Efter över 30 år i musikindustrin har Monica en imponerande resumé. Hon har minst sagt hunnit med mycket. Medlem av det välkända bandet Wizex, musikalartist, melodifestivaler, arbetat och uppträtt med allt från Lasse Berghagen och Peter Jöback till Ace of Base, Celine Dion och Michael Bolton för att nämna några artister inom musikeliten. Av Katarina Lindevall
Jag kan inte låta bli att bli nyfiken. Därför bestämmer jag träff med Monica på strandpromenaden i Marbella för att äta lunch i solen. Monica gör att man känner sig bekväm med en gång. Hon är avslappnad, har mycket energi och det känns som om man kan prata med henne om precis vad som helst.
Har du sjungit hela ditt liv?
Hela livet! Sjöng innan jag började prata. Det är en sådan där medfödd grej. Det har alltid funnits där, alltid. Jag började sjunga i kyrkokör när jag var sex år. Då hade jag mitt första soloframträdande i kyrkan på Lucia.
Tror du att alla kan lära sig att sjunga?
Ja, absolut. Alla kan lära sig att sjunga någorlunda rent, men har man inte talangen medfödd så kan det ju bli svårt att bli någon Jussi Björling förstås. Antingen har man talangen eller så har man den inte.
Hur började ditt professionella liv?
Jag var 16 år och hade vunnit en talangjakt i Skåne som heter Sommarchansen. Det är Kvällsposten som anordnar den och den har funnits i alla år. De ville att jag skulle komma och sjunga på Malmöfängelset. Javisst, tänkte jag, tog min tolvsträngade gitarr och gav mig av. Där gjorde jag mitt första gig som jag fick betalt för. 300 kronor och ett ”Fri- och lejdebrev” som gjort att jag sluppit inbrott!
Du spelar gitarr också?
Jag spelar gitarr, piano och munspel. Men det är inget som jag egentligen gör så ofta eftersom jag själv tycker att jag spelar för dåligt och därför hellre låter en riktig musikant spela så jag kan fokusera på att sjunga. Då blir det bättre. Men visst, jag har jobbat som trubadur förr om åren.

Det var så hon började som 16-åring. Född i Stockholm men uppvuxen i Bjärred, utanför Malmö. Efter det där första giget började Monica spela med diverse musiker i Malmö som hon träffade genom skolan, allt från källarband till coverband. Hon berättar att hon alltid varit väldigt social, även om hon hävdar att hon var den tystaste vid middagsbordet hemma. Vilket inte säger mycket då hon beskriver sin familj som mycket högljudd och att alla älskar uppmärksamhet.
– Det är ett sådant oväsen när vi alla träffas, och det är inte omöjligt att någon bara ställer sig upp och skriker ”Nu vill jag vara i centrum!” Som en riktig italianofamilj, skrattar Monica.
Ingen blyghet i generna, alltså. Monica berättar dock att hon kan vara lite blyg om hon inte är på plats i egenskap av sångerska utan i ett privat, okänt sällskap.
Är du nervös innan du går ut på scen?
Nej, aldrig. Inte jag. Jag tycker det är fånigt att folk säger att man ”ska” vara nervös inför ett framträdande. Laddad är en sak, men inte nervös. Det finns ingenstans jag känner mig så trygg som på en scen! Jag har varit nervös en gång i mitt liv och det var när jag skulle börja repetera musikalen FAME på Chinateatern i Stockholm. Det var mitt första teaterjobb och många var sådär ruggigt rutinerade, som Petra Nielsen, Blossom Tainton, Peter Jöback och Karl Dyall. Då var jag nervös! De var så erfarna och här kom jag från absolut ingenstans. Jag var 32 år och skulle ha en av de ledande rollerna, engelsklärarinnan. På vägen till första mötet – kollationeringen, då man läser igenom hela manuset – fick jag stanna bilen för att kräkas. Men så fort vi började sjunga gick det över. Det spelar ingen roll hur lång erfarenhet du har om du är bra på det du gör. Är du bra så är du bra.
Har du någon idol i Sverige?
