När Bosse Larssons Malmö FF spelade final i Europacupen för mästarlag den 30 maj 1979 mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München mönstrade ”iff-iff” en startelva med bara skåningar. Jag tänkte på det när jag följde tv-sändningen av Champions League-finalen Barcelona-Manchester United Av Ola Josefsson
Barcelona hade elva utländska spelare från sju olika nationaliteter i truppen. Tiden står inte stilla och förutsättningarna förändras vilket jag är medveten om.
Det insåg även Europas toppklubbar på 90-talet och hotade med att starta en privat liga med gigantiska tv-avtal som skulle ge klirr i kassan till Europas bästa klubbar. I början på 2000-talet satte klubbarna extra press på UEFA och Champions League. Utmanarna gick under namnet G-14 och bestod, trots namnet, av Europas 18 rikaste klubbar. Årets vinnare Barcelona har aldrig varit med i klubben, däremot Valencia och Real Madrid. Den 15 januari 2008 upplöstes visserligen organisationen, och ersattes av European Club Association med 100 medlemsklubbar.
De rikaste klubbarna och UEFA skulle komma att mötas på halva vägen. De rikaste klubbarna ville vara garanterade en plats i Champions League även om de kanske inte blev mästare i sin liga. Och så blev det.
När Europacupen för mästarlag gjordes om till Champions League säsongen 1992/1993 skulle det innebära ett rejält uppsving för de bästa klubbarna i Europa. Men förändringen skulle även innebära att glappet ökade mellan de bästa och de lite sämre klubbarna.
Fram till 1997 fick mästarlagen endast spela i Champions League. Sedan säsongen 1997/1998 kan även lag placerade som tvåa, trea och fyra i vissa ligor delta i Champions League. Andra länder (läs: sämre länder) som norska, danska och svenska måste spela upp till tre kvalmatcher för att kvalificera sig.
Barcelonas seger mot Manchester United värderades till otroliga 1,1 miljarder svenska kronor vilket skapar oerhörda ekonomiska muskler inför framtiden. Barcelona kan känna sig säkra på en plats i nästa års Champions League då Spanien i stort sett har fyra platser vikta. Spanska La Liga i all ära men det är Champions League som gäller för Europas storklubbar. Den egna ligan är bara ett delmål.
Att det har varit val till Europaparlamentet har gått obemärkt förbi för många madrileños. Valet till president i laget och institutionen Real Madrid ses av många som betydligt viktigare i storstan. Den 28 maj presenterades den 62-årige företagaren Fiorentino Pérez som presidentkandidat inför ett hundratal journalister. I skrivande stund tvivlar ingen på att någon annan kan komma ifråga som president i Real Madrid.
Señor Pérez var president mellan åren 2000-2006. Den gången vann han valet på att han lovade köp in de bästa spelarna till Real Madrid och att göra laget till världens bästa klubblag. Det gjorde han den gången med nyförvärv som Beckham och Zidane och samma toner hörs igen.
Fiorentino Pérez har en ny slogan, ”Vuelve la ilusión” – illusionen återvänder – och säger ”att under 70 år har Real Madrid varit ett riktmärke på den här planeten. Vi ska återta vår plats i världen och vi lever med illusionen att världen väntar på oss”.
Nästa år är Santiago Bernabéu-stadion i Madrid spelplats för finalen i Champions League. Då kan scenen vara en annan jämfört med i år. Som exempelvis att Real Madrid har vunnit ligan, Copa del Rey och spelar final på hemmaplan i Champions League – och vinner.
Det lär knappast någon annan spansk La Liga-klubb klara av – Barcelona och Madrid spelar helt enkelt i egen division. Skillnaderna kommer att fortsätta att öka mellan de bästa och de lite sämre klubbarna.
Klubbarna kommer även i fortsättningen att likna främlingslegioner. Utom möjligtvis Athletic Bilbao som bara tillåter spelare från Baskien. Att Athletic gör om bedriften att vinna La Liga två år i följd som man gjorde 1983/1984 och 1984/1985 är numera lika omöjligt som att sälja sand i Sahara.
