.526 personer i de republikanska domstolarna. År 1961 döms 25.652. Många turister och företagare som investerar i Spanien upplever att landet är lugnt och tryggt sett till den allmänna brottsligheten. I sin tur lockar det fler turister och investerare till landet.
Informations- och turistminister Manuel Fraga framställs som kunnig, engagerad och skicklig och som förbättrade Spaniens anseende. När Franco till slut valde en ny ekonomisk politik så samlades även grupper som hade förlorat striden i inbördeskriget kring den nya politiken. Det var framför allt Carrero Blanco och hans stabschef López Rodó som fick igenom en ministerlista med tyngdpunkt på ekonomiska frågor.
Samtidigt var 1960-talet en orolig tid. Madrid och Barcelona drabbades av våldsamma studentprotester. I Västeuropa ökade intresset för socialism och kommunism och på de spanska universiteten samlades underjordiska grupper för att studera marxism. Nyblivna marxister vände sitt intresse mot Kuba, Kina och andra länder i stället för Sovjet efter invasionen i Tjeckoslovakien.
Boken visar maktkampen runt Franco. Falangisterna var ingen stark rörelse som de ibland framställs som. Vid valet 1934 fick Falangen endast 0,7 procent av rösterna i hela Spanien. Franco distanserade sig från Serrano Súnérs idéer om att göra Falangistpartiet till ett statsbärande parti enligt fascistisk och nazistisk modell i Italien och Tyskland. Falangisternas motstånd ökade under 1960-talet i takt med att de förlorade inflytande och kände sig svikna. Inom den falangistiska fackföreningsrörelsen börjar embryon till en underjordisk socialistisk arbetarrörelse att ta form.
När Franco valde Juan Carlos som efterträdare blossade konflikterna upp. Krigsmakten och den katolska maktfaktorn Opus Dei stödde utnämningen men hustrun Doña Carmen och svärsonen Cristóbal Martínez-Bordiú och flera andra i Francos närmaste familjeklan går på offensiven. Denna del av familjeklanen ingick i något som kallades ”el Bunker”. Bunkern var ett nätverk av människor som ville behålla regimens karaktär och egna fördelar.
Många falangister, en del generaler, och ett stort antal högre ämbetsmän ville inte ha Juan Carlos på tronen. Doña Carmen fortsatte att göra falangisthälsningen vid möten medan Franco bara lyfte upp båda händerna halvhögt. Fram till Francos död fortsatte kampanjen med att misstänkliggöra Juan Carlos.
”El Bunker” hoppades kunna byta ut Juan Carlos mot dennes kusin, Alfonso de Borbón y Dampierre, som beskrevs som mer auktoritär. Alfonso hade tidigare uttalat sig i fransk tv att han var lämplig för den spanska tronen. Ett tv-uttalande som Franco ogillade och lät skicka Alfonso de Borbón y Dampierre som ambassadör till Stockholm. Alfonso började sin tjänst i Stockholm den 12 mars 1970.
Boken visar också hur många av Spaniens präster var i öppen opposition mot Francos regim. Prästerna stödde den framväxande regimfientliga arbetarrörelsen och även separatismen. 1968 upprättar Franco ett speciellt fängelse för präster i Zamora och över 50 präster spärrades in.
I maj 1968 vinner Spanien Eurovisionsschlagerfestivalen med La, la, la framförd av en sångerska med artistnamnet Massiel. Det var egentligen meningen att Joan Manuel Serrat, som vann den spanska uttagningen, skulle framfört bidraget. Men han ville sjunga på katalanska vilket regimen naturligtvis förbjöd.
Slutet är blodigt. Diktatorns tillstånd försämras kraftigt i oktober 1975. Inre blödningar gör att han måste få blodtransfusioner. Bara maskiner och kraftig medicinering håller nu Franco vid liv. De inre blödningarna fortsätter, sängen dränks av blod. På väggar och golv finns blodfläckar. Han väger bara 40 kilo.
”Gud, så svårt det är att dö”, hörs han säga.
Franco fick ett barn, dottern Carmen Franco y Polo som den 10 april 1949 i 23-årsålder gifte sig med den 27-årige hjärtläkaren och kirurgen Cristóbal Martínez Bordiú från Jaén i Andalusien. Det blir Cristóbal som stänger av de livsuppehållande maskiner som är kopplade till den döende Franco klockan 23.15 den 19 november. Officiella tiden för el Caudillos död blir 05.25 torsdagen den 20 november 1975.
Boken är en politisk biografi över Francisco Franco. Även om Franco är huvudpersonen ger boken en bra inblick i Spaniens historia. Ibland kan boken vara något komplicerad och tung att läsa. Mängder av namn och politiker som kommer och går – och som kommer tillbaka. Boken är rak, konkret och levande.
