Kanarieön Lanzarote april 1986. Det skulle bli en härlig semestervecka på den svarta dramatiska lavaön. I stället träffades jag av en jättevåg som drog ned mig i det rytande Atlanten. Svenska Magasinets Ola Josefsson berättar om händelsen han sent kommer att glömma. Av Ola Josefsson Foto Kenneth Christoffersson

Ett nyhetstelegram från den spanska nyhetsbyrån EFE fångade min uppmärksamhet i september. Det handlade om en 28-årig pappa och hans sjuåriga son som båda drunknade vid Cala Antena på Mallorca. Pojken föll i havet efter att ha blivit träffad av en stor våg. Pappan hoppade i för att rädda sin son med resultatet att båda drunknade.

Jag har upplevt det – och överlevde. Att möta en brutal våg och kämpa mot havets väldiga dån och krafter. Och samtidigt veta att ens far står högt uppe på land och ser sin son kämpa för sitt liv. Som tur valde min pappa att inte hoppa i, då vet vi inte hur det hade slutat.

Jag hade läst boken ”Rädda livet” av Anthony Greenbank som ICA-förlaget i Västerås utgav 1974. Vid åtskilliga tillfällen hade jag tagit ned boken från hyllan hos mina föräldrar. Boken med den engelska titeln ”The book of survival!” gav handledning i konsten att klara livhanken vid överfall, eldsvådor, drunkning, skeppsbrott, olyckor, flyghaveri, förfrysning, förgiftning, hunger och törst.

Och framför allt vad man skulle tänka på vid sugvirvlar, och bränningar…

Bränningar kan på överraskande kort tid bli mycket våldsamma och farliga. De kan slå en skicklig simmare medvetslös. ”Försök därför aldrig att streta emot om du blir omkullkastad av en våldsam brottsjö eller blir neddragen av en kraftigt sugande underström” var en mening jag läst åtskilliga gånger.
Att klara livhanken i bränningar och strömmar förutsätter krafter och goda nerver. De goda råden i boken ”Rädda livet” bidrog till att jag överlevde på Lanzarote i april 1986.

Jag var 19 år gammal och tillsammans med min pappa plus tre vänner hade vi köpt en chartervecka till Lanzarote. Det är en fascinerande ö på många sätt. Jag har aldrig varit på Island men de som varit där menar att Lanzarote påminner om Island, men det är varmare.

Den svarta lavan är kännetecknande för ön som känns som ett månlandskap. Den fantastiska nationalparken Timanfaya ligger på ett område som hade vulkanutbrott 1824. Kött och fisk grillas på ett galler över ett hål rakt ned i underjorden. Jo, du äter vulkangrillad mat och jordytan är så het att du kan steka ägg direkt på marken.

På västra sidan av Lanzarote ligger Los Hervideros, ett svart område som består av stelnad magma från vulkanen. Här hittar du även El Golfo, en vulkan vars ena del har sjunkit ned i havet. På platsen finns halvädelstenar vilket var en av anledningarna till att vi lämnade turistorten Puerto de la Carmen för en dag.

Filmklipp 1

Filmklipp 2

Filmklipp 3
Kännetecknande för denna del av Lanzarote är den dramatiska klippkusten med små vikar. Lavan eller den stelnade magman gör klipporna ojämna och ibland sylvassa vilket gör det lätt att klättra. Vi hade ställt bilen vid sidan av vägen och jag började klättra ned mot vattenlinjen. Jag undersökte klipporna på jakt efter halvädelstenar. Det var en fascinerande klättring och längre ned hade det bildats en naturlig pool.
Det är i den ”poolen” jag sitter på bilden här intill. Vågorna bryter och slår och skummet yr över mig. Det känns underbart att bara sitta där och få havsskummet över sig – känna sältan från havet.

Vågorna växer i storlek och styrka. Det är här jag borde insett faran – men det var för sent att börja klättringen uppåt. Jag ser hur en våg byggs upp och kommer närmare. Det blir till en vattenvägg som kommer emot mig, nu handlar det bara om att hålla sig fast. Jag dyker ned i den grunda lilla ”poolen” när vattenmassorna väller över mig och jag försöker finna något att hålla mig fast vid.

Jag upplever enorma vattenkrafter som tar tag i mig. Vågen slår så högt upp, att den når platsen där vi hade ställt bilen, får jag senare veta. Jag dränks av vatten och flyter bara med. Jag åker över klippkanten, greppar tag i den och försöker hålla mig fast. Det går inte, jag orkar inte, ger efter och glider utmed klippväggen ned i havet. Ytterligare en jättevåg träffar mig och trycker in mig bland klipporna. Jag upplever en fruktansvärd smäll mot höger höft.

Det är nu jag minns texterna ur boken ”Rädda livet”; Försök simma snett ut ur vågen så att du inte krossas mot de sylvassa lavaklipporna! Var iskall, simma ut mot öppna havet!

Jag känner att min högra höft har fått en rejäl smäll. På något märkligt vis känner jag inte smärtan. Den kommer att visa sig senare när jag väl är uppe på land.

