Bostadspriserna har stigit 250 procent under en tioårsperiod. En förtärande bostadsspekulation har orsakat djupa sår hos bostadssökande spanska ungdomar. Först vid 34 års ålder kan majoriteten av de unga flytta hemifrån
Av Ola Josefsson
Under parollen ”Till jul kommer jag inte hem för jag har inget hem att komma till” samlades hundratals ungdomar på Plaza de la Constitución i Málaga för att göra myndigheter, byggbolag, mäklare och andra uppmärksamma på ungdomars hopplösa bostadssituation i Spanien.
Manifestationer hölls på ytterligare 20 olika platser i Spanien med ungdomar som kräver att få tillgång till en värdig bostad och få stopp på bostadsspekulationerna.
I utmärkt intressanta tidskriften Forskning & Framsteg läser jag att var fjärde manlig 25-åring som växt upp i Stockholm inte har flyttat hemifrån ännu. Och var sjätte 25-årig Stockholmskvinna bor kvar i föräldrahemmet. Även om kvinnorna alltså flyttar hemifrån tidigare än männen, är trenden just nu att män flyttar allt tidigare och kvinnor allt senare.
Den stora skillnaden i dag finns mellan storstad och glesbygd, och där ökar olikheterna. I städerna är bostadsmarknaden hårdare, och allt fler läser vidare på högskolor i hemorten och bor kvar hemma. Sett över hela landet bor 10 procent av kvinnorna och 16 procent av männen fortfarande kvar i föräldrahemmet vid 25 års ålder.
Från Stockholm kommer numera klagomål på både det ena och det andra. Är det inte trängselskatt är det brist på lägenheter. Jämfört med spanska ungdomars förhållanden är det rena rama lyxproblem nollåttorna tjattrar om.
Enligt olika studier i Spanien har 7 av 10 inte kunnat flytta hemifrån förrän vid 34 års ålder på grund av svårigheten att hitta bostad. Situationen i Málaga är speciellt alarmerande eftersom bostadspriserna har ökat med 250 procent de senaste tio åren, enligt uppgifter i La Opinión de Málaga. Málaga är den stad som bygger minst lägenheter i förhållande till behovet bland invånare.
Under slagorden ”Lagen rör inte marknaden, bostadslagen är bara blött papper”. ”Vad händer, vad händer, vi har ingen bostad”, ”Rätten att ha en egen bostad”, tågade mängder av ungdomar genom spanska städer strax före jul. Enbart i Barcelona på plaza de Cataluña samlades 7.000 ungdomar, de flesta under 30 år.
Samtidigt står 300.000 lägenheter tomma i Katalonien, enligt spanska statistiska centralbyrån. Här väntar byggbolag, mäklare och försäljare att hyra ut eller sälja tills priset är det rätta samtidigt som José och Maria vackert får bo hemma hos sina föräldrar trotts att de passerat 33 år.
I den spanska konstitutionen står det inskrivet att alla landets invånare ska vara berättigad till en värdig bostad. Paragrafen går under namnet ”Vivienda Digna” – värdig bostad. Nu kräver spanska bostadssökande ungdomar att man skyddar den allmänna rättigheten till en bostad och att man dels stoppar den finansiella hjälp som kommuner får och som bara enskilda organisationer tjänar pengar på.
Kommuner i Spanien får bidrag från staten för att bygga, sedan får lägenheterna stå tomma. Lägenheterna ”får vila” genom försäljare och mäklarfirmor tills priserna blir de rätta. Lägenheter står alltså tomma när i stället ungdomar på jakt efter bostäder borde ha kunnat köpa dem för ett verkligt värde.
2008 är det spanskt riksdagsval. Socialisten och regeringschefen José Luis Rodríguez Zapatero har ett och annat att fundera på när den spanska staten inte uppfyller målet som är inskrivet i konstitutionen att invånarna ska ha tillgång till en bostad. Samtidigt ökar trycket från ungdomar i Málaga, Barcelona, Madrid, Zaragoza, Sevilla, Murcia, Zamora, Alicante, Logroñes, Granada, Mérida och andra städer genom nya demonstrationer.
