Den 9 maj 1964 gick min första utlandsresa till Marbella. Fyra väninnor reste tillsammans. På den tiden gick inga charterresor från Stockholm, vi åkte därför tåg till Malmö och flög därifrån. Av Gunilla Pettersson
e-post: guni.pettersson@gmail.com
I Marbella bodde vi på hotel Salduba, på stora gatan, mittemot parken La Alameda med ett café/bar, som var stans träffpunkt på den tiden. Det luktade svart tobak utan filter, som alla män rökte, speciellt märket Celta. Den populära eau de colognen som män skvätte på sig var Varon Dandy. Kvinnor älskade att ha på sig Maja och Heno de Pravia.
Staden började då vid apoteket Berdaguer och slutade ungefär vid Marbell Center – det vi idag kallar el Casco Antiguo (gamla stan). Resten, närmast runt gamla stan, var villor och små hus. Några finns kvar än idag på gamla Calle Finlandia, numera Calle Notario Luis Oliver. Den uppkallades efter Marbellas enda Notarius Publicus på den tiden. Första gången jag besökte detta notariat blev jag förvånad. Jag hade aldrig sett sådan röra med papper, pärmarna låg staplade på varandra nästan upp till taket.
Mitt första intryck av Marbella var synen av grupper med mörkt klädda män. Antar att de var vanliga Marbellabor som kollade in oss ”las suecas” y ”las rubias” när vi anlände med charterbussarna. Spanjorerna på den tiden måste ha tyckt att vi var ”exotiska”. De kollade in oss från den lilla strandpromenaden som fanns på den tiden när vi solade i bikini. Inga spanjorskor hade bikini på den tiden, det var hela baddräkter som gällde. Hemifrån var vi vana att gå i shorts på sommaren, men det skulle man inte göra här. En dag på väg ner till stranden kom Guardia Civil fram, stoppade oss och sa att så fick man inte vara klädd här. Det vara bara att ta på kjol eller långbyxor. På den tiden var Guardia Civil väldigt på alerten att allt skulle ske moraliskt och ordentligt. Några år senare var de vana att se ”lättklädda” unga kvinnor och förbudet upphörde speciellt vid turistorterna.
De enda byggnader som fanns vid strandpromenaden var Edificio Mediterraneo samt Aparthotel Skol. Nära Alameda parken fanns en svensk liten restaurang, Tres Coronas, som serverade köttbullar och svenskt kaffe till dem som inte kunde leva utan svensk mat när de var på semester. Samtidigt var detta en träffpunkt för svenskar.
Min första tjurfäktning såg jag i Malaga och tyckte det var otäckt. Under kommande år, i slutet av 60-talet som reseledare, var man tvungen att följa med resenärerna till tjurfäktning nästan varje söndag. Till Malaga åkte man i skrangliga bussar, alla män rökte cigaretter med svart tobak och det tog två timmar att komma fram. Andra typiska turistutflykter på den tiden var grisfester och åsneturer i bergen.
I Marbella fanns några små trevliga utomhusdiskotek och musikbarer på stranden där man dansade efter Trini Lopez ”If I had a hammer” och andra populära hits. Några år senare invigdes det mycket populära diskoteket Club Pepe Moreno. Från början var detta en liten bar som utvecklades till ett enormt populärt och mysigt ställe. Los Jardines de Pepe Moreno mittemot kongresshallen är till minne av ägaren.
Ibland läser man att Marbella var en liten vit fiskeby innan turismen satte igång. Helt fel. Naturligtvis fanns en fiskehamn, men den främsta ekonomiska inkomsten var jordbruk och gruvverksamhet, mestadels järn och grafit. På 60-talet ägdes den mesta marken runt Marbella stad av familjer såsom Belón, Lavigne och Lima. För att inte glömma svenska Astrid Szabo som ägde ett stort område från koppartornet vid kongresshallen ner till havet. En vacker kvinna som blev störtförälskad i en zigenare, som kysste henne på handen utanför diskoteket Pepe Moreno. Några år senare sedan följde hon med honom till Punta Umbria där hon avslutade sina sista år.
En annan svenska berättade för mig att hon och hennes man köpte ett stort landområde vid Ctra de Camojan i slutet av 50-talet och byggde en villa. Men det fanns ingen bilväg för att ta sig till Hotel Marbella Club. De hade istället varsin åsna och red ner till hotellet och tillbaka.
Mellan 1967 och 1969 arbetade jag som reseledare under sommarsäsongen i Marbella och Torremolinos. Året därpå flyttade jag till Marbella definitivt och det har varit fantastiskt att följa utvecklingen under alla år. Marbella hade 1960 12.156 invånare som hastigt steg till 29.253 år 1970.