Man kan hålla sig flytande i åtskilliga timmar även utan livbälte eller flytväst särskilt i varmt saltvatten har jag läst. Jag simmar ut mot det öppna havet, till lugnare vatten, bort från vågor som växer i styrka och storlek. Jag känner och hör havets rytande. En bit ut i havet ligger jag och plaskar, iakttar kustlinjen och ser närmaste vik till vänster. Jag hade tidigare sett viken från land men jag minns inte hur långt in den gick. Finns det farliga undervattenklippor? Kan jag simma in i viken, följa med en våg och hitta lugnare vatten? Frågorna for runt i mitt huvud.

Först av allt gällde det att undvika att gripas av panik. Boken ”Rädda livet” betonade kraftfulla men lugna och energibesparande simtag. ”Simma parallellt med kusten till du kommer in i dyningar som rullar in mot en sandstrand. Försök att gräva dig fast i sanden med händer och fötter så att du inte så lätt dras med ut. Andas djupt varje gång ansiktet är ovanför vattnet”. Problemet var att här fanns det inga sandstränder. Här var det sylvassa lavaklippor.

Jag börjar simma mot viken. Det som oroade mig var att havsytan framför mig ”kokade”, det var så jag upplevde det. Utanför viken såg jag en klippa stundtals sticka upp ovanför vattenytan. Mellan klippan och land var det som ett vitt skum som kommer underifrån. I sista stund inser jag att det är en vattenvirvel eller undervattensström. När vågen som rullat in i viken sedan rullar ut uppstår virvlar, sug och undervattensströmmar vid inloppet till den lilla och smala viken.

Jag hinner inte tänka mer förrän jag sugs ned i havsdjupet. Jag har aldrig känt mig så hjälplös, så liten, det var ingen idé att kämpa emot. Jag hade läst i boken: ”Efter att ha sugits med – kanske bara några meter, kanske flera hundra meter – kommer man som regel fri”. Just då var jag i havets djup. Jag upplevde ögonblick och stunder i mitt liv. Min första dag i skolan, när jag åkte skidor. Jag såg mina föräldrar. Det började att sjunga…

Minns inte hur länge jag var i havets djup. Plötsligt öppnar jag mina ögon och ser en vacker blå himmel. Jag hade kommit ur suget och kommit upp till ytan! Det var bara en sak att göra, undvika att krossas mot klippor, försöka simma in mot viken och komma tillräckligt nära någon klippavsats för att ta mig i land. Att låta sköljas med av en våg – ungefär som bodysurfing.
Det mest fantastiska inträffar, en våg lyfter upp mig, jag följer med den och hur ena ögonvrån ser jag en utskjutande klippa. En ren reflexrörelse följer, jag sträcker armarna snett åt höger så mycket jag kan, greppar tag om en avsats och blir hängande medan vågen fortsätter framåt.

Av ren vilja och muskelkraft drar jag mig upp. De ojämna lavaklipporna gör att jag hittar hål och andra ojämnheter att sätta fötterna i. Några kvicka klätterliv, och jag känner mig på säkrare mark. Jag sätter mig på en avsatts, en hylla, och tittar uppåt. Då har jag cirka tio meter att klättra, nedanför har jag viken där brutala vågor rullar in.

Jag klättrar upp, rasar ihop helt utmattad, och känner för första gången värken i höger höft. Jag drabbas av frossa och chocken kommer. Mina fyra resekompisar däribland pappa rusar fram till mig plus andra nyfikna åskådare. Det har varit stressfyllda upplevelser för samtliga. När mina vänner upptäckt att jag var försvunnen hade de sprungit ut på närmaste väg för att stoppa bilar och be om hjälp. Det var inte mycket att göra.

Det var en hemsk upplevelse på Lanzarote i april 1986. Chocken satt i länge. Den tog tid att arbeta bort. Det var minst lika jobbigt för min pappa med ständiga mardrömmar om nätterna. Händelsen gick i repris och han upplevde återigen att jag låg i havet och kämpade mot vågorna och försvann. Han vaknade av att han skrek på hjälp.

En del obekväma tankar kom efteråt. Mamma var inte med på resan, det var ju en far -och sonresa tillsammans med min bäste ungdomskompis och hans pappa plus en annan nära vän. Om jag nu hade drunknat, och pappa hade kommit hem ensam till mamma, ja, hur ger man en förklaring till att ens enda barn, enda son, råkade drunkna. Pappa behövde inte komma med någon förklaring.

Jag har under lång tid tänkt skriva om den här händelsen. Notisen om pappan och sonen på Mallorca fick mig att gå igång. Före händelsen på Lanzarote var jag ett vattendjur. Sedan följde vattenskräck som tog tid att arbeta bort. Det närmaste året efter händelsen fick jag tvinga mig att gå ned i vattnet. Jag var ung och dum (nu är jag bara ”och”…) och fick respekt för hav och vatten.

Och i denna stund tänker jag på de anhöriga till pappan och sonen som omkom på Mallorca.

På youtube finns flera dramatiska filmklipp från Los Hervideros som turister och besökare har tagit.