En liten man, inte mer än 1.54 lång, som lärarna i skolan avrådde från studier och som betraktades som en farlig kättare av påven, blev ändå den internationellt mest kände svensken genom tiderna. I år firas 300-årsminnet av hans födelse. Han hette Carl Linnaeus Av Britt-Marie Ekman

Den 23 maj 1707 födde Christina, hustru till komminister Nils Linnaeus, sonen Carl. Familjen bodde i ett oansenligt torp i Råshult i Stenbrohults socken mellan Älmhult och Växjö i Småland men det fanns en trädgård som fadern gärna tog ut sonen i och det sägs att ”när gossen var otålig och på intet annat sätt blidkas kunde, töstnade han straxt, så snart man gav honom en blomma i handen”.
Man kallade honom redan vid 8 års ålder för lille Botanicus.
Sonen skulle bli präst förstås men det gick inte bra i skolan. Carl skolkade för att få vara ute i naturen och för att han ansåg lärarna dåliga och till slut rådde dessa fadern att slå prästplanerna ur hågen.
Linné skriver senare:
”Lectorerna … med enhällig röst styrkte fadern, att i tid sätta sin son till någon handtvärkare, såsom de voro öfvertygade att han med boken ingenting kunde uträtta”.

Uppdrag att föreläsa
Linné klarade dock av studierna med stöd av kloka beskyddare och efter gymnasiet läste han en tid i Lund för att sedan komma till universitet i Uppsala där han kom att få Olof Rudbeck den yngre som lärare. Snart fick den kunnige ynglingen uppdrag att föreläsa och att han gjorde det ute i den botaniska trädgården var en nyhet som gjorde honom mycket populär. Han fick också kontakt med Olof Celsius den äldre, farbror till Anders med termometern. Linné tvekade inte att vända upp och ner på termometerskalan genom att sätta 0 vid fryspunkten och inte 100 grader som Celsius angett. Den fräcke unge mannen fick rätt.
Linné fick stipendium och skrev en avhandling, Praeludia sponsaliorum plantarum, som skulle bli början på en lysande men kontroversiell bana. Man kan ana den uppståndelse som en text som den här orsakade i vissa läger:
”Själva bladen uti blomman (petala) kontribuera till generationen ingenting, utan allenast göra tjänst av Brudesängar, som den store Skaparen så härligt inrättat, med så ädla Sparlakan utstofferat och med så många ljuvliga lukter parfymerat, på det att Brudgummen med sin brud där må fira sina Nuptias med så mycket större solennitet. När sängen så blivit tillagad, är det tid att Brudgummen omfamnar sin kära Brud, och henne gåvor uppoffrar …”

Lappland barbarisk trakt
Linné fick anslag av Vetenskapssocieteten för att utforska Lappland som han menade var ” ej mera känd än den mest barbariska trakt i hela världen”.
Utanför Gävle hittade han en växt som han tyckte så mycket om att han döpte om den till Linnea borealis och han låtsades blygsam när han skrev:
” en lappländsk ört som är lågvuxen, oansenlig, förbisedd och blommar kortvarigt, efter Linnaeus som liknar henne”.
Man ser ofta ett porträtt av Linné i lappdräkt med en linnea i handen förstås. Han klädde sig gärna som same när han berättade om sina rön
Succén med resan till Lappland gjorde att Linné snart gav sig av på en och de väckte stor uppmärksamhet, ny forskningsresa, denna gång genom Dalarna.
Genom beskrivningarna av sina resor kom Linné att förändra det svenska skriftspråket och göra det modernt och uttrycksfullt. Det är fortfarande givande att läsa hans iakttagelser.

Fästmö
Linné hade genom kontakter kommit att tillbringa tid i Falun. 1734 träffade han den artonåriga Sara Lisa dotter till stadsläkaren Johan Moraeus och Carl började genast uppvakta ”Faluns ljuva blomster”- iklädd lappdräkt!
Doktor Moraeus visste av egen erfarenhet att en fattig medicinare inte var något lyckat parti men de unga övertygade familjen och Linné lovade att han skulle återkomma efter tre år för att då visa sig vara värdig sin fästmö.

Blev doktor i Holland
Via Tyskland kom Linné till Holland 1735. I staden Harderwijk sjöng man bl a en glad kuplett:
Harderwijk är en handelsstad där de säljer rökt sill, blåbär och examina.
Linné hade skrivit en avhandling om febrar och den lämnade han in och efter en muntlig examen var han medicine doktor efter en knapp vecka!
Han träffade flera välkända vetenskapsmän som imponerades framför allt av ett manuskript med titeln Systema Naturae och man såg till att det trycktes. Det blev en tunn volym på fjorton foliosidor men den skulle visa sig vara botaniskt sprängstoff. Här visar Linné för första gången sin idé att klassificera och systematisera växtriket efter antalet ståndare och pistiller.

