Varje andalusisk stad och by har sin egna pilgrimsfärder, för sina egna skyddshelgon och jungfruar. Lilla El Rocío sydväst om Sevilla är inget undantag, med den skillnaden att El Rocío nått kultstatus, och är den viktigaste och mest färgstarka Av Anders Olow
Foto: Ann-Marie Näslund

Ann-Marie Näslund vet. Hon har gått pilgrimsfärd till El Rocío flera gånger och är en äkta ”roceria”.
– Hela vandringen är som en enda stor osannolik fantastisk fest, säger hon.

Pilgrimsfärden till El Rocío lockar varje år nästan en miljon människor, mest spanjorer från Andalusien förstås, men även människor från övriga Spanien och andra länder, och tar flera dagar att gå. Vandrarna går tre huvudsakliga traditionella rutter från Sevilla (öst), Sanlúcar de Barrameda (söder), och Huelva (väst) samlade och organiserade av lokala brödraskap.

Målet för färden är en staty från 1200-talet av Virgen Del Rocío, som står i El Rocíos kapell.
Vandringen startar i veckan som leder fram till pingsthelgen och kulmen i den lilla byn El Rocío inträffar på natten till annandag pingst då det blir mässa, bön och jungfrun bärs ut.

Traditionellt bärs hon ut av Almonte brödraskap, som hävdar henne som ”sin egen”, men alla vill bära henne och de olika brödraskapen för äran att bära henne till nästa kapell för att avlägga ”artighetsvisit”, så hon bärs runt staden, besöker alla brödraskapens kapell under resten av dagen. Populärt kallad La Blanca Paloma (den vita duvan) är hon föremål för massiv vördnad i Andalusien, och stora folkmassor gör allt bara för chansen att röra vid jungfrun.
– Ibland kan man se hur föräldrar skickar fram sina barn via en skog av händer bara för att röra henne, berättar Ann-Marie Näslund. Det är bara att hoppas att de hittar tillbaka till sina föräldrar igen.

Efter det vandrar man hem igen.
– Dit i dur och hem i moll, säger Ann-Marie Näslund. Men det är minst lika mycket vandringen som är målet.
Några vandrar, några rider, det körs vagnar med storslaget dekorerade oxspann, bilar och jeepar. Som en enda stor zigenarkaravan. För det handlar inte om någon rak och asfalterad väg precis.
Ann-Marie Näslund berättar om svårforcerade breda och sandtjocka stigar, vägar som egentligen inte är farbara, likaväl som ridvägar och grusvägar. Och det går långsamt.

Det är ett väldigt stort välorganiserat maskineri för att få allt det här att fungera. En miljon människor på marsch från olika väderstreck som vandrar flera dagar behöver platser att sova på, frukost, lunch, middag, mycket vätska (med blandad styrkehalt), torr sherry blandat med fruktsoda, rebujito, är den typiska drycken tillsammans med öl och läsk, möjligheter för åtminstone en grundläggande tvättbaljehygien, sjukvård i beredskap…

Boskapsvagnar omgjorda till sov- och matvagnar och hela köksavdelningar med kockar och kallskänkor som inte gör något annat än servar vandrarna.

På kvällarna är det ofta fest. Kvinnor och män klär upp sig, man dansar, sjunger, äter och dricker och berättar rövarhistorier och då är det kanske inte alltid det religiösa inslaget som dominerar, men är det fest så är det. Och vem påstår att man inte kan blanda både bön och fest?
– Jag har ett tiotal klänningar hemma i garderoben med prickar och volanger för att kunna gå rätt klädd på pilgrimsvandringen, skrattar Ann-Marie Näslund.

Naturligtvis har olika vandrare olika syften med sin färd och det finns de som tar färden på mycket stort religiöst allvar. En del av dem avlägger ett slags tysthetslöfte och säger inte ett ord på hela vägen.
– På en sådan här fysisk vandring kan man också bli väldigt känslosam. När någon spontant stannar och börjar sjunga en stark passionerad sevillana är det lätt att bli blödig och börja gråta floder. Man vandrar tillsammans, delar glädje och tårar och kommer människor väldigt nära.

Det var just sevillanas som väckte den flitiga spanienresenären Ann-Marie Näslunds intresse för den här pilgrimsvandringen.
– Texterna i sevillanas fick mig att börja studera spanska, och särskilt intressanta var de som handlade om just den här pilgrimsvandringen.
– Det tog några år för oss att få de rätta kontakterna bland brödraskapen, men det lyckade efter idogt arbete!

Själva byn El Rocío liknar mest en kulisstad från någon gammal vilda västernfilm. Husen är byggda för att passa just den här högtiden. Ett mycket väl tilltaget vardagsrum med bar, matsal och stort kök. På gården bakom stall för hästar, oxar och mulor.
På andra våningen flera sovrum packade med våningssängar för gästerna.
– Förvisso ingen lyx, men ett pris som kanske får en att tro det, säger Ann-Marie Näslund.

Utanför husen finns ”parkeringsfickor” som består av träbommar med skylten ”Reservado Caballos” ovanför. Här kan du binda hästen medan du dricker och äter.
Vill man vara med på den här pilgrimsfärden kostar det mellan tio och femtontusen kronor men då ingår både mat, dryck och sovplats.