Jag tycker Lisa Nilsson är en fantastisk sångerska. Henne har jag turnerat med i Europa. Jag beundrar Sarah Dawn Finer som jag har sjungit tillsammans med i gospelkören One Voice sen hon var 12 år. Louise Hoffsten har jag turnerat med – hon är ett proffs! De är fantastiska men de har aldrig känts sådär ouppnåeliga eftersom jag känner dem. Därför har jag aldrig haft någon specifik idol.
Men utanför Sverige då?
Michael Jackson var en av dem. Jag uppskattar hans konstnärskap otroligt mycket. Sen är jag barnsligt förtjust i Betty Midler. Det är nog den enda artist som jag skulle kunna betala nästan vad som helst för att se live. Hon är så gränslös och härlig. Sjunger bra, skriver bra, agerar bra. Spontan och vågar tänja gränserna!
Jag har bara skrivit ett enda beundrarbrev i hela mitt liv och det gjorde jag för ett par år sedan. Då hade jag varit och sett Sissela Kyle i hennes enmansföreställning ¨Våra dagar är räknade¨ som hon spelade på Rival i Stockholm. Jag blev helt tagen! Hon var så fruktansvärt bra. Jag är jättekräsen och dömer lätt, men jag var helt förtrollad och satte mig ner och skrev ett brev till henne efteråt. Jag skickade med en av mina skivor och så skrev jag sist: ” PS: Fast jag sjunger bättre än du¨. Efter några dagar fick jag faktiskt svar och hon tackade för brevet och skrev längst ner: ¨Ja, du har rätt. Du sjunger jävligt mycket bättre än jag!¨. Vi skojar om det när vi träffas i Stallfåglarna, vår teaterorden.
Vad är det roligaste du har gjort i ditt professionella liv?
Jag har fått glädjen att göra så vansinnigt många saker. Men det jag gjorde med Wille Crafoord för ett par år sedan är svårslaget. Han startade något som heter Hovturnén, som innebär att man rider till häst mellan olika slott och herresäten i Skåne. Under dagarna red vi och stannade vid någon glänta i skogen där det ställts upp catering med champagne och lunch. Sedan red vi ett par timmar till, tills vi kom fram till spelstället. Man turnerar alltså till häst. Det är alla möjliga artister som har varit med, bland annat Lill Lindfors och Christer Sandelin. Vi red tillsammans, lirade tillsammans, åt middag, sjöng stämmor till fyra på morgonen och sen var det upp och hoppa igen inför nästa dags ridning. Det var bara lycka från början till slut under tio dagar. Det enda man behövde vara orolig för var vädret eftersom vi spelade utomhus.
Hur lär man sig att värdera sig själv som artist?
Jag lever efter en devis som Charlie Norman lärde mig för många år sedan. Jag var 36 år och kände att jag började bli för gammal för att stå i TV och köra bakom andra artister som var hälften så gamla och hälften så bra som jag. På den tiden tackade jag ja till alla jobb som erbjöds, eftersom jag var ensamstående med två barn. Musiken var min huvudinkomst under cirka 25 år. Men att behöva tacka ja till allt gjorde att jag kände att det ibland blev på bekostnad av min kärlek till musiken. Många gånger stod jag där och tänkte varför tog jag på mig det här giget? Jag tycker ju inte att det är roligt! Och då blir det fel. Jag sjunger fel, får ångest och blir hes, och det hela utvecklas till en dålig spiral.
Jag hade i samband med dessa tankar ett samtal med Charlie Norman en gång när vi satt och väntade backstage och han sa: – Du ska ställa tre krav på ett gig. Det ska vara roligt, utvecklande och bra betalt. Om det uppfyller två av tre, då kan du tacka ja, men annars ska du tacka nej.
Det har ju blivit en del: 3 melodifestivaler, 8 musikaler, körat bakom Celine Dion och Michael Bolton, och sjungit i Johnny Olssons Storband i 20 år. Turnerat och backat upp Berghagen, Dr Alban, Lill-Babs, Isabella Scorupco och många andra kända artister över halva världen. När det gäller att tacka ja till gig tänker jag alltid på Charlies motto, och försöker behandla min kärlek till musiken med respekt. Musiken är så viktig. Vad skulle livet vara utan musik?
Du har gjort så oerhört mycket! Dra resumén, Monica!
