På de skogsklädda höjderna gör sig 82 herrar och 28 damer redo. Alla väntar på att en ”shotgun” ska fyras av… Text & Bild: Anders Olow

Club de Campo de Córdoba ligger hänförande vackert och högt i ett naturområde av skog, men dold för den som inte varit här förr. Efter att ha fått tre olika vägbeskrivningar av lika många vänliga människor på tre olika bensinstationer hittade jag så småningom avfarten utan namn som bar i väg i 90 grader rakt in bland de täta träden.

En bit in på den slingriga, smala och stigande vägen stod en portal i trä med målade bokstäver som talade om att det här var en naturpark. Stundtals påminde det om mina småländska skogar där hemma.
Här fanns vandringsleder för dem som likt Mark Twain menar att ”golf is a good walk spoiled”.

För mig är det tvärtom. Likadant är det för de 110 andra gentlemän och damer, alla över 50, som denna tidiga gryning sökt sig till platsen för den Andalusiska Seniortourens tredje tävling för säsongen. För oss är golf snarare en väldigt berikande promenad… i alla fall för det mesta. Till och med en sport.
Flera trolska slöjlika moln låg fortfarande kvar lägre än klubbhuset i fåfängt försök att undvika att bli sönderslitna av den stigande solen. Mellan träden anar jag en oerhört kuperad bana.

På den Andalusiska Seniortouren spelar man 18 håls poängbogey med full hcp. Jag hade trott att det skulle vara Open som Seniortouren där hemma, men här finns de som har hcp ända upp till 36. Uppdelade i två klasser dock, ja, egentligen tre klasser, damerna bildar sin egen. Vi var sju med singelhcp och jag hade lägst. Poängbogey med hcp – det är då man inser att det inte alltid är bäst med lägst hcp. Särskilt inte som det nu mest är en ”bar-hcp” som min gode vän Christer kallar det. En sådan där hcp man skryter om i baren, men sällan egentligen klarar.

I receptionen sitter en ung flicka och tar emot oss. För 40 euro får jag spela tävlingen, slipper greenfee, och blir bjuden på mat efteråt. Dessutom har jag chansen till ett generöst prisbord med kristallvaser, väskor, jackor, bollar – alla med Unicajas logga på. Det är nämligen de som är huvudsponsor. Det heter ju Circuito Seniors Gran Premio Unicaja. I år med en romersk tolva framför. Så pass länge har den spelats.

Det enda som krävs är att jag har spansk licens och det har man ju.

Inte undra på att den här touren är så populär! Hade jag valt och spela här en vanlig vardag och sedan äta mat i klubbrestaurangen hade det kostat det dubbla! Jag försökte att vara med redan när den andra tävlingen för någon månad sedan spelades på Arcos Gardens söder om Sevilla, men var för sent ute – 200 hade anmält sig och spelfältet var maximerat till 100! Men så är Arcos Gardens också en mycket attraktiv bana med greenfee därefter.

Fler och fler av oss samlas i klubbhuset för att få i oss lite typisk spansk frukost – en stark kopp kaffe och en rostad brödskiva – en bra start för en sportslig utmaning på drygt 4 timmar!
Nästan alla är spanjorer, några är britter och vad jag kunde se, två svenska namn, mitt eget och en Bertil G som jag letade efter men inte kunde hitta. Han hade inte kunnat komma visade det sig.
Jag köpte en hink bollar för att få in golf-svingen i rätt tempo på drivingrangen. Vi var tre stycken som hade den ambitionen.

För att dra runt ett så pass stort startfält och dessutom få in alla spelare ungefär samma tid är det shotgunstart satt till 9.30. Jag startar från tvåan med två britter, Graham Broom och Michael Furnival. Det är de två andra med lägst hcp. Startlistan är helt enkelt hopsatt utifrån hcp.

Tvåan är en par 5 med uppförslut. Nere i dalen där drivern landar är man helt omgiven av barrskog på båda sidor av fairway, nästan som vilken svensk skogsbana som helst. Väl uppe på green känns det som du står ovanför trädgränsen. Utsikten är vidunderlig miltals bort över de trädbeklädda höjderna.
Green är snabb och fin så jag tre-puttar för en bogey. Det gör Graham också.

Graham är snickare, kommer ursprungligen från Sheffield, och bor i Los Boliches och har blivit god vän med Michael här nere i Spanien där de båda bott i många år. Han är singel, men visste exakt var Kalmar låg för där hade han en gång haft en svensk flickvän.

Michael är från Manchester och har arbetat med forskning inom farmaci och berättar med stor inlevelse om en massa roliga experiment han varit med om. Ett av dem ledde fram till Zovirax, världens mest använda salva mot herpes. Salvan hade två ingredienser som absolut inte lät sig blandas – nån australiensisk vätska och nån annan vätska som jag nu glömt. De hade försökt med uppvärmning och kyla och inget hade lyckats. Tills de försökte med att blanda de båda ingredienserna med så hög hastighet som möjlighet. Fram med en gammal utombordare, på med en specialvisp och sedan full fart! Snabbare och snabbare tills de lyckades och ingredienserna förblev sammanblandade utan att dela på sig. Det är sådan experimentlust som ger storsäljare inom farmacin. Det är sånt man lär sig på seniortouren.

Vi gjorde var sina bogeys och fortsatte.

Jag avslutade med att sätta min nya Bridgestone boll rakt in i en tall som stod i vägen för min lite väl drawade bollbana.

Inne i klubbhuset vankades det mat – en stor buffe med både tapas, kött och fisk. Därtill öl och vin.
Vid bordet sitter John Robilliard, tomatodlare från de engelska öarna men som bott 20 år i Torremolinos och bland annat drivit en bar som heter Wonkey Donkey. John blev seniortourmästare både 2007 och 2008, får alltid 36 poäng och har alltid haft 17 i hcp – åtminstone så länge de andra kan minnas.
John spelar alla tävlingar han kommer åt och på all fritid där emellan. Han är medlem i flera klubbar och var oerhört flitig med att rapportera in alla resultat från alla tävlingar till engelska Golf News.
Han har verklig koll på läget och vet att berätta att det förra året hade varit middag vid dukat bord med slipade glas och brutna servietter, inte som nu buffé. Men det är väl krisen gissade han.

Det är god stämning runt bordet, stundtals rå men hjärtlig, alla har sina stories, och namnen på än den ena än den andra golfbanan studsar runt och vägs med argument för och emot.
Det här är ett gäng som umgås, skrattar, och spelar golf. I den ordningen.
En spanjor med hcp 13 vann på 40 poäng. Det är honom väl unt.
Nästa gång blir det Granada. Då kanske jag får prata lite spanska också…

Info finns på www.fga.org