”Titta, här är dom. De reste med mig 19 mars 1970”, utropar Per-Egon Göransson, mera känd som Don Pedro i Carihuela i Torremolinos. I Don Pedros kartotek finns namn på tusentals svenskar som rest på någon av hans oräkneliga utflykter Av Ola Josefsson

Det händer titt som tätt att vi får brev till redaktionen från läsekretsen. Ett sådant brev kom från Åseda i Småland, från Gunborg och Eric Erlandsson.
”Tack för att ni finns, så att vi kan drömma oss tillbaka och läsa fina och intressanta reportage från olika platser i Spanien, som vi tidigare har besökt och kanske då främst Torremolinos”.

Gunborg och Eric Erlandsson skriver att de besökte Torremolinos första gången i mars månad 1970. Sedan dess har det varit deras semestermål en till två gånger om året.
”Vi kom från ett vintrigt Småland och landade efter 6-7 timmars flygning, då med ett propellerplan, på Málagas flygplats. Den ljumma havsvinden och alla dofterna kändes som ett varmt välkomnande. Vi kunde då ingen spanska och vår engelska var usel, men det visade sig, att vi inte behövde något annat språk än vår småländska”.
Dagen efter ankomsten hittade Gunborg och Eric, Don Pedros katalog som innehöll all vad de behövde veta. ”Förresten har vi den kvar fortfarande”.

När Svenska Magasinet besöker Per-Egon Göransson och visar honom brevet skrattar han, och börjar genast plocka i gamla papper och ta fram lådor. Det visar sig att han har ett stort kartotek med uppgifter på resenärer som han guidat genom åren. Det tar en stund och så hittar han uppgifterna över Gunborg och Eric Erlandsson från Åseda.
-De är inregistrerade hos mig sedan 19 mars 1970, då reste de med på en guidad tur som jag arrangerade, poängterar Don Pedro.

Don Pedro hittar även ett gammalt kort på ett litet nyfött barn. På baksidan läser jag: ”Resultatet av vår resa”, skriver ett lyckligt par.
-De hade väl räknat med att jag skulle betala underhållsbidrag…

I brevet nämner Gunborg och Eric även Siv Jansson. Vi hittar Siv som numera heter Ling i efternamn och bor några stenkast från Don Pedro i mysiga och trevliga stadsdelen Carihuela i Torremolinos.
-Jag känner igen dem, jag tror jag hade med dem på en resa till Granada, minns Siv när vi visar henne fotot av Gunborg och Eric som följer med brevet.

Och vad händer när man sitter med två av kustens kanske mest garvade och erfarna reseledare, har ett brev i handen från två resenärer från charterturismens vagga? Jo, historierna, anekdoterna kommer på löpande band och jag kan bara konstatera att utrymmet i tidningen inte räcker till. Det finns så mycket historia, så många minnen från en branschs barndom att det vore på sin plats med en väl genomarbetad dokumentation.

I brevet nämner Gunborg och Eric många ökända platser från dåtidens semesterparadis nummer 1 på Costa del Sol. Med kameran i hand tar vi oss en promenad genom stan.

Gunborg och Eric bodde på lägenhetshotellet Socoa och reste med Spiesresor från Köpenhamn. Hela Bajondillo-området låg orört, med sina vajande sockerrörsfält och utsikten över havet framför oss. Bönder körde sina åsnekärror på de små stigarna. ”Det var vår första anblick av vårt Torre och synen sitter fortfarande kvar på näthinnan”, skriver Erlandssons i brevet.
-Socoa, säger Siv. Jaha, det var ju vårt sämsta hotell vi hade på Spies, det var ju oftast bara finländare som fick bo där, minns Siv och skrattar.

Bajondillo-området bestod av sockerrör innan en franskmarockan fick tillåtelse att bygga nio hus på området – men det blev 21 hus innan allt var klart och fick smeknamnet Manhattan. Våra dagars diskussioner om byggnadstillstånd var knappast något som dryftades på den tiden.
-Det var så mysigt och trevligt. Det låg bara ett hus i det område som i våra dagar heter Playa Mar. Det var hästar och åsnor och kom det någon bil så var det en Seat 600.

