Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

Splittringen bidrar till Spaniens kris

Den regionala nationalism som tidigare var mest tydlig i Katalonien, Baskien och Galicien har nu växt sig stark i alla 17 spanska autonomier. Den nationella splittringen kan vara en av huvudanledningarna till dagens ekonomiska kris, enligt flera färska spanska analyser.


Av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet

Spanien är i kris, vilket märks på 5-6 miljoner arbetslösa, bankkonkurser och räddningspaket från EU, och det senaste året har det i Spanien kommit en flod med böcker som försöker förklara orsakerna. Det intressanta är att de journalister, ekonomer och politiker som anser sig kallade att uttala sig har en förvånansvärt likartad analys.
 
Politiskt pekar man på att Spanien i konstitutionen 1978 delade in sig i 17 ”autonomier”, vilket ledde till att det skapades ”småkungadömen”. Mellan staten och kommunerna uppkom en helt ny politisk nivå som kunde mutas in av dem som kom först.
 
Ekonomiskt pekar man på att en lag från 1985 som frigjorde de regionalt baserade sparbankerna från den spanska riksbanken och gav dem mer svängrum. Dessa banker blev den ekonomiska basen för de nya regionala eliterna och deras ”klienter”. Politikerna och sparbankerna samarbetade med bygg- och anläggningsföretag, satsade på motorvägar och flygplatser samt finansierade bostadsspekulation. I den här miljön öppnades dörrarna på vid gavel för korruption. Finansyran gjorde också att många ”vanliga” spanjorer köpte lägenheter med lånade pengar i förhoppning om att kunna sälja dem med vinst. Nu har bubblan spruckit.
 
Autonomierna har gett upphov till ett kolossalt slöseri, konstaterar journalisten Federico Castaño. I El despilfarro. La sangría de la España autonómica (Slöseriet. Hur autonomierna får Spanien att förblöda) pekar han på att införandet av autonomierna betydde att byråkratin i Spanien i det närmaste fördubblades och gjorde landet mer svårstyrt, eftersom staten numera endast disponerar 10–20 procent av de offentliga medlen, autonomierna 30–40 procent och kommunerna resten.
 
Den regionala nationalism som tidigare var mest tydlig i Katalonien, Baskien och Galicien har nu växt sig stark i alla regioner. Ingen accepterar att den egna regionen skulle vara mindre ”historisk” än andra, alla vill framställa sig som unika, och autonomierna bidrar därför till att spanjorerna ser bakåt, när andra länder planerar framåt. Alla regioner anser sig också behöva egen tv-kanal, eget universitet och minst en internationell flygplats, och de har satt upp lika många ”ambassader” som staten exempelvis i Bryssel, London och New York.
 
Ekonomen Vidal Díez Tascón går till ett rasande angrepp på de politiska och ekonomiska eliterna i Spanien. Landet är nära kollaps, hävdar han i Hacia el colapso. El estado autonómico y el euro hunden la economía española (Mot kollapsen. Autonomierna och euron sänker den spanska ekonomin). Spanien var ett jordbruksland under de första decennierna av 1900-talet, och sedan kom inbördeskrig och isolering, men 1959 lades politiken om. Fram till 1985 hade Spanien en framgångsrik ekonomi men i och med införandet av autonomierna bröts trenden, eftersom politikerna för att uttrycka sin regionala identitet började införa helt olika lagar och förordningar i olika delar av Spanien. Detta skapade kostnader, byråkrati och juridisk osäkerhet, vilket allt är kraftiga handelshinder.
 
Felipe González regering införde också två lagar som kom att föra Spanien in i en spekulationsekonomi baserad på bygg- och anläggningsbranschen. Sparbankerna lösgjordes som nämnts från riksbanken, och statlig övervakning av bostadsmarknaden upphörde. Europeiska vänsterpartier har brukat stödja en enad stat, och det är obegripligt för Díez Tascón att de spanska vänsterpartierna gång på gång har gjort gemensam sak med regionalnationalisterna.
 