Från 6 års ålder sjöng jag alltid i kören i skolor och kyrkor. Vid 16 år hade jag alltså mitt första betalda gig, på Malmöfängelset. Sen sjöng jag i coverband och pianobarer i Malmö. Mellan 19 och 22 år var jag vokalist i Wizex tillsammans med Kikki Danielsson, och var med i Melodifestivalen för första gången. Sedan fick jag knutor på stämbanden och jag var tvungen att vara tyst i 13 månader. Det kommer från att jag sjunger starkt. Och jag kan inte sjunga på något annat sätt för då kommer inte känslorna fram.
Efter den tysta perioden började jag sjunga igen, då på pianobarer och med countryband. 1984 såg mamma en annons i tidningen att Sunwing sökte entertainers, och där uppträdde jag i sex säsonger och breddade min repertoar ytterligare. Jag flyttades över till Club 33 där jag för Hotel 33 skrev och satte upp shower till hotellen. En av dem var ”Top of the Pops” där man imiterade olika stjärnor. Den levde kvar i säkert 10 år inom koncernen.
Sista säsongen blev Rhodos 1987 där jag träffade min första man och blev gravid med vår äldsta dotter. Då flyttade vi till hans hemstad Stockholm, där jag fick jobb jättefort tack vare Lilling Palmeklint som är en av Sveriges mest anlitade körsångare och som jobbade med oss på Rhodos. Hon tog med mig på körjobb i studio för att jag har ett bra musiköra, är tonsäker och kan sätta stämmor väldigt snabbt. Detta jobbade jag sedan med i jättemånga år. Sjöng på skivor med Lasse Berghagen, Robban Broberg, Ronny och Ragge, Jennifer Brown och många andra. Jag körade både i studio och i TV samt sjöng med olika band som freelance. Som freelance gör man ju allt.
Under nästan hela 1990-talet gjorde jag musikaler. Det började med FAME på Chinateatern 1992 fortsatte med bland annat Carmen på Riksteatern och Kristina från Duvemåla. Sammanlagt gjorde jag 8 musikaler. Det är ett heltidsjobb som ofta innebär föreställning 6 dagar i veckan. Jag körade bakom Celine Dion och Michael Bolton och turnerade med Louise Hoffsten runt hela Skandinavien.
Min andra melodifestival var 1993 då jag gjorde låten ”Vågornas sång” solo. Två år senare gjorde jag duetten ”Himmel på vår jord” med Tina Leijonberg.
Jag har förutom festivalerna varit med i massor av tv-program, som Så ska det låta, Nyhetsmorgon och Go’kväll, har arbetat som voice-over och dubbade exempelvis förra året Whoppi Goldbergs karaktär i Toy Story 3. Jag har också gjort andra filmer fast mest småroller i exempelvis Aladdin och Skönheten & Odjuret. Jag är fortfarande auktoriserad Disneyröst i Sverige för alla elaka kärringar, haha. Det är inte bara tecknat utan även ungdomsserier som dubbas. Där får jag alltid spela elaka bitchar. Den elakaste du kan tänka dig. Askkungens styvmor, sjöhäxan Ursula i Lilla Sjöjungfrun, Drottningen i Alice i Underlandet. Ett år var jag rösten till Snövits styvmor/häxan i Disney on Ice och skrämde till och med mina egna barn under föreställningen!
Jag sjöng i storband under 20 år. Jag började när jag var 30 år och det var en helt ny erfarenhet för mig. Nu handlade det inte bara om att som sångerska driva bandet, utan att samspela med musikanter på ett helt annat sätt, bundna av noter. Vi spelade på galor som Guldbaggen, Nobelfesten och företagsmiddagar. Sådana ställen vill ofta ha storband, det passar liksom med smoking och långklänning och 18 man på scen. Detta gjorde jag i många år. Jättekul och utvecklande. Och bra betalt – så det uppfyllde alla tre av Charlies krav.