Kritiker blev ogräs
En av Linnés värsta kritiker hette Siegesbeck. Från Sankt Petersburg anföll han svenskens förslag som ett ”avskyvärt horeri. Vem skulle ha trott att blåklockor, liljor och lökar kunde ägna sig åt sådan omoral? Skulle Gud tillåta tjugo män eller fler (ståndarna) att ha en hustru (pistillen) gemensamt eller en gift man att ha konkubiner i form av andra blommor vid sidan av sin lagvigda hustru?”
Linné hämnades genom att döpa ett otrevligt ogräs till Siegesbeckia!
I modern tid har Linné också kritiserats för sitt ointresse av upplysningstidens idéer och att genom sin ålderdomliga och primitiva syn ha fördröjt utvecklingen av den moderna biologin.
Även hans kvinnosyn har kritiserats. Hustrus Sara Lisa födde honom sonen Carl och tre döttrar men döttrarna vägrade han sätta i skolan. Sånt var bara dumheter för flickor!

Naturens rike
Åter i Stockholm lyckades Linné efter en tid att få framgång som läkare så att kunde återvända till Falun och gifta sig med Sara Lisa Moraeus. I ett av talen till brudparet nämndes en ”monandrisk lilja”, en anspelning på den nämnda kritiken – blomman har en ståndare och en pistill.
Efter resor till Öland och Gotland höll Linné sin installationsföreläsning och blev professor i medicin i Uppsala. Ett citat är värt att nämna för oss på Solkusten: ”Ingenstädes i utlandet har jag funnit en trakt, som är rikare än vårt land på märkvärdigheter i naturens rike; intet som kan uppvisa så många, så häpnadsväckande naturens mästerverk!”
Linné tog över ansvaret för Botaniska trädgården och såg snabbt till att den blev berömd långt utanför Sverige. Själv upphöjdes han av kung Adolf Fredrik till kunglig livläkare. 1761 adlades Linné och antog då namnet Carl von Linné. Fram till dess hette han alltså Carl Linnaeus.
Beröm kom från många håll. Goethe säger på ett ställe: ”Med undantag för Shakespeare och Spinoza, känner jag ingen bland de inte längre levande som så starkt influerat mig”.
Den store Rousseau skriver: ”Säg att jag icke känner någon större människa på jorden”.
Linné själv är inte blygsam. I flera självbiografier skriver han om sig själv i översvallande ordalag: ”Även ur en liten stuga kan en stor man träda fram”.

Favoritlärjunge i Spanien
Många elever samlades kring den store botanikern och han såg till att de bästa av dem fick samarbeta för att samla material. Runt hela världen arbetade de och skickade hem sina fynd till Linné. Daniel Solander följde med Cook jorden runt, Pehr Osbeck och Anders Sparrman for med Ostindiska kompaniet till Kina liksom Carl Peter Thunberg som arbetade både i Afrika och Japan.
En av de elever som Linné uppskattade mest var Pehr Löfling. Då Linné erbjöds att föreläsa i Madrid trots katolska kyrkans protester att en ”omoralisk kättare” skulle inbjudas, skickade han Löfling i stället.
När Spanien skickade en expedition till Spanska Sydamerika erbjöds den unge svensken att följa med som botanist men det bar sig inte bättre att han i Venezuela drabbades av malaria och dog. Linné uppkallade växten Loeflingia hispanica efter sin favoritlärjunge – tyvärr är det ett litet otrevligt ogräs med nästan osynliga blommor.
De frön Löfling samlade in blev grundplåten till Madrids botaniska trädgård som svensken Anders Dahl utvecklade. Där står Linné staty.

Som hundring
Som svenskar bär vi med oss en liten uppslagsbok om vår store botaniker i plånboken. Det är en vanlig hundralapp. På framsidan ser man Roslins porträtt av Linné. Uppe till höger står hans namn och årtal. Till vänster om honom syns två exemplar av skogsbingel med en förstoring av blomman med ståndare och pistill till vänster om ett ägg, livets uppkomst, och under det ett frö som jämförelse. I bakgrunden skymtar Botaniska trädgården.
På baksidan ser man huvudet av ett bi som suger nektar ur en blomma och till vänster i stor förstoring syns en pollenslang som växer ner i pistillen. Det blå till höger är biets facettöga i förstoring. Bin ser allt i blått.

Jubileumsfirande
I många länder kommer Linné att firas. I Sverige anordnas fem nationella projekt: en dokumentärserie från sju världsdelar, en Linnéträdgård, en vandringsutställning, ett speciellt skolprojekt och boken System och passion.
Dessutom förekommer mängder av lokala evenemang.
Postverket ger ut två frimärken, ett med en Linnea borealis och ett med Linnés porträtt intill en av illustrationerna ur hans sexualsystem. Allt detta för att fira trehundraårsminnet av vår störste vetenskapsman genom tiderna.