Díez Tascón menar att Spanien ekonomiskt sett upplösts i 17 småkungadömen, något som påminner om situationen på medeltiden, samtidigt som andra länder söker ekonomiska fördelar i stordrift. Andra länder skapar handelsblock över nationsgränserna, medan Spanien bygger upp handelshinder inom det egna landet. Efter andra världskriget insisterade Frankrike på att Tyskland skulle uppdelas i delstater för att inte bli för starkt, medan Spanien alltså frivilligt har slagit sönder sin ekonomi på detta sätt.
 
Spanien kan också sägas ha gått tillbaka till 1800-talsmodellen med caciques, lokala starka män. Det Spanien gjort är så irrationellt att Díez Tascón inte kunnat hitta den varianten beskriven i någon ekonomisk handbok. Han kan inte förstå att det inte gjordes någon riktig utredning om konsekvenserna av införandet av autonomier. Improvisation, suckar han.
 
Díez Tascón jämför med Tyskland, USA och Kanada som också har delstater men som låtit staten behålla ett övergripande ansvar. Autonomierna i Spanien uppträder i stället som om de hade vetorätt mot regeringen. Både socialister och borgerliga har gjort eftergifter för regionalnationalisterna med resultatet att Spanien ekonomiskt nu är tillbaka vid den nivå man hade ungefär 1977.
 
Autonomireformen och inträdet i euron kombinerat med höjda löner och sjunkande produktivitet blev en mardröm, och José Luis Zapatero tillät att utlandsskulden tredubblades under sina regeringsår 2004–11. Spanien har nu låg produktivitet och kan inte konkurrera inom euron. Díez Tascón menar därför att krisen inte bara beror på korruption utan också är en produktionskris och att arbetslösheten förvärrar bristen på produktion.
 
Vad som nu behövs, menar Díez Tascón, är en reform av konstitutionen vad gäller autonomierna, en nationell krisregering samt en långsiktig stabilitetsplan som kontrollerar löner, priser och produktivitet. Om Spanien inte reformerar konstitutionen och inför ekonomisk kontroll, riskerar landet att bli som Mexiko, ett gränsland mellan fattigdom och rikedom.
 
Santiago Muñoz Machado är jurist och expert på författningsfrågor. Han är också helt tydlig i sin kritik i Informe sobre España. Repensar el Estado o destruirlo (Rapport om Spanien. Tänk nytt annars faller staten sönder). Han tror att spanjorerna i upprymdheten över att återinföra demokratin vid folkomröstningen inte tillräckligt tänkte igenom den del av konstitutionen som hade med autonomierna att göra. Muñoz Machado menar att dagens konstitutionella kris är djup och att situationen förvärrades av den andra omgång autonomistatuter som infördes runt 2006 med Zapateros goda minne.
 
I de nya statuterna har antalet punkter ofta fyrdubblats. Kataloniens har nu 223 punkter och Andalusiens 250. Muñoz Machado pekar på egendomligheter som gör att de här statuterna inte kan ses som ett slags grundlag för de olika autonomierna utan snarare som en blandning av partiprogram, allmänna önskningar och upprepning av nationella lagar. Man har exempelvis skrivit in rättigheter som fri sjukvård, fria skolböcker, regional tv-kanal och annat som är beroende av den framtida ekonomin.
 
Santiago Muñoz Machado kritiserar också att autonomierna kringgår statliga regler för anställning av offentliga tjänstemän genom att bland annat skapa stiftelser och företag med både offentligt och privat kapital. Resultatet är juridiskt godtycke. Lagar och förordningar har nu blivit ett så splittrat och komplicerat fält att inte ens specialister klarar att reda ut allt, vilket har den allvarliga effekten att medborgarna har svårt att veta vilka rättigheter och skyldigheter de har. Till och med små autonomier som aldrig tidigare i historien varit självstyrande producerar nu lagar i strid ström.
 
Den här hyperregleringen är negativ för ekonomin. Ett exempel är telekomverksamhet som behöver speciella licenser för varje autonomi, rakt emot EU:s mål att avskaffa handelshinder. När autonomiernas nya lagar exempelvis specificerar vilka organ som ska finnas på lokal nivå, försvårar de den reform av kommunerna som är helt nödvändig. Muñoz Machado tror att endast en pakt mellan det nationella socialistpartiet PSOE och det borgerliga PP kan få till stånd den nödvändiga författningsändringen.
 