Den artist som har varit lättast eller roligast för mig att sjunga cover på, där min röst passar, är Tina Turner. Men för mig har det alltid varit viktigt att jag tror på det jag sjunger. Det måste fästa liksom, bottna. Jag måste känna att jag verkligen kan leverera en text. Känslan att ”nu ska jag berätta något som berör”. Och i countrymusiken finns det utrymme för sådant. Countryn är oerhört respekterad och populär i USA och i den är det bara en fördel att ha några år på nacken och vara gift och skild två gånger…
Efter samtalet med Charlie Norman förstod jag att musiken betydde mer för mig än jag insett. Jag ville inte kompromissa mer och ta på mig jobb som inte gjorde mig glad eller fyllde minst två av de tre kriterierna. Efter alla år i branschen värderade jag mig själv högre, och började tacka nej till sådant som inte gjorde mig nöjd. I samma veva började jag arbeta som översättare och tolk – min andra kärlek är språk. Mina döttrar var också i en ålder då jag behövde lägga mer tid på dem så det passade bra att göra någonting annat. Musiken kommer alltid att vara min första prioritet men det har fungerat för mig att kombinera dessa två yrken.
På våren 2009 fick jag ett erbjudande om att åka till Kina och spela, men alla mina reguljära manliga kompmusiker var upptagna. Då fick jag idén att starta ett tjejband istället och Country Rox föddes. Hösten 2010 vann vi Country-SM dubbelt upp – både vår kategori rock/pop och publikens pris. Vi var mycket stolta! Vi är 14 kvinnliga musikanter som turas om att spela i en sättning på 6 personer. Alla är professionella musiker och har många uppdrag så vår mångfald gör det möjligt att vara med i bandet samtidigt som man kan ta andra gig. Som en fotbollstrupp där jag är tränaren.
Country Rox spelar över hela Norden, men främst under sommaren då det är festivalsäsong. Vi gör också en hel del inom ¨Kultur i Vården¨ – en satsning som Stockholms Stad gör för långtidssjuka. Vi underhåller på psykavdelningar, bland cancersjuka och på äldreboenden. Det känns som en viktig uppgift.
Idag är Country Rox i stort sett den enda anledningen till varför jag ibland lämnar Marbella. Tjejbandet och solokonserterna är det enda som lockar tillräckligt för att jag ska åka till Sverige. Barnen och vännerna får komma hit istället!
Berätta vilka du har sjungit med?
Oj, låt mig tänka. Celine Dion, Michael Bolton, Lasse Berghagen, Peter Jöback, Karl Dyall, Thore Skogman, Lill-Babs, Lill Lindfors, Louise Hoffsten, Just D, Wille Crafoord, Michael Samuelsson, Lisa Nilsson, Lasse Lindbom, Christer Björkman, Kikki Danielsson, Janne Schaffer, Blossom Tainton, Henrik Schyffert, Isabella Scorupco, Ace of Base, Janne Loffe Karlsson, Marie Bergman, Sylvia Vrethammar, Carola, Lisa Nilsson, Eva Attling, Dr Alban, Lili & Sussie, Mats Ronander, Gladys del Pilar, Kayo, Hayati Kafé, Charlotte Perelli, Pernilla Wahlgren, LaGaylia Frazier, Victoria Tolstoy, Lasse Holm, Görel Crona, Rafael Edholm, Tina Leijonberg, Gabriel Fors, Sarah Dawn Finer, Lena Philipsson, Triple & Touch, Maria Lundqvist, Jennifer Brown, Emilia, Kalle Moraeus, Roger Pontare, Uno Svenningson, Jan Johansen, Sara Löfgren, Anders Lundin och säkert en massa fler som jag inte kan komma på just nu.
Det blir mer och mer vanligt att artister låter sina röster manipuleras. Gör man något med din röst i studion?
Nej, det hoppas jag inte. Man lägger på lite reverb, som låter mer som om man står i en kyrka eller ett garage. De ger mer rymd till rösten. Men i övrigt ingenting.
Blir man som en riktig sångerska provocerad av låt säga Britney Spears och liknande artister som inte kan sjunga speciellt bra men har blivit världsberömda ändå?
Ja, det blir man väl, men jag försöker att låta bli. Fast det är klart att världen inte är rättvis. En artist som inte klarar en liveinspelning utan tekniska förändringar är inte värd namnet. Men branschen är godtycklig och styrs av annat än talang. Tyvärr.
Har du drömt om att slå i USA?
Ja, det hade ju varit vansinnigt kul. Men det har inte blivit så. Mycket handlar om kontakter och en hel del tur. Och pengar. Som ensamstående tvåbarnsmor har jag inte haft möjligheten.
