Regionalregeringen Junta de Andalucia förbereder nu en ny lag som ska bestraffa kommuner ekonomiskt för att de inte tar bort gamla symboler och emblem från Francotiden på gator och torg. De kommer inte att få del av regionalregeringens biståndsprogram. Sedan i våras sitter flera kommunister i regionalregeringen och förslaget kommer från vänsterpartiet, Izquierda Unida. Av Ola Josefsson
Talesmannen för vänstern i parlamentet i Andalusien är José Antonio Castro som tillhör Andalusiens kommunistiska parti, PCA, som har Hammaren och skäran som symbol.
Debatten kring Spaniens gamla symboler är intressant att följa. Med allt från det första katolska kungaparets erövring av den ”nya världen” till republikens dagar, epoken med Franco till Hammaren och skäran som syns allt oftare.
För några år sedan var jag i Málaga centrum en mörk och ganska kylig höstkväll. Det var den 20 november och de som är insatta i Spaniens fascinerande historia vet att det är Francos dödsdag. Krafter på den högerextrema kanten brukar utnyttja datumet precis som högerextremister i Sverige utnyttjar Karl XII dödsdag tio dagar senare.
På min vandring utmed shoppinggatan Larios mötte jag en antifascistisk demonstration i ett annars lugnt Málaga. Mellan 20 till 30 personer tågade efter den kommunistiska Sovjet-flaggan med Hammaren och skäran, och med en knuten högernäve.
Ett emblem som ligger bakom 100 miljoner människors död. Hur många ytterligare hundratals miljoner människor som levt i skräck under den symbolen kan man bara gissa sig till. Hammaren och skäran är en symbol som inte är förbjuden i Spanien. Vid upplopp i Madrid eller Barcelona är den ganska vanligt förekommande tillsammans med den republikanska flaggan med de horisontella fälten med de tre färgerna rött, gult och violett.
I oktober 2007 klubbades lagen ”Ley de Memoria Histórica”, eller det historiska minnet igenom av Zapatero-regeringen. Lagen skulle erkänna offren på båda sidor under spanska inbördeskriget, och offren därefter under Francisco Francos diktatur.
Lagen förbjuder politiska sammankomster på officiella platser i samband med Francos dödsdag den 20 november och innebär också att Francosymboler på offentliga byggnader och andra platser ska monteras ned
Så var det tänkt men det har inte blivit så. Resultaten av lagen har i stort sett uteslutande handlat om de som dödades i kriget av Francos trupper och därefter. De som blev offer för röd terror hörs inte i mediebruset.
Nyligen avled den gamle Stalinisten Santiago Carillo som var delaktig i att tusentals människor avrättades i Paracuellos del Jarama. Han hade kunnat ställas till svars för sina handlingar men Baltasar Garzón lade ned förundersökningen, en domare som står PSOE nära. Att över tusen personer avrättades av de röda i Málaga mellan den 18 juli 1936 fram till den 7 februari 1937 nämns inte liksom blodbadet i Ronda där människor kastades utför klippbranter. Antalet offer för den röda terrorn i landet uppgick till sammanlagt omkring 38.000 personer enbart under sommaren och hösten 1936.
När man tar del av PSOE:s projekt, det historiska minnet, frågar sig vän av ordning om ett människoliv är lika mycket värt beroende på om det är vänstern eller högern som dödar.
Att demokratiska friheter kränktes under den andra republiken nämns inte. Många på den republikanska sidan sa att de kämpade i att försvara demokratiska ideal men i verkligheten var det revolutionära ideal som inte var mindre totalitära än den andra sidan. De var rebeller.
Som det mesta i det politiserade Spanien är även det Historiska minnet politik. Det är PSOE-politik signerad José Luis Rodríguez Zapatero. Den tidigare socialistiska regeringen subventionerade otaliga föreningar och pumpade in pengar i stiftelser och fackföreningar gällande det historiska minnet. Det rörde sig om tiotals miljoner euro när landet var i ekonomisk kris. PSOE:s mål var att få fram en ”officiell åsikt”, en enda sanning.
Kritik mot lagen över det historiska minnet börjar höras. I en debattartikel i dagstidningen ABC skriver författaren och den spanske politikern Juan Van-Halen Acedo att Partido Popular som har egen majoritet i regeringen bör skrota lagen.
Historiker, lärare, forskare och författare uttrycker sin oro och upprördhet över försöken att censurera yttrandefriheten för historisk forskning. De kräver att forskare fritt ska kunna utöva sitt arbete på det sätt som de anser vara mest lämpligt.
Lagen över det historiska minnet är avsiktligt förvirrande, den är snedvriden och förvrängd och har att göra med ideologiska positioner.
Det är dags att lägga ned det historiska minnet för att i stället satsa på ett opartiskt museum över det spanska inbördeskriget. Ett museum som berättar vad som hände, varför det hände och varför vissa saker inte inträffade. Bjud in ansedda historiker och låt museet bli en lärdom.
Jag läste för ett tag sedan en intervju med artisten och konstnären Francesc Torres. Han menar att det tyder på en intellektuell fattigdom att inte Spanien har ett museum över inbördeskriget. Spanien är ett land som inte respekterar sig själva. Ett land som är oförmöget att skapa sin egen kultur på ett djupgående sätt.