Beskrivningar av tillståndet i de olika autonomierna fokuserar ofta på slöseri och korruption. Journalisten Enric Juliana nämner att all centralstyrning var illa sedd efter Franco-tiden, men att pendeln nu slagit fullt ut på motsatt sida. I boken Modesta españa: Paisaje después de la austeridad (Ett mer blygsamt Spanien efter sparprogrammen) understryker han att ingen autonomi vill vara underlägsen någon annan i något avseende och att denna mentalitet har bidragit till slöseriet. Juliana påstår att Spanien sedan inträdet i EU 1986 från Europa fått mer än 120000 miljoner euro, vilket skulle motsvara tre gånger den ”Marshallhjälp” som hela Västeuropa fick från USA 1947 för att bygga upp ekonomin efter andra världskriget. Den region som fått mest är Andalusien. Juliana menar att EU-medlen haft effekten att ett ineffektivt styre kunnat fortsätta.
 
Andalusien omfattar ett område stort som Portugal och är med sina 8,5 miljoner den autonomi som har flest invånare. De politiska ledarna beter sig inte olikt de godsägare och lokala starka män, caciques, som partiets propaganda brukar utpeka som ansvariga för utebliven utveckling, skriver journalisten Agustín Rivera i El cortijo andaluz. Treinta años de subvenciones, enchufismo y despilfarro (Den andalusiska lantgården. Trettio år av understöd, korruption och slöseri). Man köper bland annat politiskt stöd genom att skapa arbetstillfällen med offentliga medel. Sedan Andalusien blivit autonomi har det skapats lika många offentliga tjänster på regional nivå som det redan fanns på kommunal och statlig, ungefär 250000. Riveras bok är en enda lång uppräkning av missbruk av fonder och av förmåner som getts till släktingar till politiker.
 
Geografen Josep Vicent Boira skriver om autonomin Valencia i Valencia, la tormenta perfecta (Valencia, den perfekta stormen). Han vill inte tala om skuldsättning och oförmåga att klara löpande utgifter utan om problemet med globaliseringen. Valencia var tidigare en stark exportör av frukt och grönsaker och sedan en lika stark exportör av skor, väskor, textilier, leksaker och lampor, just den typ av varor som Kina nu konkurrerar med. Många företag har slagits ut bland annat därför att teknologiinnehållet i produkterna var lågt i förhållande till priset. Boira vill ändå anslå en positiv ton och framhålla att den valencianska självkänslan blivit starkare och att valencianska språket används mer.
 
”Visst går det att få ordning på Spanien!” utropar en gräsrotspolitiker från Andalusien i España tiene solución (Spanien har en lösning). Alejandro Baeza Serrano kritiserar främst sin egen autonomi men pekar också på att Spanien aldrig helt skilt på olika styrande, lagstiftande och dömande instanser och att demokratin inte kan fungera innan detta sker. Baeza Serrano framhåller att den nuvarande vallagen utgår från autonomierna och därigenom har bidragit till dagens problem. När det gäller ETA och Baskien påpekar han att ETA inte har upplöst sig, inte lämnat in vapen, inte bett offren om förlåtelse och inte hjälpt till att utreda de ungefär 300 terrordåd som inte är uppklarade. Ett annat av hans teman är att antalet kommuner borde minskas drastiskt från cirka 50000 till runt 10000. Tyskland har dubbelt så stor befolkning och en fjärdedel så många politiker.
 
Filosofen och författaren Miguel de Unamuno sade för ungefär 100 år sedan att ”Spanien gjorde ont i honom”. De här böckerna ger vittnesbörd om att Spanien just nu gör ont i många spanjorer.
Fotnot. Texten har ursprungligen varit publicerad i Svenska Dagbladet


Inger Enkvist
Inger Enkvist

Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 









Vittsjö























Spanien Magasinet allt om Spanien