Du som har medverkat i tre melodifestivaler, är det inte otroligt krävande?
Jo, det kan det kanske vara. När jag var med 1995 i Malmö turnerade jag med Riksteatern samtidigt och flängde upp och ner över landet med flyg varenda dag hela veckan, rep i Malmö och föreställning i Norrland. Men idag är det ännu mer media runt festivalen än vad det var då. Det är nästan det enda som bevakas av media under hela våren. Det gör att det blir jättesvårt för andra artister som inte vill vara aktiva i det forumet att exempelvis kunna släppa skivor för att få det mediautrymme man behöver.
Kan det vara pinsamt att vara med i melodifestivalen?
Inte nu, men förr kunde vissa tycka att det var töntigt. Men nu är det jätte-¨crediga¨ artister som deltar, i år är Eric Gadd med, som är en av de högst respekterade artister vi har. Många stora namn har varit med på senare år som man inte hade kunnat tänka sig skulle ställa upp förr i tiden.
Du har varit otroligt aktiv genom åren. Har du aldrig känt dig utbränd?
Jo, men inte professionellt, då har det varit mer av privata anledningar. Problem inom familjen, mina båda föräldrars bortgång samtidigt som min andra skilsmässa. Jag kommer ihåg att jag skulle åka och lämna blommor på mammas grav där jag hade varit massor av gånger innan men hittade bara inte dit, körde bara runt, runt och grät. Det var sådana tydliga tecken att hjärnan bara inte ville längre. Men längre än så har det inte gått.
Är det mycket alkohol och droger i branschen i Sverige?
Visst partajas det en hel del, men jag är en extrem drogmotståndare. Och jag tror att det osar det om mig. Jag har varit i branschen i över 30 år men aldrig blivit erbjuden droger. Jag har aldrig ens sett någon dra en lina kokain, och tycker att det är korkat att knarka. För mig räcker det med vin och öl. I motsats till droger gör alkoholen ofta att vi har roligt tillsammans. Det skapas en gemenskap, medan det känns som att droger gör att man går in i sig själv. Det separerar folk och är inte socialt. Det är väldigt sällan jag ens smakar starkt – jag nöjer mig med öl och vin som jag kan kontrollera.
Har du en bästis i kändisvärlden?
Ja, i många år var det Tina Leijonberg, programledare i TV. Vi var ett radarpar i många år. Många nära vänner är musiker och sångerskor.
Varför flyttade du ner till Costa del Sol?
Jag har alltid trivts otroligt bra i Spanien. Jag hyrde tidigare ett hus på stranden utanför Valencia varje sommar, och har längtat efter att flickorna skulle bli stora så jag kunde flytta till Spanien. För några år sedan blev det äntligen läge att tänka ut vad jag ville göra för min egen del. Det har förstås varit mycket pyssel och avveckling, men nu känner jag att jag är här helt och hållet. Det är här jag vill vara. Jämt.
Om du kunde välja och vraka, vad hade du velat göra professionellt just nu?
Jag har en idé om att försöka få igång ett samarbete med ett hotell som har en rymlig restaurang med bra mat. Sedan vill jag ta hit svenska artister och sätta upp konserter för de skandinaver som vistas på kusten. Kanske jobba upp ett engelsktalande band här som jag kan repetera in och sedan låta artisterna i fråga komma ner och göra en föreställning eller två. Efter 33 år i branschen känner jag ju vansinnigt mycket folk.
Jag spelade nyligen på Puente Romano för Handelsbanken och tog då hit orkesterledaren och pianisten Anders Berglund och gitarristen Lasse Jonsson som har boende bortåt Nerja. Vi döpte bandet till Svenska Kustbandet – del Sol! Det ska vi också utveckla.
Efter tre timmar i solen, ett par glas vin, lite ost och mycket snack, skils vi åt. En typisk eftermiddag på Solkusten. Jag tänker för mig själv när jag går därifrån att det är otroligt vad en människa kan hinna med genom åren. Men det är väl så att om man jobbar med det man älskar så känns det inte som jobb. Jag är övertygad om att det inte är det sista vi sett av Monica Silverstrand. Vi väntar med spänning på om vi kan få ta del av den svenska musikeliten här på Costa del Sol.
Lycka till, Monica!