Gunborg och Eric tog kontakt med Don Pedro och blev varmt välkomna. Den lilla matserveringen Piraten låg i samma hus och där kunde man äta svensk husmanskost. När de kom dit fick de hälsningen ”Välkommen i stugan”. ”Undra på om vi kände trivsel, när vi bänkade i den lilla soffan och blev serverade den goda maten”.
”Sedan blev det utflykter med Don Pedro, till hans speciella platser och vi minns vilken glädje vi såg, då främst i barnens ögon när han kom med den lilla bussen till byn, och delade ut klistermärke till dem”.
”Efter den första tiden där, var vi helt sålda för Torremolinos. Det blev sedan under alla år vårt efterlängtade resmål och som ett andra hem. Vi har alltid längtat tillbaka och det har blivit ett otal resor mellan Åseda och Torre”.

På 70- och 80-talet kunde man uppleva den genuina spanska kulturen med alla bodegor, gitarrbarer och mysiga dansställen med bra musik och underhållning. ”Eftersom vi lärde oss spanska något år senare, har vi rest runt och kunde då tala med det vänliga folket i byarna”.
Paret Erlandsson skriver att de har många diabilder från de första 20 åren. De fotade de gamla miljöerna och de pratglada herrarna på ”ljugarbänken”.
”Därför tittar vi gärna på de gamla bilderna, som fortfarande är i bra skick”.

Minnena från Quita Penas, Spaniens smutsigaste bodega, på Calle San Miguel, som Pedro kallade den, från La Bodega, La Campana och många, många fler är oförglömliga. ”På tal om Quita Penas, så när vi kom dit flera år senare, då var där en väskaffär”. Och visst stämmer det när Siv Ling senare visar mig var stället låg.
Förra året var det 20 år sedan Torremolinos blev egen kommun. ”Mycket har givetvis blivit bättre efter det att Torre blev fria från Málaga, som tidigare bestämde allt. Förresten var vi med när hela byn demonstrerade för att bli egna, det var en upplevelse”, minns Gunborg och Eric Erlandsson.

”Under alla dessa år, som vi åkte runt i Spanien både med bussar, tåg och bil, är vi väl förtrogna främst med Andalusien. Vi vill sända en eloge till Don Pedro, som vi mötte många gånger och till Siv Jansson (numera Ling, red. anm.) som har lärt oss mycket om Spanien”.
I brevet hänvisar Gunborg och Eric till en tidigare artikel i Svenska Magasinet från sommaren 2006. Där berättade vi om José Luis Mateos som öppnat ett museum med gamla bilder av Torremolinos och Costa del Sol.
Tyvärr, får vi meddela Gunborg, Eric och alla andra läsare att museet är stängt och att José Luis Mateos har gjort sig av med samlingen av gamla bilder över Torremolinos. Jag möter honom på gatan under promenaden genom stan. Åldern börjar ta ut sin rätt och projektet med museet blev lite för mycket för José Luis Mateos.

I sitt brev nämner Gunborg och Eric en DVD-film om det gamla Torremolinos. ”Saken är den, att vi gärna skulle vilja åka tillbaka igen, men på grund av vissa besvär, vet vi inte när det kan bli av”.
För dem skulle filmen betyda väldigt mycket, skriver de i brevet.
Brevet från Gunborg och Eric Erlandsson avslutas med orden: ”Med varma hälsningar till redaktionen, Don Pedro och många, många, som vi mött på alla våra resor. Hoppas att redaktionen kan sända oss ett svar. Tack på förhand”.
Ja, här kommer svaret. Dessutom sänder vi en DVD-film om det gamla Torremolinos till Gunborg och Eric tillsammans med detta nummer av Svenska Magasinet.